Shopping&Resor

2012-06-12

Att träffa Åsa var ett av skälen till att jag gjorde min resa till Hälsingland. (Det andra var klassträffen i Söderhamn, som jag återkommer till). Åsa och jag hade så mycket roligt under de två sista åren jag bodde i Hudiksvall, fram till 1963.

Åsa gick på flickskolan och var otroligt populär bland ALLA killarna. I hennes föräldrahem var det ofta glada fester. Hennes pappa var - som det hette - överingenjör på Iggesunds bruk och de bodde i ett ståtligt vitt hus där det fanns gott om plats för oss. Vi var alltid samma gäng - (min på bilden) Lars, Bengt och Bengt, Janne, Björn .... och några till. Namn är det första som man glömmer, har jag hört...

Killarna höll på med bilar. De trimmade och tävlade. Jag vet inte hur många nätter Åsa och jag stod ute i skogen - sommar som vinter - och hejade. Inte bara på våra lokala favoriter utan också Eric Carlsson "På taket", Tom Trana ... och just det några till... som Picko Troberg i Midnatssolsrallyt till exempel.

De tuffa racerkillarna var ofta mer spännande än gossarna på dansgolvet, även om vi också for runt i bygderna - flera mil varje lördag - på dans. Till bland annat just Njutånger där Åsa nu bor med sin man. Barnen är utflugna men nästan alla bor nära i byn.

Tage har jag bara träffat en gång tidigare, på Åsas 40-års dag för 25 år sedan! Men jag minns honom som en liten glad, pigg spelevink med för långa smokingbyxor som han ideligen trampade på. I hela sitt yrkesliv har han arbetat som sprängare. Mitt intryck av Tage är att det har präglat honom starkt att leva så tätt inpå faran. Att ligga ute på jobb i Sverige och Norge med dynamit som har en sprängkraft att göra tunnlar genom berg, det var Tages vardag tills för tio år sedan då lungsjukdomen slog till. Tage är en av de hårt slitna män som vi kan tacka för vägen till Arlanda exempelvis.

En liten tuffing som nu lever med kroniska lungskador och i en liten ryggsäck tappert bär omkring på syrgasen som sitter med en slang till näsan. Hemma i huset vid Mekrossla har han en jättetub men med den moderna tidens medicinska utveckling kan han alltså vara med i det sociala livet genom bärbara tuber. En tub räcker i 1,5 timme och det innebär att alla aktiviteter utanför hemmet måste planeras noga.

Som när minsta barnbarnet Arvid (så hette den lille glada pojken gammelmorfar, minns jag) döptes i lördags. Då gällde det att dra in på utflykterna dagarna innan. Leveransen med det bärbara syret kommer från Sundsvall och inte så ofta.

"Arfar är suk", säger Arvids storasyster Bella. Hon är bara tre år och farfars älskling. Tage lyser upp när han berättar vad den söta flickan sagt och gjort när hon varit på besök. Men nu ligger han alltså nerbäddad för första gången på Iva. Annars är han van vid att hastigt läggas in på sjukhus. Så sent som veckan innan jag kom på besök hade han legat "på sal" i Gävle. Även då var diagnosen dubbelsidig lunginflammation och jag tycker de skickade hem honom alldeles för tidigt.

När vi satt ute bland vårblommorna och pratade sa Tage flera gånger att han var väldigt trött. Inte så konstigt!

Och stackars, stackars Åsa som så länge varit ensam för oro och ansvar. Inte nog med att mannen är sjuk och oförmögen att hjälpa till med allt det tunga och praktiska på gården, hon har också uppröjningen efter en nyligen återställd stor vattenläcka i huset att ta hand om. Plus en handikappad dotter! I min ordnade tillvaro verkar det mesta vara upp och ner hos Åsa och hennes stora familj, men hon är kolugn när vi pratar. Senast idag påminde hon om att hon "är van".

Jag tänkte efteråt på att det nog är bland de värsta uttryck jag vet. Att vara van... smärta, oro, bördor, ångest och svårigheter... Det gör ju bara att man lastar på för att slippa känna efter. För alla brukar det braka en dag.

Det enda jag kan göra så långt därifrån, det är att tala om att jag finns. Igen och igen och igen... även om det är långt från Åsas älskade utsikt över Forsabergen. Och spela Wordfeud på telefonen som det visade sig att Åsa också tycker är kul. Jag har längtat efter att spela med några jag känner och inte bara slumpvis anonyma, som man kan göra i detta otroligt populära bokstavspuzzle.

Jag heter "cooliam" i Worfeud och välkomnar alla inbjudningar. Det är kul att ha flera spel på gång. Lycka är att också Eva i Furugrund vill spela. Igår slog hon mig näst intill i förnedring. Men, men ... nu pågår en ny omgång och jag hoppas på revansch. Ingen av oss gillar att förlora. Numera är det ju så mycket ära att tänka på.;-)

2011-10-22

Länge - ett par år faktiskt - har jag varit sugen på ett par nya boots. Med klack. Men det har inte varit läge. Ryggen har inte klarat att gå på klackar. Jag vet för jag försökte för två år sedan med ett par urnsygga Bronx från skoaffären på Kung Magnus väg. Men när jag skulle promenera hem efter en trevlig kväll på Bolaget var det nära att jag fick ge upp och ringa efter en taxi när jag kom till Norderport.

