När jag läser inläggen på Facebook på de olika gruppernas egna sidor - för och emot avverkning - sidor ser jag ganska snabbt en markant skillnad. En skillnad som trots allt överraskade mig lite.
2012-08-28
Trots det nyväckta intresset för vad som händer där uppe på norr, längs vägen mot världsberömda Fårö går det troligen inte att hindra Nordkalk att fullborda våldtäkten på vår utsatta ö. Manipulationer och politiska vinningar utgör en jävig jury i målet mot förövarna som säger sig ha laglig rätt till skogen. Förresten lär det ändå vara för sent. Inte ens Högsta domstolen vill pröva ärendet igen. Enda möjligheten rent rättsligt handlar nu om att vissa villkor ska uppfyllas innan själva kalkbrytningen om ett år kan starta. Men innan dess hinner själva ytan förstöras genom att röjningen i området.
2012-08-27
Demonstranterna som sedan veckor mer eller mindre bosatt sig i Ojnareskogen och blockerat Nordkalks möjligheter att sätta igång med arbetena har - som de själva säger - haft en bra dialog med poliserna på Gotland. Lokala musiker och artister har underhållit de ungdomar, familjer och pensionärer som gemensamt engagerat sig för att stoppa den annalkande naturkatastrofen.
2012-06-30
Mimmi har återvänt till Stockholm och sitt fortsatta arbete på Manpower, men vi hann med några trevliga kvällar i Visby efter att hon var klar med sitt uppdrag för dagen. Som O´learys och fotbollskväll, det hade jag väl aldrig kommit på annars. Tyvärr var det en urtrist match, England-Italien. Men vi hade mycket annat att tjattra om och det var minst sagt spännande att iaktta utbrotten vid bordet intill när matchen inte gick Italiens väg.
2012-06-24
2012-06-19
Själva bygget är en katastrof i sig. Särskilt för de stackars familjer som för inte så länge sedan byggde sina tjusiga dyra villor på tomterna, som nu ligger bakom höghuset. Deras utsikt försvann helt.
Hur kan någon kunnig person bevilja bygglov för en sådan koloss. Niovåningshuset är som utslängt på en ledig P-plats vid entrén till Snäck, den före detta anrika sommarrestaurangen som nu används lite då och då för konferenser. Den är i sig en skandal. Fult är bara förnamnet på det vitrutiga spektaklet som syns här till höger.
Väl där uppe var det trångt. Det gick knappt att komma fram i prången och omöjligt att ta bilder. Små rum och en massa dörrar. Själva lägenheten var inget märkvärdigt alls. Vitt, nytt standard. Men det fanns en altan och man såg havet. Det är ju vad det här märkliga projektet ska överleva på. Tro mig, det kommer att dröja ... Först och främst innan huset är färdigbyggt. Och därefter innan huset är bebott.
För även om Hökerum Ab säger att det mesta är sålt kan ju folk ångra sig.... Det har hänt förut. Som när gamla Snäck med lägenheterna nere vid stranden byggdes i början av 1980-talet. Det tog minst tio år innan allt var sålt och uthyrt. Och då hade kommunen ändå fått gå in och köpa hälften. Idag bor folk där året runt, många gotlänningar.
Själv skulle jag kunna tänka mig att flytta in i en tvåa i höghuset (helt inkonsekvent) om jag skrapade fram några miljoner så att det räckte till insatsen och en trevlig bil. Det är fem kilometer från Visby till Snäck och några bussar går inte efter turistsäsongen.
Men ändå, jag sitter hellre där ute och ser på havet än i någon annan sorts seniorboende. När det blir dags....
I måndags var första dagen för vittnesmålen från de överlevande på Utöya. Jag var upptagen på annat håll, men läser att det var så grymt att både domaren och åklagaren grät. Flera av åhörarna lämnade snyftande rättssalen. Det var för tungt. De blev tvungna ta en paus.
2012-04-29
Blomsterhavet utanför Oslo tingsrätt tilltar i storlek, medan gruppen av tvärsäkra "psykologer" blir färre och mindre. Nu vet egentligen ingen om han är sjuk eller frisk. Senast igår tog en norsk professor i psykiatri tillbaka sina uppgifter om Anders Behring Breivik. Efter att ha följt rättegången inifrån rättssalen, menar den tidigare så övertygade professorn att Utöyaterroristen svarar logiskt resonerande på frågorna. Det kan man inte göra om man är allvarligt psykiskt sjuk. Speciellt inte med diagnosen paranoid schizofreni.
2012-04-24
2012-04-21
2012-04-19
Mimmi har återvänt till Stockholm och sitt fortsatta arbete på Manpower, men vi hann med några trevliga kvällar i Visby efter att hon var klar med sitt uppdrag för dagen. Som O´learys och fotbollskväll, det hade jag väl aldrig kommit på annars. Tyvärr var det en urtrist match, England-Italien. Men vi hade mycket annat att tjattra om och det var minst sagt spännande att iaktta utbrotten vid bordet intill när matchen inte gick Italiens väg.
Mimmis sista kväll på Gotland för den här gången hängde vi i den nästan helt tomma baren på Bolaget. Det var verkligen i sista minuten för nu drar de in, de som kallas Almedalsveckans rosépimplare. Från och med i morgon får man köa länge efter ett bord på de populäraste krogarna. Dit måste man räkna Bolaget som från idag - när nya Stora Torget äntligen invigs efter år av omdiskuterad och kostsam ombyggnad - har bästa läge med utsikt över resten av Visbys hetaste festkärna.
På kvällen när det är varmt infinner sig där någon sorts internationell atmosfär med upplysta små krogar, neonljuset i discot på gamla Gutekällarens fönster och pampiga S:a Carins ruin i söder. En sådan här samlings- och mötesplats har vi behövt länge i Visby. Så skönt att bilar och skräpet i torghandeln är borta.
