När jag dör.

Jag har hört så många säga "Om jag dör...", så jag är noga med ordvalet i rubriken.


När den dagen kommer - jag har inte tänkt att det ska bli den närmaste tiden - har jag en speciell önskan om var jag vill ha min grav. För det vill jag. Ha en gravplats med en gravsten. Där någon som en gång tyckte om mig kan hälsa på. Kanske lägga en blomma eller plantera något vackert.


Redan när min pappa levde - han dog 1998 - pratade jag med honom om vilken kyrkogård jag helst skulle vilja ligga på. (Konstigt uttryck egentligen "ligga på" men det låter ändå skönt eftersom det gäller, som det heter "sista vilan".)


Länge har jag tänkt på att undersöka om det är möjligt att få välja en gravplats utanför sin församling, men det har liksom inte blivit av. Det är intressant i sig. Psykologerna skulle nog säga att det har med uppskjutande av tanken på den egna döden.


Idag tog jag i alla fall första steget och kontaktade prästen i den församling där jag sedan mer än tjugo år har bestämt att jag skulle vilja begravas.


Det visade sig att det inte är inte prästen som håller i sådana här saker utan jag är hänvisad till en annan person. Som har telefontid nästa gång på torsdag.


Jag ser fram emot att äntligen få visshet i frågan. Kyrkoherden trodde inte att det skulle vara något problem. Hoppas hon har rätt.

Gotlands lex marior.

Det kan inte bara vara jag som tycker att anmälningarna mot Visby lasarett kommer allt oftare?

Varje gång jag läser om en olycklig utgång för en patient på ön väcks ett starkt obehag och plågsamma tankar vad gäller min egen felbehandling. Det blir tungt och känns hopplöst ibland. Som denna vackra höstdag när jag gärna skulle tagit en promenad längs havet, men det tar emot. Jag rör mig med sådant besvär att det måste vara väldigt viktiga möten eller ärenden för att jag ska ta mig ut. Vissa dagar.

I veckan träffade jag min operatör från KS Huddinge. Han hade med sig rapporten från den magnetröntgen jag gjorde på Sabbatsbergs sjukhus i augusti. Och tyvärr visade det sig att det är en stor svullnad kvar kring operationsområdet i ryggen.

Innan vi tittade på bilderna berättade jag att min rygg fortfarande gör ont. Då fick jag svaret att det kanske skulle bli så i fortsättningen. Men när jag visade var i ryggen stelheten och värken sitter, då gick vi tillsammans och tittade på röntgenbilderna.

Mer om detta på "Hälsa"

Gult är fult!

Såg två populära herrar i Nyhetsmorgon - Plura Jonsson och Janne Malmsjö. Båda en bit upp i åldern och med vitnande hår. En viss skillnad i kulör dock. Jan Malmsjö var välklippt och riktigt vtihårig. Medan Plura fortfarande har kvar lite grått i sin hopsnörpta råttsvans. Och hans vita strån ser gula ut.


Det är det fulaste jag vet vad gäller naturligt åldrande hår. När det vita är gult. Ibland handlar det om att håret är smutsigt, otvättat. Vill inte tänka på hur den sanningen luktar.


Men det kan också bero på vattnets kvalitet där man bor och vilka preparat man använder när man väl tvättar håret. Jag vet och har provat mig fram till en kombination som jag kan rekommendera den som vill ha ett snyggt, fräscht och blankt grått hår.


Läs mer på Mode&Mat

Vem är du, då?

Vi hade 45 års träff i lördags, vi som tog studenten 1966.

Jag hade kul, faktiskt. På ett sätt hade jag inte alls förväntat mig det, men å andra sidan såg jag fram emot den här middagen på Strand hotell. Idag kan jag erkänna att det också var jag som till slut drev igenom att det hela blev av. Det höll på att rinna ut i sanden.

Så det är klart jag blev glad över att de andra nitton verkligen uppskattade arrangemanget.  Det kändes som de menade det.

När jag nu tänker efter inser jag att min angelägenhetsgrad säkert var så stark för min egen skull. Jag har ju inte bott så länge på Gotland den här gången. Och det är ensamt ibland att bo på en ö. Jag saknar också att spontant möta någon jag känner på gatan. Bara för att säga hej i tystnaden.

Ibland när jag ser någon vithårig person på stan funderar jag om det kan vara en gammal skolkamrat. Jag gick bara drygt två år i läroverket i Visby. Hann aldrig lära känna alla. Men det gjorde inget då, jag flyttade ju från ön direkt igen och stannade i Stockholm i mer än tretti år.

Nu skulle det vara roligt att få uppleva någon sorts samhörighet med åtminstone några band till den jag en gång var. Tidigare var det mina mostrar som stod för den stabiliteten bakåt, men de finns inte mer. Jag är alltid avundsjuk på dem som i en affär eller på banken träffar någon från barndomen som känner igen. Som vet vem man är.

