Kultur&Sport

2012-08-28

I den sommar som aldrig blev har jag i regnet hunnit läsa flera bra böcker som alltför länge stått och samlat damm i bokhyllan. En av dem - Tre sekunder av Roslund&Hellström, Piratförlaget 2009 - tog bokstavligen andan ur mig. Så spännande var den att jag under långa stunder helt glömde bort att andas.

Och språket. Så fantastiskt att jag trots dramatiken var tvungen att stanna upp och läsa om vissa meningar. Flera gånger. Så infernaliskt språkligt skickligt uppbyggda meningar att jag trots dramatiken var tvungen att stanna upp och läsa igen. Jag njöt och blev avundsjuk. Tänka att kunna formulera sig så och dessutom uppfinna en så infernaliskt skicklig intrig.

Kanske blev det orättvist, men när jag efter Tre sekunder fortsatte till nästa bok som var Illdåd av Thomas Erikssons, Damms förlag då blev det nästan pinsamt. Först och främst omslaget som visserligen var tilltalande, men texten "En Alex King-thriller"! Det blev för mycket. Känns bara som ett billigt trick av förlaget att försöka åka snålskjuts på den geniale spänningsförfattare Stephen King. För mig fungerar det tvärtom, det sänker mina förväntningar och jag blir generad redan innan jag börjat läsa.

Illdåd är definitivt ingen thriller. Vore mer passande att kalla boken ett kriminaldrama. Det är i stället ett epitet som används på en skickligt skriven thriller av Kristina Ohlsson, Paradisoffer, som jag läste nu senast på korttidslån från Almedalsbiblioteket. Så lång kö är det efter denna, Kristina Ohlssons fjärde. Hennes bästa, säger de som läst de föregående två.

För mig var Paradisoffer en riktig thriller. Spänning och desperat förtvivlan. Ett kapardrama med både svenska och amerikanska regeringar inblandade. Det handlar om internationell terrorism och säkerhetspolitik på högsta nivå. Allt blir extra spännande eftersom dramat utspelar sig i luften och ingen vet vem kaparna är. Ska man gå dem till mötes och hinner man avvärja katastrofen innan bränslet är slut?

Kristina Ohlsson har ett förflutet från Säpo och hon kan sitt ämne som i högsta grad är aktuellt i vår värld idag. Hennes kriminalkommissarien heter Alex (Recht). Samma förnamn har alltså Thomas Eriksson gett sin hjälte. Bara den skillnaden att han liksom författaren är beteendevetare.

Hellström, Roslund, Ohlsson - alla tre använder sig av sina tidigare yrkeserfarenheter inom nyhets, kriminal- och polisväsende att skapa trovärdiga spännande intriger. Thomas Eriksson kommer från en betydligt modernare bransch. Han är ledarskapscoach och konsult med inriktning på beteendevetenskap, han arbetar med ledningsgrupper och chefer inom svenskt och internationellt näringsliv. 

Kanske är det därför det inte håller. Bokens ämne är precis som Paradisoffer viktigt och angeläget i dagens samhälle. Den handlar om en grym våldtäkt på den unga Sara och den hårda väg hon har att ta sig framåt efteråt. Det är ju inte bara händelsen i sig utan den rättsliga processen, som tar så illa på ett våldtäktsoffer. Trots allt lidande och lögner blir Illdåd bara stundvis tillräckligt spännande. Den känns nästan spekulativ trots att jag faktiskt tror att författarens intention är den motsatta. Sympatin för den sårbara och utsatta finns där men känns  på riktigt.  Ändå och det är det som gör att jag vill veta hur det går för Sara.

Men jag som följt våldtäktsdebatten sedan mitten av 1970-talet när Maria Pia Boethius väckte stor uppmärksamhet med debattboken "Skylla sig själv", har nog tänkt att vi idag på 200-talet kommit längre vad gäller hur våldtäktsoffer behandlas. Och att allmänheten känner till hur ålderdomligt och ojämlikt rättsväsendet fungerar. Men det är kanske så att nya generationer behöver informeras, igen och igen. Och då har Tomas Eriksson säkert gjort en viktig insats. För den är väldigt lättläst, Thomas Erikssons  Illdåd.

2012-06-24

Utställningen med Ann Wolffs alster var imponerande, vad gäller de avancerade glasskulpturerna. Men det var Mårten Medbo på Konstmuséet som gjorde intryck på mig. Hans grå apor i keramik med borstad yta, som päls, grep tag.

Mårten Medbo skildrar med sina söta apor tiden som mobbad i skolan. Det är grymt att se och underbart känsligt gjort. Lika fantastiskt var det att se hans andra verk, de otroligt vackra skulpturer och vaser i det ljus rummet intill.

Konstnären har ett förflutet som brandman. Minnen och upplevelserna från den tiden gestaltar han genom små bruna nallar som på olika sätt har skadats i brand eller räddats från att drunkna, brinna inne eller ramla ner från stup. Det känns i kroppen att se en liten nalle ligga i en blodpöl efter en tragedi som får mig att tänka på discobranden i Göteborg, där så många ungdomar omkom.

Jag hoppas att något sjukhus på en brandskadeavdelning köper Mårten Medbos nallar. Det måste vara ett fantastiskt sätt för barn och unga att bearbeta trauman efter svåra olyckor.

Tyra Lundgrens samlingsutställning ska man ju som gotlänning se, och visst hon var em imposant dam som framför allt gjort några spännande självporträtt. Men jag undrar vad hon menar i filmen som visas på muséet när hon säger att hon mest intresserat sig för människor. För mig stämmer det illa med de verk som visas på Gotlands konstmuseum och rubriken på utställningen. Tyra Lundgren har ju gjort sig mest känd för sina fåglar. För oss gotlänningar är det väl hennes "Solfåglar" mitt i Almedalens fågeldamm som vi förknippar henne med.

Men alla tre utställningarna är värda ett besök. Håll i hatten bara!

2012-04-25

Kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth har visat sig vara en mycket osäker kvinna. Jag trodde nog att hon mest hade dålig smak som representerade en bortskämd överklass. Men efter det totala blamaget vid invigningen av en konstutställning när hon satte kniven i en tårta föreställande en svart kvinnas underkropp.

http://www.youtube.com/watch?v=tCAqGigSudM

Personligen reagerade  jag spontant med att rycka till av förskräckelse tillbaka när jag hörde skriket från den skändade tårtan. Smart drag av konstnären Makode Linde som med sin installation ville dra uppmärksamhet till könsstympning av unga kvinnor.

När jag ser filmen med de vita damerna runt omkring som filmar alltihop och samtidigt faller in i kulturministerns nervösa skratt blir jag både lessen och arg. Så långt från normala känsloreaktioner befinner man sig också här. Att inte följa sin (kvinnliga) instinkt och snabbt backa bort från det blodröda underlivet som tårtan förställer, det är så konstlat och visar avsaknad av normala känslor.

En kulturminister får inte reagera så ängsligt även om - eller kanske speciellt - när hon inte förberett sig på vad som begärs av henne. Nu verkar det som Lena Adelsohn-Liljerot faktiskt inte visste vad som förväntades av henne som kulturminister. Och det borde hon strunta i och reagera som människa.

20101130

Hos Bertholdsson&Holm på H10 hittade jag de här roliga och dekorativa renhuvudena från Rice. Det skulle jag kunna tänka mig som en åretruntdekoration. Men särskilt nu till jul. Färgklick och rart, tycker jag. Alltså finns det med på önskelistan.