Vi blev sena - Mimmi och jag i tisdags. Jag hade ju en spännande historia ur verkliga livet att berätta. Den är dramatisk och jag vet att jag borde skriva ner den. Men det tar emot, jag kommer inte i gång. Jag har startat så många gånger, men jag fastnar i formuleringar och dispositioner när jag bara vill låta orden flöda. Annars är det så jag alltid brukar göra när det gäller längre berättelser. Skriver först ur mig i en oredigerad ström, som om det vore en lerklump jag slängde ner på en drejskiva framför mig. Därefter bearbetar och modulerar jag fram det som ibland blir en text som går att läsa.
Att det inte fungerar när det gäller vissa historier tror jag enbart beror på att innehållet ligger känslomässigt för nära. Det gäller att vänta ut rätt tillfälle. Åtminstone för mig fungerar det inte att skriva av mig, som en sorts terapi eller bearbetning.
Därför blir jag aldrig någon riktig författare, förstår jag när jag läser nya numret att Skriva. Där beskrivs hur viktigt det är med disciplin. Att författandet är ett jobb som består i att gå till skrivbordet ett antal timmar varje dag och sitta där även om det inte kommer ett enda ord i skrift. Det är i och för sig inget nytt, så säger alla de (framgångsrika) författarna. Men det fungerar inte för mig.
Tidningen Skriva hade jag gärna läst tidigare när jag började på allvar tänka att jag hade något att berätta som hade värde för andra att ta del av. SKRIVA är nog bra för väldigt många med författarambitioner, men som jag tyvärr också där tycker blandas ihop med drömmen om de stora inkomsterna. Det är absolut inget fel att tjäna pengar på att skriva. Tvärtom! Men detta femte nummer av tidskriften handlar om hur man tillverkar den värsta av snabbproducerande böcker. Man vänder sig till de som just undrar hur de gör det, de där storsäljande (mest kvinnliga) deckarskribenterna som knappast gråter varje dag de går till banken. Och dessvärre blir dessa tunna soppor numera ofta också sega tv-serier.
Skriva innehåller mest artiklar med handfasta råd om hur man ska bära sig åt för att nå ett säljande resultat i bokform. Förhoppningsvis fungerar recepten lika bra som en god kokbok för den nybörjare som vill prova att skriva lite mer professionellt.
Jag har gått några skrivarkurser och det gav mig otroligt mycket. En fantastisk lärare skapade situationer - ibland enbart utifrån ett musikstycke - som fick igång skapandet och gjorde det spännande att jämföra texter efteråt. Några regler minns jag inte att hon satte upp. Men jag kommer ihåg att jag skrev som det vore examen inför varje veckas uppgift. Så fungerar jag. Jag behöver en deadline. Och det blev bra, så bra att jag fortfarande kan läsa mina alster från den tiden och känna mig nöjd.
Så ska det vara och så kan det bli. Mest trovärdiga känns råden i Skriva när jag läser den rutinerade Majgun Axelsson och superbeskickliga Roslund&Hellström. De talar med tyngd om vikten av att väcka intresse och hur man levandegör personerna. De påminner om att en bok kan ta flera år att få färdig. Deras råd känns verkligen inte som en quick fix. Deras framgångar är också tveklösa.
Ändå tror jag att Skriva har en uppgift att fylla. Hellre vill jag se ungdomar och även äldre plita bland bokstäver än … ja, inte vet jag. Var och en får göra som den vill. Och det menar jag verkligen.
Det viktiga är att vara sig själv trogen och skriva på sitt eget sätt. Inte att applicera någon annans mall på sina egna idéer. Världen storknar annars av alla dåliga kopieringar.
2012-06-24
I Oslo har Breivik-rättegången avslutats efter tio veckor. Jag har fortsatt följa vad som skett genom att som tidigare lyssna på nrk.no. (Nu får det bli P1 och "Sommar" i stället).
Sammanfattningsvis vill jag säga om den norska tragedin, som väl för alltid kommer att omnämnas som 22 juli-händelserna, att man framför allt har skjutit hål i allt som handlar om psykiatri. Särskilt rättspsykiatri.
Sista rättegångsveckorna har så kallade experter inom detta ämne uttalat sig. Dels de första två par som varit utvalda att göra en nära studie och utvärdering av terrormannen och mördaren Anders Behring Breivik. Dels de som av rätten valts att utvärdera de slutsatser och utredningar som de två psykiaterparen gjort.
Som bekant har ju dessa kommit fram till två helt skilda slutsatser. De första två anser gärningsmannen psykiskt sjuk och de andra två att han är visserligen galen med starka narcissistiska drag , men inte psykiskt sjuk i den bemärkelse som lagen säger. Lika sjuk eller friska som många andra människor alltså, men alla dessa går inte omkring och dödar sina medmänniskor av mer eller mindre sjukliga skäl.
Den åtalade själv har fått en hälsosammare ansiktsfärg av att komma varje dag komma ut ur sin cell. Han har sett påtagligt friskare och mer samlad ut allt efter att rättegången framskridit. Det sägs att han lyssnat till sina rådgivare, advokaterna som fått honom att avstå från provocerande hälsningar och uttryck. Men han kunde ändå inte låta bli att leverera en svada dumheter när han själv fick yttra sig för sista gången i denna tunga rättegång i Oslo tingsrätt.
Försvararna kräver att han ska ställas till ansvar som frisk och bara få ett kort fängelsestraff eftersom han hävdar nödvärn (han skall alltså ha försvarat sig och det norska samhället från angrepp genom att döda de som hotar framtidens Norge).
Åklagarna håller som förväntat kvar sin uppfattning att Anders Behring Breivik är psykiskt sjuk och pläderade för att han skall dömas till rättspsykiatrisk tvångsvård.
Om domarna skulle gå på åklagarsidans linje, då kan det bli så att denne värste gärningsman i Norges moderna historia blir utskriven från sjukhuset efter någon vecka. Så säger lagen, att den som är psykiskt frisk inte får hållas kvar i tvångsvård.