Jag flyttade hela min uppväxt. Som mest bodde vi sju år på samma ställe. Det hann bli många skolor, nya lärare och aldrig kamratskap riktigt på djupet. Den tid som känns viktigast bodde jag i Hudiksvall - till andra ring på gymnasiet. Men jag minns egentligen inte namnen på fler än en, kanske två av mina klasskamrater. De jag umgicks med hittade jag utanför skolan. Vi som hade kul på fester och danserna runt om i Hälsingland kom från många olika håll.

Jag har försökt ta tag i de gamla relationerna under senare år, men jag upplever att det känns besvärande. Inte så mycket för mig, det var bara det första samtalet eller mailet. Men de som jag kontaktar verkar undra. Vet inte varför. Men de verkar ha så mycket med stora familjer, släkten och barnen - barnbarnen. 

Så är det inte för mig. 

I min blogg på helagotland.se skrev jag igår ett sådant där trevligt festreportage med några bilder. Det är också viktigt och sant. Men jag har ju tänkt mer än så på hur det blev med oss unga studenter. Hur vi blev de vi blev. 

Det är klart att jag inte är lika intresserad av alla de andra och varför de blev de tanter och farbröder som nu ansträngt sig för att komma och träffa några av oss gamla kamrater igen. Å andra sidan mötte jag människor där som förvånade mig, gjorde mig nyfiken och som jag tänkte det vore spännande att lära känna mer.

Svårast var ändå att känna igen varandra.

Konstigt nog, eller kanske helt självklart - utom för mig - var det de glada minnena, de roliga historierna från förr som kom upp under kvällen. Men visst, det är härligt att få skratta.

För många fler lyckliga liv skratt måste ni titta på programmet med Mia Skäringer,  som jag själv missade när jag i lördags var ute i min nya pensio-verklighet.  http://svtplay.se/t/165328/dyngkat_och_hur_helig_som_helst.

Var var du när det hände?

Det finns några stora händelser som man alltid vet vad man gjorde och var man var. Som när barnen föddes...

Men när vi talar om särskilda datum som för alltid är ristade i vårt medvetande menar vi i allmänhet historiska  mord, kända personers död och naturkatastrofer som tsunamin 26 december 2004.

Då bodde jag fortfarande i Stockholm men hälsade på hos min mamma på Gotland över julen. Hon hade gett oss båda biljetter till Ainbusk´s julkonsert i tennishallen i Visby på annandag jul. Redan på morgonnyheterna såg vi att det varit en jordbävning och översvämning i Indonesiska ö-världen. Men det kändes väldigt långt borta och som oftast när det gäller så här stora olyckor så får vi till att börja med veta bara skärvor av den stora katastrofen. Mamma och jag åt julmat och tänkte inte så mycket mer på detta. Men när vi satt där i publiken kom en gammal väninna och berättade att hon hört att det fanns gotlänningar i Thailand som omkommit i en jättevåg, en tsunami. Då blev det lite verkligare, kom lite närmare.

Vid mordet på John F Kennedy 22 november 1963 i Dallas hade jag varit på dejt med Max. Vi kom hem till mina föräldrar på S:t Hansgatan i Visby och pappa såg på tv. Han berättade om presidentmordet när vi kom innanför dörren. Vi blev stående bakom honom i soffan och stirrade på tv´n framför. I någon sorts chock. Konstigt nog kändes den amerikanska presidenten och hans fru som familj. Jag var 18 år och stor beundrare av Jackie Kennedy.

Men det var inte i närheten samma panikartade reaktion som 28 februari 1986, när min väninna Jenny och jag var barnlösa över sportlovet. Vi satt i en bar på Teneriffa och fick veta att Olof Palme hade skjutits på Sveavägen i Stockholm. Nyheten nådde oss bara några timmar efter dådet eftersom Jenny ringde hem för att prata med sin nya kärlek. Han var kriminalkommissarie och kom senare att ingå i Palmegruppen under ledning - eller snarare avsaknad av ledning - av Hans Holmér. Vi kände oss så långt hemifrån lilla Sverige. Det var som vårt land var i krig och vi tänkte till och med att vi skulle kunna komma att mötas av pansarbilar på gatorna i Stockholm när vi skulle komma hem några dagar senare. Vi försökte förklara för några andra av bargästerna varför vi plötsligt var så allvarliga och oroliga.

Attentat mot Anna Lindh 10 september 2003 fick jag veta när jag bodde några dagar hos Yung Ja i Kärrtorp utanför Stockholm. Jag låg i hennes soffa och såg varenda sekund som sändes i tv. Jag glömmer aldrig när dåvarande statsminister Göran Persson meddelade dagen därpå på olycksdatumet 11 september att Sveriges utrikesminister avlidit av skadorna hon fått i knivattentatet på NK.

