Illdåd och Paradisoffer

Trots att jag har svårt att identifiera mig med de aktiva demonstranterna i Ojnareskogen skulle jag gärna varit med där idag. Eftersom det rent praktiskt inte fungerar för en utan bil så får jag nöja mig med att  känslomässigt vara engagerad vid datorn. Det har spetsat till sig på många sätt. Både bland de aktiva på platsen, polisen och Nordkalk. Men det gäller att påminna sig att sakfrågan är viktigast. Det handlar om vattnet och det gäller att rädda oersättliga värden på vår vackra ö. Den som vi så gärna med lyriska beskrivningar om den rika floran av blommor och unika natur vill locka turister till paradiset i Östersjön.

I själva verket har ön, vars yta av naturliga skäl är begränsad åt alla håll -  de senaste tjugo åren bara blivit fulare och fulare. Min författande tv-kollega från Lund tyckte när hon i somras besökte Visby att det började likna Skansen här! Och under årtionden har i princip vem som helst som haft talets gåva och pengar på banken kunnat få både gräva och bygga som man vill. Ingen ansvarig för hur Gotland gestaltar sig som helhet tycks tycks fatta någonting.

Politiker sneglar än hit och än dit, beroende på vilken allians de tillhör. Öns privata byggnation och turistghetton ser numera ut som på andra håll i landet. Samma mardrömsstugor i Småland och Lappland, som på Gotland. Det unika med ön finns inte längre. Det är precis så det är. Klimatet är inte heller på vår sida och ändå tror vi att människor vill lägga sin semesterkassa på att komma hit. Vilket självbedrägeri!

Gotland är snart lika oattraktivt som ett bedagat fruntimmer eller skabbig karl, där ärren efter plastikoperationer och misslyckad botox lyser som såriga skamgrepp. Spöklika kalkbrott kan skrämma vem som helst på flykten. Ingreppen i den gotländska naturen är oerhört allvarlig, också ur turistsynpunkt. Ön förfulas också till priset av minskat anseende. 

Illdåd är vad jag menar sker på Gotland nu. Det är också titeln på en bok jag läst av Thomas Eriksson. Den handlar om en gruppvåldtäkt. Naturligtvis finns inga vittnen till brottet i boken och ingen av de fyra männen vill ta på sig skulden för vad som händer med den unga Sara. Inte helt olikt vad som nu utspelas i den krassa lokala verkligheten i Ojnareskogen men där sker allt inför öppen ridå med både media och polis som ögonvittnen.

Mer på "Gotland&Världen" och "Kultur&Sport"