Med tanke på att ingen psykiater verkar vara överens med någon annan om hur det är ställt med den märklige Anders Behring Breiviks mentala hälsa, så är det inte alls otroligt att någon av de vårdande läkarna i norska tvångsvården skulle bedöma honom frisk. Det har ju många kollegor gjort.
Själv står jag fast vid det jag spontant tänkte förra året efter 22 juli. Att det här är alldeles för komplicerat att jag som lekman, visserligen erfaren och psykologiskt insiktsfull med mångårigt intresse av människor, skulle våga mig på något annat omdöme. Jag förstår och är enig med de som säger att de aldrig träffat på en liknande person som Anders Behring Breivik. Han å sin sida har ju uppnått ett av sina livsmål - han kommer för alltid finnas med i historieböckerna. Där kommer han att beskrivas som den person som efter 22 juli 2011 för alltid förändrade Norge.
Dom i rättegångsmålet avkunnas 24 augusti 2012.
2012-06-19
Så här ser det ut från en av de nybyggda villorna bakom höghuset
Själva bygget är en katastrof i sig. Särskilt för de stackars familjer som för inte så länge sedan byggde sina tjusiga dyra villor på tomterna, som nu ligger bakom höghuset. Deras utsikt försvann helt.
Hur kan någon kunnig person bevilja bygglov för en sådan koloss. Niovåningshuset är som utslängt på en ledig P-plats vid entrén till Snäck, den före detta anrika sommarrestaurangen som nu används lite då och då för konferenser. Den är i sig en skandal. Fult är bara förnamnet på det vitrutiga spektaklet som syns här till höger.
(Obs! Lägg märke till de två sågarna med färgglada skaft väldigt strategiskt placerade på trallen bakom barnvagnen på byggarbetsplatsen.)
Höghusbygget skulle varit klart för flera månader sedan. Nu var det knappt så det gick att komma upp till visningslägenheten på femte våningen. Ändå var det kö till bygghissen som med buller och skakningar tog oss upp. Annika gick i de halvfärdiga trapporna.
Väl där uppe var det trångt. Det gick knappt att komma fram i prången och omöjligt att ta bilder. Små rum och en massa dörrar. Själva lägenheten var inget märkvärdigt alls. Vitt, nytt standard. Men det fanns en altan och man såg havet. Det är ju vad det här märkliga projektet ska överleva på. Tro mig, det kommer att dröja ... Först och främst innan huset är färdigbyggt. Och därefter innan huset är bebott.
Från höghuset ser man ner mot swimmingpoolen på taket av de"gamla Snäcklägenheterna"
För även om Hökerum Ab säger att det mesta är sålt kan ju folk ångra sig.... Det har hänt förut. Som när gamla Snäck med lägenheterna nere vid stranden byggdes i början av 1980-talet. Det tog minst tio år innan allt var sålt och uthyrt. Och då hade kommunen ändå fått gå in och köpa hälften. Idag bor folk där året runt, många gotlänningar.
Själv skulle jag kunna tänka mig att flytta in i en tvåa i höghuset (helt inkonsekvent) om jag skrapade fram några miljoner så att det räckte till insatsen och en trevlig bil. Det är fem kilometer från Visby till Snäck och några bussar går inte efter turistsäsongen.
Men ändå, jag sitter hellre där ute och ser på havet än i någon annan sorts seniorboende. När det blir dags....
2012-05-13
Veckan i Norge har också präglats av diskussionen kring vittnen som inte får sitta med i rättssalen. Det finns de som inte vill finna sig i det. De som vill vara med och lyssna, de vill vara det hela tiden. Men domaren har stramat åt.
Jag trodde att det alltid var så, att den som skulle vittna måste hålla sig borta tills det är dags att själv berätta. Åtminstone i Sverige.
Jag var nämligen med om detta en gång i början av 1990-talet. Min yngsta dotterns ridlärare var åtalad för sexuella övergrepp mot en av ridskolans deltagare. Det var en otroligt känslig och svårtolkad situation med rykten från alla håll. Min dotters pappa var en av de som ingick i den drivande gruppen mot ridläraren.
Min dotter var övertygad om att det var en komplott och jag kände att jag bara hade en möjlighet. Det var att lite på min dotter. Att lite på hennes omdöme. Hon hade ju varit på plats, det hade inte jag. Hon hade ridit där i minst sju år och kände samtliga inblandade.
Hon var i rätten varje dag med sina kamrater. De fick inte komma in utan satt utanför som en sorts lojalitetsdemonstration mot ridläraren, som de verkligen tyckte om. Jag kunde inte var där men när jag väl bestämde mig för att tillsammans med mina vänner sitta med i rättssalen, då ringde ridläraren som hade fått veta att jag var på väg.
Han förbjöd mig mer eller mindre att närvara för hans advokat Leif Silbersky hade tänkt kalla mig som karaktärsvittne.
Jag förstod faktiskt inte varför jag inte fått veta det tidigare och varför ingen i så fall hade tagit reda på om jag var beredd att vittna. Nu blev det inte så. Silbersky hoppade av skäl som i vart fall inte jag vet. Men det var samtidigt som han fick sin cancerdiagnos och vår åtalade vän var missnöjd med sin försvarsadvokats engagemang.
Ridläraren fick två och ett halvt års fängelse.
2012-05-09
I måndags var första dagen för vittnesmålen från de överlevande på Utöya. Jag var upptagen på annat håll, men läser att det var så grymt att både domaren och åklagaren grät. Flera av åhörarna lämnade snyftande rättssalen. Det var för tungt. De blev tvungna ta en paus.
När vittnesmålen från Utöya fortsätter sker något som aldrig tidigare hänt i en norsk domstol. Målsägandebiträdena i Oslo tingshus läser högt namnen på de döda och en liten text som berättar om vilka de var, vilka drömmar och framtidsplaner de hade. Det går lugnt till i rättssalen, ingen beter sig illa eller ropar okvädingsord. Någons pappa visade fingret till Anders Behring Breivik när han kom in och satte sig, men nästan alla tycker bara det är skönt att på riktigt se monstret som de hittills bara fantiserat kring. Många konstaterar att den bleke mördaren ser ut som en liten, knubbig förvuxen pojke. Ofarlig. Patetisk.