Efter terroratacken i New York 2001 befästes, med tanke på den historiska händelsen i USA,  kring den dagen en ångestfylld och olycksbådande känsla? Och fortfarande är det så. Den finns där tanken "Vad ska hända det här år på dagen 11 september eller blir det ett "överhoppat år?"

Efter svenska Anna Lindh död just 11 september så känns det än mer ödesmättat.

Idag uppmärksammas över hela världen att det är tio år sedan den overkligt fasansfulla katastrofen inträffade på Manhattan, mitt i New York. Offren hedras med minnescermeonier i New York på platsen för attentaten invigs just idag det omdebatterade monumentet som det tagit tio år att få klart.

Själv minns jag som det vore igår att jag var hemma i min lägenhet på Kungsholmen i Stockholm när telefonen ringde. Det var min sin som studerade där borta sedan en tid. Jag väntade ett samtal från honom för vi hade tagit ett viktigt beslut i ett familjeärende och han skulle höra av sig när allt var klart.

Så jag blev inte förvånad, bara glad som varje gång han hörde av sig. Men snabbt hörde jag på hans röst att det handlade om något annat. Han sa inte mycket mer än:

- Slå på CNN, mamma, ett flygplan har kraschat in i World Trade Center!!!

Just när jag fick upp bilden ropade han:

- Nu flyger ett plan till in, i det andra tornet!!

Jag såg det också, samtidigt med honom som befann sig på andra sidan Atlanten, just på Manhattan i sin studentlägenhet flera kvarter bort från tvillingtornen. Men betydligt närmare än vad mitt mammahjärta tålde. Det enda jag tänkte på då, var att få hem sonen. Direkt. Omgående.

- Kom hem!!!!!!

Det kändes som att vad som helst kunde hända i nästa sekund. Katastrof! Panik!

Men sonen agerade akutlugn och lovade ringa igen när han visste mer. Det visade sig dock ganska snart bli omöjligt att få kontakt. Att maila fungerade till och från några timmar till men sedan var ledningarna blockerade. Jag försökte innan det var totalstopp överbevisa min godhjärtade son att han måste försöka ta sig bort från Manhattan. Men han hade en logisk förklaring till varför han inte ville åka ut till Long Island, där fanns ett alternativ med en familj han kunde få bo hos.

- Att bli sittande fast i en biltunnel dit ut och utsätta sig för risken att de kanske bombar den, det är värre än att stanna i lägenheten. Det som har hänt har kan inte hända igen. Åtminstone inte här. 

Så sonen och hans svenska kamrater tillbringade första dygnen efter terrorattentatet mot tvillingtornen sittande på golvet framför tv´n i deras lilla lägenhet. De orkade inte gå ut och handla utan levde på vad de hade hemma som kex och läsk.

Men det dröjde inte länge förrän de tog upp sitt vanliga liv igen. Så gott det gick. En av deras bästa vänner arbetade i en byggnad med utsikt över olycksplatsen och hon hade berättat hur hon sett människor slänga sig ut från de brinnande byggnaderna. Med de hemska upplevelserna på näthinnan kanske det var skönt att återgå till något som liknade vardagsrutiner.

Alla var i chock, men jag fick ändå höra att jag var konstig för jag tyckte det som skedde var som en film. Fullständigt overkligt. Ingen hade ju sett något liknande förut.

Jag fick dölja min oro och respektera min sons beslut. Men jag minns att jag sade till honom att jag hoppades att han när han själv blev förälder aldrig skulle behöva uppleva en sådan fasa som jag nu tvingades genomleva. I år har han blivit pappa till lilla Esther och jag ber att han och hon ska slippa något som på minsta sätt liknar de fasansfulla dagarna i september 2001.

Själv hade jag då inget annat val än att sitta klistrad vid tv´n och försöka förstå något från alla reportage på de olika nyhetskanalerna kring händelserna. Det var så många spekulationer och omänskliga tragedier som skildrades. Tiden nästan försvann, samtidigt som den kröp fram.

Sonen och hans kamrater hade bestämt att de inte skulle resa hem till Sverige. Terroristerna skulle inte få vinna. Ungdomarna tänkte inte bli ivägkörda från sina studier och arbeten, utan fullfölja sina planer.

Jag vet att jag aldrig blev den mamma och människa jag var före 11 september 2001. Det är nog samma för nästan alla som var mer eller mindre direkt personligt berörda av attentaten i USA. Det som hände då för tio år sedan förändrade oss och världen för alltid.

Att inte svika den man var.