De nästan nya bootsen sålde jag på med förlust på Tradera. Men skam den som ger sig. Så nu har jag ägnat månader åt att leta efter det perfekta paret. Många önskningar ska uppfyllas i ett par skor.

Till slut hittade jag ett par Vagabond. Det är ett märke jag har på minst tre par av mina favoritkängor, som jag haft nästan tio år. Både bra kvalitet och en läst som passar mig, alltså. Så jag slog till. Och de var perfekta när de levererades från nätbutiken Heppo.se. Fri frakt och fri retur. Öppet köp i 30 dagar.

Vagabond finns inte på Gotland. Men jag försökte vara lojal mot lokala Din Sko i Visby och testat ett par snygga och bekväma Ecco-boots, men där har jag problem med storlekarna. 38 är för små och 39 för stora.

När Heppo-leveransen kom fick jag plötsligt ekonomisk ångest. Inte behövde jag väl ett par nya skor! Jag har ju. Pengarna borde jag spara till annat.

De där vanliga ångrakänslorna som de flesta kvinnor (kanske ibland män) drabbas av. För egentligen behöver ingen vuxen människa i västvärlden köpa mer skor eller kläder. Nästan alla av oss har så vi slipper frysa eller gå nakna. Men ibland vill man ändå ha något nytt.

Jag kände mig väldigt klok och förståndig när jag direkt efter ha provat, skickade tillbaks mina boots (som var nedsatta med 100 kr just den veckan jag beställde). I leveransen låg en returetikett och jag följde instruktionerna för fri returfrakt. I reglerna står att originalkartongen inte får vara skadad vid retur, för då får man betala 100 kr i straffavgift. Jag tog för säkerhets skull bilder på alltihop - skor, kartong och det färdiga paketet innan jag postade. Men allt gick fint och jag fick mina pengar från Heppo ganska snart på kontot igen.

Men då ångrade jag mig igen! Klart jag skulle unna mig ett par nya boots. Jag som lidit och kämpat så med min rygg. Och även om jag inte har läkt ännu - den vätskefyllda bubblan i ryggen är kvar - men läkaren säger ju att vätskan ska tas upp av kroppen och försvinna om jag håller mig rörlig och tränar. Kanske om ett halvår. Man jag känner mig bara starkare och starkare, trots att jag ibland har ont. Tackar vattengympan två gånger i veckan för det!

Svägerskan tyckte inte heller att jag skulle vara snål mot mig själv och styrkt av detta beställde jag samma boots igen. Men nu hade priset gått upp till de ordinarie - 999 kr - igen. Där fick jag mitt lilla "straff" och läxa tänkte jag.

Kängorna finns också att beställa från på Brandos.se och jag funderade på om jag skulle välja det företaget denna gång. Priset är detsamma. Kändes lite genant att beställa samma vara en gång till från Heppo. Men så tänkte jag att de ju borde få chansen sälja ett par boots till mig. De har ju bjudit på frakt två gånger. Så jag ville vara sjysst.

Igår kom bootsen och jag öppnade paketet. Svägerskan var med efter vattengympan och jag skulle mannekänga. När jag öppnade paketet blev jag både full i skratt och arg. Kartongen inuti emballaget var alldeles kvaddad. Skorna var okej men jag såg att det var samma par som jag returnerat. Jag kände nämligen igen den kartongskiva som låg mellan bootsen som skydd. Den hade redan förra gången två fettfläckar.

Ingen fri frakt retursedel heller!

Nu är det så att jag tänker behålla bootsen. Det är ju dem jag vill ha. De är sköna, snygga med lagom klack. Jag vet att jag kommer att få stor glädje av dem. Inte minst när jag åker till Stockholm i december för att ha avskedsfest med mina Buffé-kompisar.

Men jag känner mig nonchalant behandlad av Heppo. I det här fallet fanns inga märken på det yttre emballaget. Alltså har Heppo skickat en gammal kvaddad originalkartong till mig. För att jag inte kunde bestämma mig första gången, känns det som. tänk om jag hade använt min ångerrätt och velat returnera bootsen igen. Då hade jag fått maila Heppo, be om retursedel och förklara att skokartongen var trasig när den kom. 

Jag lovar att de hade skyllt på posten. Gissa om jag väljer Brandos i fortsättningen!

Bye bye Heppo.se!

Jag tar nämligen allvarligt på mitt ansvar som kund, liksom många, många andra som börjar förstå att vi som konsumenter har rättigheter och till och med makt.