Men ändå har de överlevande begärt att i rättssalen slippa stå nära gärningsmannen från Utöya när de vittnar. Han har tillmötesgått de överlevande på den punkten och får istället lyssna till vittnesmålen i ett angränsande rum. Kanske vill han visa sig medgörlig för att det börjar stå klart vad som kan gagna honom i den rättspsykiatriska utredningen. Det är ju viktigt för Anders Behring Breivik att framstå som så normal som möjligt.
I förra veckan såg jag en ung man som överlevde på Utöya22 juli bli intervjuad av nrk. Han var med i tv redan en av de första dagarna och då såg han helt förstörd ut. Blicken var flackande och ångestfylld. Nu - en vecka efter rättegångsstarten - var han fräsch och nyfriserad. Han kunde lugnt titta in i kameran och berätta om lättnaden efter att ha mött sin rädsla. Han hade vågat se den falske polismannen från sina mardrömmar i verkligheten. I Oslo tingsrätt hade han studerat mannen som nästan hade dödat honom själv och som ändat och förstört livet för så många av hans vänner. Den unge AUF-aren hade vuxit, han såg stolt ut.
Likaså förklarar pappan till en av flickorna som klarade sig. Tillsammans har de skrivit en bok om hur de från sina olika håll upplevde de fasansfyllda timmarna innan räddningen kom. Hon på Utöya och han vid telefonen. Så har de bearbetat sin smärta. Och först nu har dottern kunnat återvända till sina studier i London. Innan vågade hon inte ens sova ensam i sitt eget hem.
Psykiatriskt utbildad personal finns med hela tiden i Oslo tingshus. Familjerna får stöd och många har sedan länge kontakt med psykolog. Människor som utsatts för och bevittnad så grovt och grymt våld kan behöva stöd länge efteråt. Men ungdomarna från Utöya verkar dock ha klarat sig ganska bra, enligt överläkaren och psykiatern Ola Steen. Han menar till och med att personalstyrkan i rättssalen är överdimensionerad. De överlevande har bäst stöd i varandra och sina anhöriga.
- Man ska inte sjukförklara normala sorgereaktioner sade Ola Steen.
Man försöker också ta vara på erfarenheterna från tsunamin 2004. Det finns likheter. Framför allt kunde man då konstatera att människor reagerar ofta med fördröjning. Det är så mycket som händer i det akuta skedet.
Det minns jag själv, som då satt på Röda Korsets jourtelefon i Stockholm. Vi var många extrainkallade som satt kväll efter kväll och väntade på samtal från oroliga. Men det var bara de gamla vanliga "stamkunderna" som ringde för att prata om ditten och datten. Inget om tsunamin. Jag tror jag hade ett högst två samtal som rörde den akuta katastrofen.
För de som var på ön är det också särskilt viktigt att inte Anders Behring Breivik förminskar de kamrater och anhöriga han mördade. Överlevande reagerar starkt när han själv beskriver sin offer genom att iskallt säga att de låg som paralyserade djur och väntade på att bli avrättade.
Men trots att alla tar det som hände 22 juli på stort allvar och med djup sorg, så visar människor sig ändå samtidigt i sin krassa verklighet. Som överåklagaren i Norge, han har passat på att nu höja rösten och påtala de dåliga åklagarlönerna. Landet riskerar att förlora kompetent nyrekrytering, vilket vore en fara för rättssäkerheten, menar han.
En annan procedurfråga som uppkom i Oslos domstol under onsdagen var om det ska vara tillåtet för de kommande vittnena att sitta med i rättssalen och lyssna till vittnesmålen före. Tydligen har några vittnen ändrat sina utsagor så att de skiljer sig markant från vad de tidigare sagt i polisförhören. Beslutet från domaren angående detta blev att vissa vittnen inte får sitta med.
Se minnesbilder från offren på Utöya här.
http://nrk.no/227/dag-for-dag/mintes-de-dode-pa-kjaerlighetsstien-1.8124422
2012-04-29
Blomsterhavet utanför Oslo tingsrätt tilltar i storlek, medan gruppen av tvärsäkra "psykologer" blir färre och mindre. Nu vet egentligen ingen om han är sjuk eller frisk. Senast igår tog en norsk professor i psykiatri tillbaka sina uppgifter om Anders Behring Breivik. Efter att ha följt rättegången inifrån rättssalen, menar den tidigare så övertygade professorn att Utöyaterroristen svarar logiskt resonerande på frågorna. Det kan man inte göra om man är allvarligt psykiskt sjuk. Speciellt inte med diagnosen paranoid schizofreni.
Och det är det fler som säger efter två veckors rättegång. Men det är åtta veckor kvar och frågan är om den åtalade mördaren håller ihop hela vägen. Kanske, han verkar mer och mer bekväm i situationen. Han har fått en normalare ansiktsfärg och den tidigare så barnsligt felkammade benan är strikt. Ingen liten tofs som sticker upp på fel ställe. Frågan är om det är uppmärksamheten som gett styrka eller om han är invaggade i en förvissning om att han överlistat åklagare och advokater.
Senaste rättsdagen förhördes Anders Behring Breivik av de rättspsykiatriska experterna. Det var som att han fick känna på hur det är att kämpa för sitt liv. Han vill ju inte bli förklarad som psykiskt sjuk. Enligt honom själv skulle det vara kemisk lobotomering, som att dö.
Han vill ses som en politisk terrorist och dömas till fängelse. För som han säger, om det varit en muslimsk fanatiker som sprängt en bomb och dödat ett antal politiskt engagerade människor, då hade ingen ifrågasatt dennes psykiska hälsa. Han hade betraktats för terrorist, rätt och slätt.