Peter Birro - författarbrodern som på senare år kommit i skymundan av sin mediehajpade bror Marcus - sa i Nyhetsmorgon i morse "Det är viktigt att inte svika den man var när man var ung".

I slutet av 1980-talet efter en tuff skilsmässa gick jag i terapi. Första gången vi möttes, den manlige stilige terapeuten och jag, fick jag frågan vad jag ville med min terapi. Och jag svarade ungefär som Peter Birro sa, att jag ville hitta tillbaka till den jag en gång var.

- Jag behöver stöd och hjälp att vara den jag egentligen är, den människa som jag tappat bort de senaste tio åren.

Till min enorma besvikelse och faktiskt rädsla, svarade terapeuten att det inte var vad terapi handlar om.

- Det är att förändras som man jobbar på i terapi!

Idag tror jag att vi kanske pratade om samma sak, men absolut inte förstod varandra. Jag önskar jag hade rest på mig och gått därifrån för att fortsätta letande efter en terapeut där jag kunde känna mig trygg. Den jag nu hade fått (det fanns något som hette Dagmarpengar som finansierade "lyxen") talade också om redan den här första gången att han inte tog med själslig vånda i sitt arbete. Han var noga med att hålla isär kropp och själ.

Om jag hade varit den som jag en gång var den gången, då hade jag naturligtvis insett att den här terapeuten inte skulle räcka till för mig. Men det var ju för att jag saknade den insikten, eller rättare sagt hade tappat kontakten med den unga kvinna som jag tycker så mycket om, som jag vacklade omkring och inte hade någon egen identitet.

Om jag hade trott på vad jag vet idag hade jag nått mitt mål mycket tidigare. Men de två åren hos psykoterapeuten fem trappor upp på Surbrunnsgatan i Stockholm har säkert lärt mig saker som jag haft nytta av. Det viktigaste är ändå att tanken på honom påminner mig om att det för mig är livsviktigt att lita på min känsla. Innerst inne vet jag vad som är bra för mig. Tvivlen finns ändå där ibland, men inte så starkt och inte så ofta.

Det tror jag gäller oss alla. Om vi bara lyckas skala bort det tjocka egot, som inte vill annat än att vi ska stanna i destruktiva mönster och må så dåligt att vi behöver så stora doser av yttre bekräftelse.

När tillfredsställelsen känns äkta inuti, oavsett varför, kan det hålla på riktigt. Jag jobbar på det.

Läs om den utmärkta svt 2-serien "In treatment", spännande terapisessioner  - på Radio/Tv.

Någonstans att sitta.

Var med min mamma 86 år, alltså pensionär senior, på "sta´n" igår. Hon hade tandläkarbesök på Öster centrum.

När hon ändå var där ville hon titta på lite kläder i butikerna runt om. Efter några timmar och besök hos H&M, Lindex och Åhlens var hon ganska trött i benen. Jag också, min rygg värkte illa.

Mamma hade ändå störst behov att sitta en stund, lite då och då medan jag letade runt på galgarna för att hitta det hon sökte, eller kunde tänkas tycka om.

Men inte någonstans - utom i de trånga provrummen - fanns en stol för kunder. Inte en enda affär kunde erbjuda vila för en utmattad men shoppingsugen kund!

I väntan på färdtjänsttaxin fick min mamma helt enkelt placera sin lilla bak på ett skyltpodium bakom de stora fönstren på Åhlens.

Är affärsidkarna rädda att folk ska stanna för länge i deras butiker eller att fel kunder tar plats?

Bara korkat, tycker jag. Och väldigt tröttsamt.

Förändring pågår.

Rundar av lite här och där i livet, just nu. Förändringsarbetet med den här bloggen pågår - i mitt huvud. En pensionärsblogg för moderna människor - vad nu det är för några - har jag en stark känsla av, behövs. Det ska bli min nya uppgift.

Förslag och idéer mottas medan jag tumlar runt tankarna om hur arbetet med den nya bloggen ska se ut.

Ny fas i livet.

Man säger ju så när man på ett eller annat sätt lämnar sitt gamla invanda. Att bli pensionär, det är något som  jag inte funderat så mycket över. Inte förrän beskedet från ppm kom i brevlådan.

Nu gäller det att ställa om. Att gilla läget och uppskatta de små sakerna i livet. Men att inte mer än absolut nödvändigt ge avkall på kvalitet. Särskilt vad gäller relationer.

Att bo på Gotland innebär också på många sätt att vara ständigt omgiven av skönhet. Jag blir fortfarande - efter 64 somrar på ön - lycklig av den natur som finns så nära. Den är oftast så självklar att vi inte tänker på den men i sommar har jag gjort en sådan där klassisk turistutflykt från norr till söder, väst och öst.

De vackraste minnesbilderna bär jag med mig genom den höst och vinter som nalkas.