Ju fler vi är…

Men jag tycker ändå att jag på senare tid märkt en gradvis positivare inställning till konsumenternas värde. Hos flera affärer som tycker jag mig möta en vänligare attityd, en mer öppen inställning till att prova hemma och byta. Åtminstone i de affärer jag väljer på Gotland. Undrar om det delvis beror på insikten hos företagen om den nya finanskrisen och minskad konsumtion i stora delar av världen, där människor nu blivit försiktigare och sparar sina pengar i väntan på hur det ska bli.

I Visby är jag för det mesta väldigt nöjd med kundbemötandet. Jag är stamkund på Åhléns i Östercentrum. Där handlar jag mina Wera-kläder. På H&M väljer jag ut godbitarna ur BiB-kollektionerna (de är inte bara för storvuxna). Och på Din Sko slår jag ibland till på ett par Ecco när jag får storlek 39 att sitta kvar på foten.

Lite svårare har det varit på skönhets- och make up-sidan sedan parfymaffären utanför Österport - som hade YSL, Dior och Chanel - övergått till frisörsalong och Clarin som enda riktiga skönhetsmärke. Å andra sidan har Åhléns precis utökat sin parfym- och skönhetsavdelning med bland annat Clarin, Estee Lauder och Dior. Clinique har ju funnits där länge.

Jag vill ha YSL på läpparna och Chanel på ögonen så jag måste handla på nätet. Bland annat från Strawberry.net. Den fantastiska service och otroliga priser som de ger, har jag aldrig fått någon annanstans. Möjligen på Lyko.se - där jag köper mina stylingprodukter från Sachajuan.

Senaste leveransen från Strawberry hade tydligen varit med om för stora temperaturskillnader i transporten. För något var fel. Men jag behövde bara maila detta till Strawberry, så kom pengarna tillbaka för min bodylotion - Prada som min eau de toilette - inom några dagar. Med en ursäkt och uppskattande mailsvar till en ansvarsfull kund. De BAD till och med att jag inte skulle skicka tillbaks flaskan med crèmen som skurit sig.

Att sådan service ska fortsätta fungera kräver naturligtvis att jag som konsument tar mitt ansvar och är ärlig när jag reklamerar. Ömsesidigt förtroende mellan kund och säljare, är det inte vad vi alla önskar för att känna oss trygga och nöjda i när vi handlar? Oavsett om det är ett kök, dator eller ett läppstift?

Jag kommer fortsätta ta mitt ansvar, sköta mina inköp snyggt och lita på att företaget jag handlar av uppskattar detta liksom jag uppskattar att de behandlar mig på samma sätt tillbaka.

Slut är det på den tid då man som kund behövde kände sig besvärlig och skyldig när man påtalade ett problem.

Och ju fler vi är…

Så var det problem med fibernätet igen!

I fredags kväll slumrade jag till framför något trist tv-program. Jag vaknade av en smäll. Inte riktigt omedelbart förstod jag att det var elen, eftersom alla lampor och tv´n fortfarande gick. Inte förrän den sladdlösa telefonen började pipa och jag försökte komma ut på nätet. Tv´n gick på Comhemuppkopplingen. Vi har av någon outgrundlig anledning både Telia och Comhem i huset.

Efter mångt och länge visade det sig att det var i bredbandsskåpet problemet uppstått. Det där kopplingsskåpet som jag skrivit så mycket om i samband med att Telia drog in fiberlan i vårt hus för ett par år sedan. Det var för sent att ringa Telia så jag testade det råd jag brukar få, att dra ur kontakterna och starta om alla routers och modem. Men det fortsatte vara stendött.

Lördagen ägnade jag åt att försöka få hjälp. I min Telenormobil väntade jag på Telia i telefonkö för en förmögenhet och de svarade att de skulle skicka nya boxar. De gamla verkade ha kraschat, menade Telia. När jag lade på luren tänkte jag att det verkade vara en alltför enkel lösning på problemet. Men för Telia var det skönt att slippa ärendet så snabbt, medan jag kände att jag måste söka vidare.

Alltså gjorde jag som vanligt när jag få bekymmer och inte själv kommer på en lösning. Jag pratar med alla som jag tror kan veta mer än jag själv i ämnet.

Jag ringde Kalle i Eskelhem, svägerskan, Geab, Gotlandshems jour. Alla var hjälpsamma och försökte komma med förslag. Men det var först när jag kom till Clas Ohlsson för att köpa en glödlampa som lösningen uppenbarade sig. Det kunde vara elen in i bredbandsskåpet som kraschat!

Den unge trevliga mannen tipsade om att jag skulle testa routern i en kontakt någon annanstans i lägenheten. Och mycket riktigt den lilla kontrollampan lyste hur grönt som helst. Jag plockade ner de andra två "boxarna" också. Samma sak, de var helt friska. Då var det alltså kontakterna i bredbandsskåpet som var strömlösa!

Gotlandshems jour och svägerskan gissade på jordfelsbrytaren.

Som om jag visste var den fanns!