Och det ligger något i det.
(Rätts-)psykiatrins trovärdighet och betydelse har kommit att studeras i viktigt strålkastarljus. Dess fortsatta vara kommer vi att behöva diskutera länge. Vad är friskt och vad är sjukt? Gör vi det inte väldigt enkelt genom att kalla alla illgärningsmän(kvinnor) för sjuka? Att vara sjuk innebär att ha en diagnos och det har inte många av de som vi slentrianmässigt kallar "galning"?
Att, som Anders Behring Breivik, bevisligen ha en emotionell störning och vara narcissist är inte heller detsamma som att vara psykiskt otillräknelig.
De farligast människorna är de som i det dagliga livet manipulerar med sanningen, menar jag. Psykopater och sociopater som inte har en enda susning av skamkänslor när de dribblar med våra sinnen för att med ett leende nå sina mål, sådana personer skrämmer livet ur mig. Därför att de går omkring och räknas som "normala" och gör ofta framgång både socialt och i karriären.
Anders Behring Breivik med sitt leende har mördat 77 personer. Det där leende har analyserats och själv säger han att det är hans sätt att reagera när han är generad. Det borde betyda att han har känslor. Något som ju ifrågasatt tidigare.
Han sa som svar på en av åklagarens frågor att alla goda människor vill bli älskade. De bestialiska dåden 22 juli skulle vara en sorts kärleksbevis till sitt land. Så kan man också vrida på begreppet godhet.
I tolkningen av Anders Behring Breiviks uppförande i rätten har det framkommit att han tycks vara en man som tolkar allt han får frågor om, alltså inte reagerar och svarar spontant. Han vill ofta ha förtydliganden och ifrågasätter det bakomliggande motivet. Det skulle kunna vara något han behövt göra från det han var liten för att hantera en otrygg och osäker tillvaro.
Han verkar orolig för att bli missförstådd och eftersom han tillbringat så mycket tid i ensamhet och isolering har han inte heller testat sina egna tankar i sociala sammanhang. Det verkar komma som en uppriktigt förvåning hos honom att han inte blir förstådd. Därför återkommer han ofta dagen efter med förtydliganden och klarlägganden.
Det kan ses som ett sätt att manipulera och är säkert det också eftersom Anders Behring Breivik vill ha domen som tillräknelig. Men att säga en sak och sedan ta tillbaka efteråt utan ursäkt eller förklaring, det förekommer inte bara i Oslo tingsrätt. Fega människor som smiter från ansvar gör så i alla sammanhang när de inser att det passar sig bättre och att det gynnar deras egen sak.
Kommer vi att kalla den här sortens människor för "en Breivik" i fortsättningen? Det verkar nästan som det redan förekommer. Väldigt många avvikande uppfattningar dras redan nu över en och samma kam mellan meningsmotståndare, i offentliga debatter och diskussioner. Är man emot så gör man en "Breivikare".
2012-04-25
Världen är inte bara det som pågår på andra håll. För de flesta av oss handlar det mest om vardagsproblem i mindre sammanhang.
Igår fick vi hyresgäster på Neptungatan äntligen se våra nya tvättstugor. Det har långa och trista år som jag drivit processen mot Gotlandshem. Vår gamla tvättstuga från 1980-talet var uttjänt för länge sedan men fastighetsägaren vägrade att lyssna. Ärendet gick till hyresnämnden som gav oss hyresgäster stöd.
Det som en belöning och uppmuntran att inte ge upp det man tror på och har rätt till. Så jag tänker att jag förtjänar att bli frisk snart. Mitt nyopererade knä värker inte längre men det ser inte tjusigt ut. Stort och svullet hela vägen ner från låret.
I söndags gjorde jag det inte bättre. Upprörd efter ett urtrist möte var jag på uselt humör och det kändes som en befrielse när min sportiga väninna ville ha mig med på en långpromenad i solen längs havet. Men det kanske inte var den bästa av lösningar att krångla sig fram bland stock och sten, hoppa över vattenpölar och klättra över murar. Dagen efter såg mitt ben ut som det flutit i land efter ett skeppsbrott. Stort, fult och svullet kring vänster knä. Igen.
Hoppas bara att det är ett tillfälligt bakslag så jag inte har sabbat något allvarligt. Jag får försöka hålla mig till doktorns order och i lugn och ro TRO på den dyra behandlingen med tuppkam. Kuren om tre sprutor är avslutad och jag fortsätter plikttroget gärna med min vattenträning två gånger i veckan. Ska försöka låta bli fler onödigt ansträngande övningar. Tidsperspektivet sex månader som dr Saartok gett mig får jag hålla framför ögonen.
Jag har kanske lite för bråttom och vill gärna vara i fin form till 2 juni då jag planerar vara med på klassträff med kamraterna som jag tog realen tillsammans med i Söderhamn 1962!!!!!
2012-04-24
Lagmannen som fick avgå på rättegångens dag två - framträdde vid nrk´s intervjubord lika lugnt och likgiltigt som den åtalade Anders Behring Breivik. Det var märkligt att se den relativt unge nämndemannen stå där och fortsatt hävda sin uppfattning om dödsstraff för den åtalade.
Han hade dock insett att hans uttalande skulle kunnat stjälpa hela rättegången som då hade ogiltigförklarats. Att en enda person som arbetar i rättsväsendet och som inte är förklarad otillräknelig kan bete sig så oproffessionellt! Han hade själv inte tänkt berätta och trodde säkert inte heller att det skulle komma fram vad han sagt och skrivit på olika sociala sajter om den åtalade innan rättegången.
Så är den här rättegången, den påverkar, förändrar och belyser på oförväntat sätt. De senaste dagarna har det handlat om det hemska som hände på Utöya 22 juni då 69 unga människor dödades av en militant känslokall norsk 33-årig man.
