Alltid sorgligt att se en människa så totalt sänka sig själv inför öppen ridå, som nu Håkan Juholt och många, många fler som dras med i den här geggiga bidragshistorien.
Naturligtvis ska inte jag föregå den juridiska processen och vad socialdemokraterna ska sköta själva i sitt solkiga parti, men jag har med fasa noterat hur Håkan Juholt förändrats sedan han tillträdde som partiledare. Då var han antagligen sig själv - glad, bullrig, naiv och som han själv tyckte rolig. Vaddå Kulbo?
Men han verkade äkta. Det verkade vara just det som gick hem hos de människor som känner sig bedragna av politiken och politiker.
Det dröjde inte länge förrän Håkan Juholt dämpade tonläget, och jag menar bokstavligt. Han började prata långsamt och orden skramlade tomt. Nästan som han talade till ett barn eller några som inte begriper sitt eget bästa. Rösten blev blev både klang- och håglös.
Han såg inte glad ut, längre. Bekymrad i nästan alla lägen.
Nu har han alla anledning i världen att vara det.
Läs mer under "Ledare"