Så då började nästa rundringning. För hur skulle jag komma in i det låsta skåpet i trapphuset där huvudsäkringarna till min lägenhet finns. Geab blev upprörda och sa att varje hyresgäst måste ha en egen nyckel och kunna öppna sitt skåp. Men det har jag inte fått någon. 

Jag kände mig lite skyldig (!!!!) eftersom jag är den som fått kvartersvärden att se till att skåpet utanför min dörr stängdes, som det är på de andra våningarna.Uppe hos oss stod den uppbrutna, tillbucklade luckan till skåpet helt öppen. Det kändes lite obehagligt att vem som helst kunde bryta strömmen till min lägenhet, så efter tre år bad jag att luckan skulle lagas. Men jag hade inte kollat att det var en specialnyckel som behövdes för att låsa upp.

Flera telefonsamtal senare föreslog den servicetrevlige från Geab att jordfelsbrytaren kunde sitta längst ut bland mina automatsäkringar. Det är högt dit upp under taket, men jag med hjälp  av ny stege och en kinesisk ryggkliare kunde jag peta upp spaken. Eftersom jag numera är specialist på kopplingarna i bredbandsskåpet kunde jag snabb koppla ihop mina tre abonnemang - tv, bredband, telefoni - och vips!  Jag hade garderat med att ta bilder på mobilen ifall jag skulle bli osäker på var den röda, gula, gröna, grå, svarta hörde hemma. Nu fungerar allt igen.

Då ringde jag Telia för att säga att det var onödigt att skicka all ny dyr apparatur. Men det var för sent. Samtidigt passade jag på att prata bredbandshastighet. Jag tycker inte att min fiberuppkopplingen är så snabb som de skryter om. Jag gjorde en jämförelse Telia var bortkopplat, för då använde jag mitt mobila Telenorbredband med 2 Mb.

Gissa om jag blev glad - och samtidigt lite arg - när jag fick veta att jag i fortsättningen kan få tio gånger snabbare bredband, alltså 100 Mb istället för som nu 10 Mb i en ny smartbox som ersätter alla mina tre samt har trådlöst wi fi inbyggt. Nu har jag en Apple airport för mitt trådlösa nätverk. Den kostade en tusenlapp och är alltså till salu, om någon är intresserad.

De nya faciliteterna kostar samma summa per månad som jag betalar idag för mitt klumpigare och långsammare bredbandspaket hos Telia! Det är ändå bara drygt ett år gammalt. Nu ser jag med stor förväntan fram emot att få smartboxen (som så klart är försenad på grund av leveransproblem). Men jag är samtidigt lite arg för att jag kunde ha missat det här. Telia har inte informerat mig om möjligheten att gradera upp systemet.

Eftersom jag tror att det finns en mening med det mesta som händer, så skickar jag ändå ett tack till Geab som såg till att det small i mitt bredbandsskåp. Jag hade möjligen förvarnats genom att det veckan innan blinkade till ibland i lampor och den trådlösa telefonen. Det sägs av några bero på att nätspänningen in i lägenheten kan bli för hög ibland. Men där vågar jag inte vara helt säker. Jag trodde det var stormarna utanför mitt fönster som gör att det flackar till ibland. Också i tv-bilden.

Jag spar det värsta till sist. På senare tid har jag nämligen ägnat nästan all min tid - då pratar jag veckor - åt att förstå varför mina mail försvann när jag öppnade mailprogrammet första gången i min ny MacBookPro. Eftersom jag hade kvar mina sparade mail på en separat hårddisk från den kraschade datorn förlorade jag inte mina viktigaste. Men de som skickats under några månader innan jag upptäckte det konstiga, de är borta. Borta för evigt eftersom de inte är kvar på Telias server.

Det här är riktigt obehagligt. Mycket för att jag inte förstår hur det gått till. Hur ska jag då förhindra att det händer igen? För mig är mail som värdepapper i ett bankfack. När de försvinner då har jag blivit bestulen.

Så jag har alltså haft kontakt med både Apple support och Telia. Jag är ju känd Macälskare och har hittills bara goda erfarenheter av alla kontakter med dem. Telia och jag är däremot inte bästa vänner.

Men det här gången ville inte Apple vidkännas att de skulle ha något ansvar för mina försvunna mail. Trots att jag berättade att jag själv i alla år - jag har varit macanvändare sedan 1988 - själv gjort inställningar i mailprogrammet att mina mail aldrig ska raderas från servern. Varken skickade eller hämtade. Jag går själv in ett par gånger per år och städar bort de som efter att ha legat känns okej att göra mig av med.

I samma veva hjälpte jag en väninna att starta sin MacBookPro - exakt lika min - som hon slarvigt nog bara använt som skrivmaskin. Då hände samma sak. Turligt nog har hon också en annan mac och förhoppningsvis finns hennes gamla mail sparade där, så hon kan lyfta ut dem från programmet och därefter hämta igen.