Gruvligheter har granskats igen. Åklagarna har pressat Anders Behring Breivik som i detalj beskrivit hur han tänkt och planerat. Genomförandet av morden är en kallblodig historia. Det måste vara fasansfullt för anhöriga att lyssna.
Å andra sidan verkar processen samtidigt ha en befriande inverkan. Jag har sett det på och lyssnat till flera. En ung man som klarade sig med livet i behåll såg i de första dagarna nästan panikslagen ut när han intervjudes. Med fladdrade liksom och med långt oklippt hår. Det var så uppenbart att han mådde väldigt dåligt och oroade sig inför vad som skulle hända i Oslo tingsrätt.
Nu när Anders Behring Breivik för var dag avslöjar sina kallhamrade personlighet hade den unge AIUF-aren tydligt stabiliserat sig. Och symboliskt hade han också snyggat till sitt yttre. Nyklippt och med stadig röst bekräftade han det som en psykolog i gårdagens Aktuellt i svt menade: "Det är nödvändigt för de direkt inblandade att möta sina anhörigas baneman i verkligheten. Annars kan detta bli ett trauma som blir mycket svårare och kanske omöjligt att komma igenom".
Det är ju sant att alla troll spricker i dagsljus. Det norska exemplaret grillas i strålkastare och världens blickar. De senaste dagarna har den kontrollerade ytan krackelerat vid flera tillfällen och en klart irriterad gärningsman framträder mer och mer.
Mycket av rättegången och pratet runt omkring handlar om huruvida Anders Behring Breivik är psykiskt sjuk eller ej. Igår kom överraskande ett uttalande från Rättspsykiatriska kommission som hade synpunkter på att den andra av de två psykiatriska utredningarna inte var fullständig. Detta skulle kunna luta mot en otillräkneligförklaring, kanske. Å andra sidan avslöjas kanske här en inre strid mellan olika så kallade experter. Tydligen har kommissionen kritiserats tidigare och det här inlägget i rättegångens början skulle kunna vara ett sätt att hämnas. Så spekuleras det i norsk media.
Några av de som refererar är väldigt indignerade när de referar vad som händer i rättssalen. Särskilt en av nrk´s återkommande rapportörer. Han blir mer och mer upprörd för var gång och nästan insisterar på att Anders Behring Breivik borde visa ånger och medkänsla med sina offer och deras familjer.
För mig blir det så märkligt, det är som en ytlig sätt att konversera om hur människor borde uppträda. Att förvänta sig det från en kallblodig mördare som Anders Behring Breivik tyder bara på att man anser sig som en så mycket bättre människa. Det blir pinsamt. De experter jag litar på säger också att vi inte kan förvänta oss någon sorts bevis på känsloyttringar av det slaget från Anders Behring Breivik. Han är inte skapt så, eller rättare sagt, han blev inte sådan.
Därför blir det inte för mig särskilt konstigt när han helt lugnt konstaterar att det inte bara är anhöriga som förlorade familj och vänner 22 juni. Det gjorde han också. När åklagarn frågade om han förväntade sig sympatier svarade den märklige vaxbleke mannen att det bara var fakta. Och han har rätt, han verkar nu vara totalt isolerad från alla sociala kontakter. Och det finns egentligen ingen anledning att göra jämförelser mellan honom och oss andra.
Men själv gjorde han en annan jämförelse. Han inte vill absolut inte hamna på mentalsjukhus och försöker anpassa sina svar och uttalande för att övertyga domarna om detta. Ett av hans argument är att om han hade varit en muslimsk terrorist, då hade han inte ansetts som psykiskt sjuk utan bara fanatisk.
Rättegången fortsätter idag tisdag med vittnesförhör från bombdådet i regeringskvarteret. Det kan komma att verka provocerande på Anders Behring Breivik och avslöja än mer om vem han egentligen är. Kanske framträder en människa med tiden, som blir lång fram till sista rättegångsdagen om nio veckor.
På torsdagen hittade den åtalade tillbaka till sin trygghet när han fick svara på frågor om våldshandlingarna och hur han planlagt dåden. Han pratade obesvärat och verkade uppfylld av sin berättelse. Som en seriemördare som filmar sina offers lidande och återupplever njutningen genom att att efteråt titta på sina makabra filmer.
Men hans planer inför den förödelse han ville åstadkomma sprack på många sätt. Han är inte en så välorganiserad och organiserad person som han vill framstå. Avsikten var att avrätta alla 600 deltagare som under fem dagar skulle vara på AUF´s Utöya-läger. Vattnet runt ön skulle fungera som en sorts Dödens hav. Han hade räknat ut att många skulle försöka fly den vägen men på grund av dödsångest inte orka simma så långt.
Det är horribelt det han säger. Den som inte tidigare förstått vem Anders Behring Breivik är tvingas nu se sanningen i vitögat. Han är en person som har sin plats i historien intill andra massmördare och galna krigsherrar. Själv refererar han till al Qaida som en av sina inspiratörer.
Trots detta anser de flesta är det viktigt att Andes Behring Breivik får gå in på detaljer om att hur han tänker. Exempelvis hur han hade för avsikt använda sin bajonett att hugga huvudet av förre socialdemokratiske ledaren Gro Harlem Bruntland, den person som i hans ögon förkroppsligar orsaken till att Norges frihet hotas av muslimer.
Stämningen i rättssalen på torsdagen var enligt de som förmedlade, nästan outhärdlig och till och med rättens ledamöter tvingades tidigarelägga eftermiddagspausen. Alla var klart påverkade och jag kan föreställa mig det ångestfyllda i att känna sig stå öga mot öga med ondskan. Även om jag inte tror på ondska som egen energi. Handlingarna som Anders Behring Breivik utfört är värre än så. De är påtagligt verkliga.