Jag insåg att problemet är större och allvarligare än bara mitt och nu väninnans. Så jag tog tag i saken igen och försökte får Telia och Apple att reda ut vad som ligger bakom. Jag tycker de borde prata med varandra istället för att skylla på varandra och därmed låta mig som kund hamn mitt emellan de båda giganterna.

Enveten som jag är att gå till botten visade det sig att problemet troligen är att Telia har ändrat de förinställningar som hämtas av Apples mailprogram. Tidigare erbjöds man alternativet när man öppnade sin nya mac och i mailprogrammet ställa in om man ville ha POP- eller IMAP-konto. POP innebär att mailen bara sparas i mailprogrammet medan IMAP också lagras på Telias server.

Alltså när man haft POP på sin gamla mac och inte garderat med "aldrig-radera-inställningar", då får man numera automatiskt IMAP-konto och inga gamla mail finns kvar i mailprogrammet. Vet man detta då kan man spara sin POP-mail innan man öppnar mailprogrammet genom att dra ut mappen Mail från biblioteket på datorn. Då är de säkrade.

Det här har alltså tagit mig veckor att få veta. Bemötandet har minst sagt varierat. Telia började med att säga att de försvunna mailen beror på Apples mailprogram, som inte "pratar" med deras server med de inställningar man själv gör. Apple slog bara ifrån sig. Slutligen kontaktades jag av en kundansvarig - alltså ingen teknisk support - som förstod, tog ärendet på allvar och lovade skicka frågan vidare till högre instans.

Först ska jag skriva ihop mina erfarenheter att använda som grund för de som ska utreda problemet i grunden. Kanske kan detta ge bättre information och versioner i mac´s mailprogram i framtiden! Det är ju bara det jag begär. Jag hann personligen rädda mina mail, men jag är inte den som bara "sköter mig själv och skiter i andra". När jag bevittnar eller får information om ett "brott" då rapporterar jag det och vill gärna följa upp vad som händer. Om också allmänheten får veta. Det har alla konsumenter rätt till.


Och jag tar mitt konsumentansvar på stort allvar.

2011-03-08 Internationella kvinnodagen 2011

ANNA OCH EMILIA

Anna och Emilia träffades en endaste gång, vid mina föräldrars bröllop på Gotland i maj 1945.

De båda kvinnorna var olika som dag och natt. Anna var liten och späd och hon hade mjuka vågor i sitt mörka hår som var vitt när hon blev min mormor. Hennes ögon var enorma, klara och violblå. Hon hade en vilja av stål och hon visste att med kvinnligt koketteri få igenom den.

Emilia var lång och reslig, alltid med renstruket förkläde över den enkla klänningen. Det bruna håret hade hon kammat i mittbena med en stram knut i nacken. Hennes fylliga mun visade bestämdhet. Ibland kunde det rycka till av skratt i mungiporna och då glittrade ögonen av uppsluppenhet, men det hände inte så ofta i Emilias enkla och arbetssamma liv. 

De var båda födda i början av 1880-talet; Anna i Blekinge och Emilia utanför Sala.

Min farmor Emilia med Josephine, min äldsta dotter.

Emilia gifte sig i unga år med den tio år äldre August, som var riksdagsman. Paret bosatte sig i Morgongåva i Uppland, inte långt från Emilias barndomshem. De nio barnen som föddes på det lilla hemmanet fick alla vara friska och det gick, som man säger, bra för dem i livet.

Annas Oskar kom från Småland och var en duktig jordbrukare. Han köpte det vackra Smedegårda i Björke, Romakloster mitt på Gotland till sin Anna i gåva. I packningen hade Anna lagt ned de älskade blå dansskorna. De påminde henne om tiden som uppvaktad skönhet på kadettbalerna i Karlskrona. Hon kunde aldrig riktigt förlika sig med livet som jordbrukarhustru och niobarnsmor. 

Emilia blev änka när hon var 50. De äldsta barnen hade redan flyttat ut, men de fem yngsta bodde kvar hemma. Emilia, som var en redig och resolut kvinna. skaffade en liten stuga i Håga utanför Uppsla och försörjde sig och barnen vid vävstolen och strumpstickorna. Hon blev med tiden en mycket beläst och allmänbildad kvinna. 100-års dagen avstod hon från genom att gå bort några månader innan.

Jag och min mormor Anna.

Anna, som alltid hade trott att livet hade något speciellt i beredskap för henne, fick se sina pojkar växa upp med alltför mycket brännvin och töser som största intresse. Döttrarna vande sig att gå ur vägen för fadern och bröderna när det blev bråk. Anna stod många gånger med kappan på, i färd med att lämna allihop, men hon stannade kvar till Oskar dog på 1950-talet. Då var Anna 75 år och flyttade in till Visby. Varje år under sin kvarvarande levnad gick hon in till stan och köpte en ny pastellfärgad vårhatt med skiraste flor och blommor på. Hon blev 85 år.

Annas yngsta dotter gifte sig med Emilias mellanson. Jag har alltid undrat vad mormor och farmor tänkte om varandra den där gången när de träffades, men jag kom mig aldrig för att fråga.

2011-02-10

http://www.youtubeklipp.se/googlechefen-som-initierade-upproret-i-egypten-i-undertextad-intervju

Det här är en länk till intervjun med mannen som sägs vara en av krafterna bakom massupproret i Egypten. Han släpptes efter tolv dagar i fängelse och kunde berätta om vad som hänt. Det gav nytt bränsle till det förtryckta folket på Tahiritorget i Kairo, och i kväll sägs det att landets president Mubarak kommer att avgå.

Liten tuva kan stjälpa jättelass!

Hoppas jag.

2011-01-28
Året var 1987 och upplägget var "Skandinaviska kvinnor som gift sig med tunisiska män", för att i tv visa våra skilda världar. Naturligtvis förväntade sig redaktionen på "Morgonlust" - som Sveriges första morgonmagasin hette (döpt av mig) - reportage om stackars förtryckta hustrur som satt fast i främmande lands outvecklade kultur. Men så blev det inte. I de hem vi bjöds in till levde kvinnorna ett liv främmande från mina egna erfarenheter men jag kunde utan tvekan tänka mig att byta. Vackert, varmt och vänligt var mitt sammanfattade intryck av deras tillvaro. Och det var enbart den jag var där att skildra.

Den egentliga anledningen var att vi inför tv3-starten vid årsskiftet skulle följa en grupp svenska kvinnor som reste med Susanne Lanefelt till Sousse för att träna och gå en kurs i hur man organiserar sin tillvaro på smartaste sätt. Det var väldigt populärt då och filofaxen hade precis gjort sin entré.

Resans upplägg sköttes av Tunisiska turistbyrån i Stockholm. Jag, en assistent och fotografen togs emot som gästande kungligheter direkt när vi landade i Tunis. Vi bodde på lyxlyxlyx-hotel med egna sviter och efter hårt arbete hela dagarna bjöds vi på överdådiga middagar i den mörka sammetslena natten. 

Naivt visst, men jag tänkte inte på det då eftersom programmet handlade om lyx och flärd, så inte förrän efteråt förstod jag att det var en ganska strängt censurerad resa vi gjorde. Resplanen och de utvalda familjerna bestämdes av tunisiska staten genom den svenska turistbyrån i Stockholm, helt enkelt.

Men jag njöt av att ha egen chaufför som alltid var redo att hålla upp bildörren och skickligt rattade oss genom landet i en stor bekväm jeep. Och utan AC vet jag inte om vi klarat vårt späckade schema genom öken och knöliga kamelvägar.

En av dem vars hem jag fick besöka heter Kerstin Ben Salem. Förtjusande textilkonstnärinna från Stockholm som  var gift med den tunisiske konstnären Ali Ben Salem, en av de absolut mest varma, karismatiska och generösa människor jag mött. Ett bevis på detta var att han ibland målade i större upplagor för att kunna sälja billigare till unga människor. De älskade Alis bilder. Det gjorde och gör jag också men för mig var det tyvärr alltför dyrt att köpa. Hans välkända signatur är exotiska och romantiska målningar i akvarell och olja, underbara bilder och drömmar. Jag saknar och tänker på Ali väldigt ofta. Han dog 2001 vid 91 års ålder. Minnesstunden i Sverige hölls på Etnografiska muséet.

När vårt tv-team besökte Kerstin och Ali Ben Salems palatsliknande hem i Hammamet var Kerstin fortfarande vid sjuttio års ålder en mycket vacker kvinna. Det var inte svårt att förstå varför den store kvinnoälskaren Ali Ben Salem ville gifta sig med denna svala blonda nordiska skönhet. När de träffades arbetade Kerstin på Svenskt Tenn på Strandvägen i Stockholm. Hon fortsatte där en tid efter giftermålet och paret skaffade en liten lägenhet på Artillerigatan, bara runt hörnet från den flotta inredningsbutiken.

Så småningom tog dock Alis hemlängtan över och vistelserna i Tunisien blev längre och längre. Det underbart vackra huset vid havets kant blev deras permanenta bostad. Men Kerstin har fortfarande kvar lägenheten på Artillerigatan och bor där året runt efter Alis död. Men det var i stort sett vad hon fick behålla av arvet, som fördelades enligt tunisiska lagar. Då får hustrun en åttondel. Resten gick till Alis båda söner från hans första tidiga äktenskap på svenska västkusten.

Kerstin Ben Salems främsta uppgift i Tunisien var att sköta det vackra hemmet som hade flera gästbungalows och en trädgård som jag skulle vilja kalla park. Där promenerade vi omkring bland exotiska växter och påfåglar. Kerstin plockade färgsprakande buketter och gjorde med sin konstnärliga blick vackra arrangemang i vaser både inne och ute.