Norrmännen blir upprörda när han mitt i allt konstigt pekar på brister i samhället, fel som har begåtts av myndigheterna. Säkerhetstjänsten som noterade att någon importerade förbjudet material som kan användas till bombtillverkning och aldrig brydde sig om att kontrollera vem personen var. Han kunde köra sin bombbil ända upp till entrén till statsministerns i stort sett obevakade kontor. Iklädd egentillverkad helt absurd polisuniform med hjälm och visir promenerade han inför övervakningskameror därefter gatan ner till sin flyktbil och i lugn och ro kör till Utöya för sitt nästa uppdrag. Polisen spärrade inte av staden utan bestämde i stället att utrymma det sönderbombade regeringskvareteret. Så det var fritt fram för den farliga terroristen att med bilen full av ammunition, vapen och knivar sätta sig i bilkö bland andra.
Tycker det känns igen från Stockholm 1986.
Det som Anders Behring Breivik säger påverkar alla. Särskilt att han inte visar några känslor alls. Det efterlyser många fortfarande. Men en av de ungdomar som överlevde Utöya 22 juli sa att med det han gjorde 22 juli har han satt ribban så högt att det han nu säger och berättar aldrig kan bli lika hemskt. Men smärtsamt att minnas.
I tio veckor ska det här pågå. Hur ska människor orka? Hur ska alla de advokater, åklagare, domare och journalister som måste fungera professionellt under den här långa tiden. Vittnen, anhöriga och åhörare kan de hålla ihop sig genom de grymma historier som tvunget måste återberättas, dag efter dag? Det är en omänsklig uppgift.
Under tiden som rättegången pågår bevakar nrk bland annat reaktionerna på de sociala medierna. Och där framträder en del av Anders Behring Breiviks beundrare och anhängare. De flesta tar dock avstånd från morden för att manifestera sina krigiska teorier. Utanför tingshuset har ett antal nynazister avvisats men annars går det fortsatt lugnt till kring denna historiska rättegång.
Att väga och värdera nyhetsrapportering är viktigt. Jag har alltid intresserat mig för vad som egentligen är sant. Den slutsats man kommer fram till beror på de egna erfarenheterna och tankarna. Därför borde hela rättegången sändas i tv. Inte som nu då nrk och rätten lägger censur i en sorts förmyndarmentalitet över vissa delar.
Som när Anders Behring Breivik läste ur sitt manifest eller när den unga flickan ringde polisen från en toalett på Utöya och i dödsångest skrek "HJÄLP"!
Vi får till sist ändå veta vad som sagts och gjort bakom de stängda dörrarna till rättssalen, men när det kommer ut då är det ju filtrerat genom någon annan människa. Så vill inte jag ha informationen i den här historiskt viktiga processen. Jag vill ha den direkt och korrekt.
Fakta däremot går att kontrollera och för den som - liksom jag - inte kan sluta fundera på hur Anders Behring Breivik blev den han är, har nrk gjort en bra och lättfattlig sammanställning av viktiga datum i mördarens liv:
http://nrk.no/227/fakta/tidslinje/
Runt Oslo tingshus börjar rosor placeras, som en påminnelse om förra sommarens blomsterhav utanför Domkyrkan, som stöd för de anhöriga och drabbade. De få som nu orkar och vågar sitta med vid rättegången mot mannen som förstört så mycket för så många, för ett helt land.
En stor del av kritiken mot nyhetsbevakningen handlar om att gärningsmannen får så mycket utrymme när det är offren vi borde tänka på. Det är ju sant och helt naturligt. Offren glöms ofta bort i det allmänna medvetandet. De närmaste blir ensamma med sin sorg. Det blir tyst och kallt när strålkastare och mikrofoner vänds åt andra hållet.
Men - det låter naturligtvis krasst - det som har hänt har hänt. Det går inte att ändra på detta hemska faktum. Nu gäller det att lära av detta. Vi måste försöka ta ansvar för framtiden och det kan inte ske om vi inte förstår det förflutna. Det kommer aldrig att vara möjligt skydda sig mot illgärningar och terrordåd, men vi kan hitta metoder för att hantera det som händer efteråt. Helst av allt att hjälpa dem som skulle kunna vara blivande gärningsmän, redan långt innan.
Anne Holt, norsk författare och tidigare justitieminister skrev i DN 27/7 under rubriken "En gång var han en annan". Jag har valt ut (!) några rader:
"Alla har vi behov av att markera det de många hundra tusen människorna som samlats på gator och torg visade: Vi andra är inte som han.
Vi andra är nämligen inte som han. Han är helt annorlunda än vi. Vi får ändå inte glömma detta: Anders Breivik är faktiskt en av oss.
Människor föds med varierande förmåga till empati, säger fackfolk i dessa dagar, och den här förmågan kan försvagas eller förstärkas av uppväxten. Jag kommer ändå aldrig att godta tesen att det finns människor som är födda onda. Inte heller Anders Breivik. John Donnes ord gäller för honom som för alla andra: No man is an island. Anders Breivik är summan av det liv han har levt bland oss, de erfarenheter han har gjort med oss och de tankar han har tänkt inom ett system: det norska. Det är i vår kultur denne man har utvecklats från en blyg och hövlig ung pojke till ett iskallt monster som använder nio år av sitt liv till att planlägga och genomföra ett civilisationsangrepp."
Vi måste lära av historien för att förstå framtiden. Och historien är vad som i allra högsta grad pågår i nutid just nu i Norge. Anders Behring Breivik har en världsbild som är främmande för de flesta av oss, men det är inte det samma som att han är psykiskt sjuk. Det är tillåtet att ha olika politiska uppfattningar i vårt samhälle men aldrig att döda en annan människa. Det är inte straffbart att vara antifeminist eller rasist. Men det är viktigt för oss alla som är i närheten av den sortens idéer att försöka uppfatta och ta människor på allvar. Kanske kan vi lära oss se när någon är på väg att gå över gränsen till handling och våldsamheter, innan de sker.