Visst, det fanns en trädgårdsmästare och flera anställda i hushållet. Så  när Alis uppmärksamhet inte krävde Kerstins sällskap, då drog hon sig gärna undan till sin vävateljé och skapade där de mest fantastiska gobelänger. Ofta efter Alis målningar och tillsammans hade de flera stora och hyllade utställningar, främst i Tunisien men också i Sverige och Paris.

Konstnärsparet fortsatte att bo långa tider Sverige varje år. I Kerstins val av motiv på sina gobelänger ser man tydligt i vilket land de kommit till. I Sverige de svenskaste bilder och färger och i Tunisien mer exotiska uttryck.

Härom dagen ringde jag Kerstin  för jag visste att hon brukade åka tillbaka till Tunisien i samband med Alis födelsedag i december. Jag var tvungen att få veta om hon befann sig mitt i oroligheterna. Men hon hade precis kommit hem till Stockholm efter att ha varit hedersgäst vid ett pampigt jubileum - i ett då på ytan lugnt och välbekant Tunis - till hennes makes ära, i samband med att han skulle fyllt 100 år.

Tillsammans med mina barn fick jag möjlighet att tillbringa jul och nyår 1988 med Ali och Kerstin i deras obeskrivligt vackra hem i Hammamet. Själva resan började som en katastrof. Josephines flygbiljett hade kommit bort och hon hade dessutom lunginflammation visade det sig när vi kom fram. Hotellets läkare försåg henne med dunderpiller och vår ökensafari kunde genomföras. På vägen stannade bussen och Alexander som familjens enda manliga medlem blev bjuden hundra kameler för sin snygga storasyster. Men det blev inget av den affären.

Ali och Kerstin ställde till med stor fest. Vi fick träffa tunisiska berömdheter och trevliga vänner till det svensk-tunisiska värdparet. Speciellt minns jag generalen som gjorde effektfull entré en timme efter sin fru som var barnläkare. Han var en mycket ståtlig man som med kamelhårsulstern slängd över axlarna klev in och det tystnade i rummet. Vilken utstrålning och pondus! Han var berb, jag var stum.


Vi bjöds på läckra tunisiska matspecialiteter som flickorna i köket stått och lagat hela dagen. Jag och mina barn hade fått låna husrum i en vit vacker villa och en trädgård fylld av dignande apelsinträd. Alis och Kerstins svenska vänner upplät detta åt oss fyra. Det stod annars tomt på vintern.

Mycket visste jag om den kulinariska tunisiska maten redan efter Lanefelt-resan, där åts det bara på de bästa ställena. Och det vill inte säga lite för Tunisien var länge en fransk koloni och både mat och viner var - åtminstone då - starkt influerade av det franska köket. I den exklusiva delen av hamnstaden Sousse firade Susanne Lanefelt och hennes medresenärer sina kvällar hos Bechir, som lärt sig i Paris främsta restaurangkök att kombinera tunisisk tradition med fransk kokkonst. Bechir visste vad Kalixlöjrom var, så när jag återvände hade jag köpt ett kilo djupfryst som ett litet bevis på vår tacksamhet.

Genom Ali fick jag veta att han själv varit mycket aktiv i samband med att Tunisien kämpade för att bli ett fritt land och slippa tillhöra Frankrike. Resten av sitt liv var Ali Ben Salem mycket tacksam mot Sverige som bidrog starkt till att frigörelsen kunde genomföras. Ali själv spelade stor roll som kontakt mellan de båda länderna och han blev därefter en tunisisk stolthet som alltid bjöds in vid statsbesök och viktiga representationsmiddagar.

Tunisien var och är stolt över sin store konstnär - som bland annat har hedrats med Hederslegionen i Frankrike. Ali åtnjöt alldeles säkert särskilda privilegier, men frågade aldrig rent ut. Det fanns vissa saker man helt enkelt inte berörde i samtal med en sådan man. Men runt om i huset stod et antal antika klenoder från Kartago på pelare. Det är inte var man som får ha något sådant i sin privata ägo. (Bilden är inte från familjen Ben Salems hem utan mina barn när vi besökte det antika Kartago, som ligger strax utanför Tunis.)

Tredje gången jag kom till Tunisien var maj 1990 på en inbjudan av Tunisiens turistbyrå som anordnade en pressresa för journalister och fotografer. Det var en glädje att komma tillbaka till landet som jag direkt hade känt mig så hemma i. Jag berättade det för Ali att det var som att jag hade levt här i ett tidigare liv. Det var inget konstigt att prata så när vi var där. 


Emilie, som då var nio år sa direkt: "Och jag har har varit prinsessa här"!


- Det tror jag, svarade Ali, varvid jag sa:
- Då var jag din tjänarinna!

När jag första gången 1968 - på studiebesök som resebyråchef på Vingresor/Club33 i Kalmar - satte ner foten på tunisiskt mark tänkte jag: "Här har jag varit förut". Så stark var känslan av igenkänning, ro och tillhörighet. Det var på något sätt som när jag kommer till Fårö, den plats jag älskar mest av allt på jorden. 

På pressresan skumpade vi omkring i en liten buss och det var långt ifrån samma komfort som förra gången. Vi bemöttes med stor gästvänlighet över allt. Bland annat besökte vi marknaden i Hammamet, grottbostäder i Gabès och ön Djerba. Dit vill jag gärna resa tillbaka någon gång. Vi fick bo på ett fantastiskt nytt fräscht hotell där havet såg ut som en förlängning av den gigantiska swimmingpoolen. För övrigt fanns det inte mycket att se på den lilla ön. Det var det som var den stora charmen, men det lär vara skillnad idag tjugo år senare.

Nu i januari 2011 får vi dagligen hemska rapporter hur man bränner och plundrar Tunisien. Det görs av dem som längtar just efter frid och frihet. Måtte de få det som de kämpar för, men det är svårt att förstå vem som efter alla dessa år av diktatur, skulle kunna få folkets förtroende och klara av att styra landet in i en demokratisk framtid. Finns det någon i position som kan stå fri från generationers starka klanpåverkan i detta lilla land?

I slutet av 1990-talet byggde Ali Ben Salem ett ännu större och pampigare hus i Hammamet på tomten framför sitt gamla. Jag kom aldrig dit men fick ett foto där Alis gestalt utanför den nya porten ger en uppfattning om hur enormt stort det troligen var innanför. Mest av allt var Ali glad för takterasserna där han och Kerstin kunde ligga i skuggan och se över muren på havet.

Jag vet inte hur mycket som finns kvar av dessa vackra ägor för i Hammamet  förstördes - enligt media -  under de första dagarna av upproret flera hus tillhörande "de rika och privilegierade". Kerstin berättade att  släktingar till den störtade presidenten Ben Ali bodde nästan grannar.

För mig är det andra gången jag följer en statskupp i Tunisien. Förra gången var när Habib Bourghuiba - Tunisiens förste president som tillträdde när landet blev självständigt 1957. Han störtades 1987 bara några dagar efter vårt besök och efterträddes då av Ben Ali, den nu störtade presidenten. 

Tillsammans med mina barn besökte jag Bourghuibas välkända hus i Monastir, som då betraktades som en sorts huvudstad jämte Tunis. Och det var nästan förbjudet att fotografera utanför den störtade presidentens födelsehem. Vi var lite rädda och skyndade fort därifrån.

1987, veckan efter att Ben Ali tillträtt kom vår tunisiske guide (som var anställd på turistbyrån i Stockholm) på besök när jag satt och redigerade tv3- filmerna. Han hade med sig en flaska champagne som han gav mig i present med ord som jag funderat på sedan dess: "Tack vare dig blev vi av med Bourghuiba"!

Jag förstod ingenting då och ingenting nu. Det enda jag vet är att vår guide hade en svåger som suttit tio år i husarrest under Bourghuibas tid. Efter statskuppen 1987 släpptes svågern fri och kunde flytta hem till fru och barn. Men det hade ju inget med mig att göra… 

Däremot kanske vår tunisisk guide under vår vecka i hans kära hemland  fick möjlighet till viktiga möten. Kanske hans position som officiellt utsänd gjorde att hans status stärktes. Inte vet jag men jag funderar fortfarande...

Bilderna på Kerstin och Alis konstverk är hämtade ur den vackert inbundna boken om Ali Ben Salem, som naturligtvis enligt arabisk tradition läses bakifrån och framåt.

20101211

Menyn i Stockholm bestod av pressad fågel och boutte, som vi på Gotland säger om piggvar som numera är en snobbfisk. Jag minns när vi fiskade flundror och kastade tillbaks bouttarna som fastnat i näten. Boutte hade inget gott rykte då. Men det är en jättegod fisk. Speciellt om man tillagar den precis som den är i ugnen. Med smält smör till och mandelpotatis så blir det en gourmetupplevelse.

På Nobelmiddagen serverades fisken med en rad (onödiga) tillbehör, bland annat betor - gula, röda, polkarandiga - från Stenhuse i Sanda. Det hade jag läst i tidningen så jag hade också rödbetor på menyn. Till detta serverades hos oss lammfärsfrikadeller i citronsås. Min nya favoriträtt som inspirerats av mitt uppdrag för tidningen Buffé.

Middagen i Oslo till den frånvarande fredspristagarens ära verkade både roligare och godare. Och precis som de serverade jag lax till förrätt. Där bjöds på sushi. Här på laxtartar efter ett ica-recept jag hittade på nätet. Sååå fräscht och gott!!

Efterrätten hos mig var genomsvensk. Lingonglass med blåbärssorbet och flingor av mörk choklad.

Champagnen tog slut strax efter Kungens skål. Jag säger inte om det var här eller där, för vad som hände därefter vill jag inte gå in på med tanke på mina gästers integritet. Men jag kan avslöja att kvällen toppades av ett dansgästspel som höll minst lika god klass som det som koreograferats av Birgitta Egerbladh i Blå Hallen.