Första dagen i den norska rättssalen skymtade jag ibland en osäker och arg liten pojke inuti en märklig könlös kropp. Ett barn som med sitt vaxliknande runda ansikte och ljusa röst aldrig kommit känslomässigt vidare efter barndomen. Vad den nu innehöll för detta barn kan vi aldrig helt förstå men vi vet att han från ett års ålder i princip levt ensam med sin mor. Och att det var i tonåren, efter den totala brytningen med fadern som gift om sig och flyttat till Frankrike, som den vilsna pojken sökte sig till olika politiska och främlingsfientliga grupper.
Norska rättsväsendet och media i Oslo tingsrätt skötte sig redan från dag Ett med beundransvärd värdighet. Anhöriga till offren, de 77 dödade och många skadade för livet hade klisterlappar med "No interviews" och det respekterades tydligen av pressen. Blickarna riktades i stället mot gärningsmannen och många försökte sig på att tolka hans känsloliv. Det finns ett behov att försöka förstå vem han är, mannen som kunde göra något så vidrigt hemskt.
Personligen har jag aldrig sett någon som så lite liknar en riktig människa. Det vaxliknande runda ansiktet verkar inte höra samman med kroppen som i sig mest liknar en rustning, ett pansar. Ansiktet är stelt, nästan helt utan skiftningar och jag blir mer och mer övertygad att om han har ett känsloliv, så går det inte förstå av oss andra. En av de många norska psykiater som anlitas av nrk, Finn Skårderud säger till och med att vi inte ens ska försöka förstå hela personen Breivik. Vissa delar av denne hänsynslöse mördare ska vi vanliga låta bli att utforska. Det är för svårt, för obehagligt, för skrämmande. Samma linje var försvarsadvokaten Geir Lippestad inne på redan förra sommaren efter de första samtalen med sin klient när han sa att han aldrig träffat en liknande människa förut.
Jag undra hur Geir Lippestad orkar med sitt oerhört svåra uppdrag. Han och de tre övriga försvarsadvokaterna har som uppgift att tillvarata sin klients intressen och han har begärt av sina försvarare att gå på linjen att han är psykiskt frisk. Att han handlat i nödvärn för att skydda sig och sitt land från islamsk invandring bland annat. Det betyder att vi kommer att få lyssnat till vittnen som försvaret kallat in från olika extrema grupper. De ska förklarar att Anders Behring Breiviks oro faktiskt är sann. Därmed kommer också advokaterna troligen tvingas kräva att deras klient ska slippa straff.
Jag följer nrk.no´s direktsändningar från denna internationellt uppmärksammade rättegång. Resten av den första veckan mest genom samtal och intervjuer från en studio utanför tingshuset i Oslo eftersom åklagarsidan förhör med Anders Behring Breivik inte får tv-sändas. Inte heller när han dagen innan själv
läste upp delar ur sitt manifest under en dryg timme, men därefter måste han svara på åklagarens allt tuffare frågor. Om detta rapportera nrk´s ögonvittnen föredömligt och intressant när rätten tar paus.
Det norska tv-bolaget sköter sitt jobb på på ett beundransvärt och professionellt vis. De har den absolut bästa och mest omspännande bevakningen med sakkunniga inom juridik, psykiatri och poltik, media och intervjuer med direkt berörda. Redan när de hemska dåden skedde i Oslo och på Utöya 22 juli förra sommaren visade nrk sig vara världsbäst på att göra tv av det vidriga, på ett skickligt och mänskligt sätt.
Vid rättegångens början i måndags begärde Anders Behring Breivik ordet och sa att han underkände rättens sammansättning eftersom han ansåg den är politiskt tillsatt i ett system som han inte erkänner. Det är också själva grunden för hans handlingar. Dessutom menade han att den kvinnlige domaren har ett personligt vänskapsförhållande till Gro Harlem Bruntland, den förra statsministern som var hans huvudmål på Utöya. Hon hade dock hunnit lämna AUF´s sommarläger på Utöya innan bombmannen från Oslo kommit fram.
Vi ska akta oss för att vara självgoda och jag tror att enda sättet att på något sätt förstå är att låta Anders Behring Breivik själv avslöja sig genom att prata högt och mycket om hur han tänker. Lite svårt blev det för alla när den åtalade Breivik redan på rättegångens andra dag (tisdag) sätt och vis fick bekräftelse på vad han menar. Det uppdagades då att en av rättens nämndemän på Facebook dagen efter 22 juli skrivit att enda straffet för mördaren är dödsstraff. Så får man inte säga - högt - när man har åtagit sig att i uppdrag av staten utfärda dom över denna gärningsmans handlingar. Att inte rätten i övrigt hade kollat upp sådana här saker innan, det är också konstigt. Den dittills lite beskäftiga domaren såg också något obekväm ut när hon tvingades meddela att ledamoten i fråga ersattes av en annan person.
Hade det varit i amerikansk domstol hade rättegången säkerligen förklarats ogiltig och fått tas om från början. Intervjuade personer i Oslo avslöjade ganska tydligt att de tycker det är okej att vara för dödsstraff, men att det är olämpligt att uttrycka det offentligt. Rättens sammansättning skall representera olika uppfattningar hos medborgarna, men det blir konstig dubbelmoral. Och när rättens "slarv" uppdagades syntes ett förnöjt leende hos den annars extremt uttryckslösa Anders Behring Breivik.
Många slår ifrån sig allt som har med den norske massmördaren att göra genom att avfärda honom som psykiskt sjuk, knäpp och galen. Det gör det lättare att stänga ute alla tankar på att det finns några som helst likheter med hur andra människor tänker och känner. När allt han säger och gör förklaras bort som sjukt förenklas de grymma handlingarna och främmande tankarna. Det tror jag är en farlig förenkling.
Anders Behring Breivik har av rättspsykiatriker förklarats först som psykiskt sjuk och därefter i en ny utvärdering för psykiskt frisk. Fyra av dessa experter sitter med i rättssalen och studerar objektet för att kunna lämna ett slutgiltigt omdöme. Det skall bli intressant att se om deras närgångna granskning och ljuset från alla tv-kamerorna får skalet på Utöyaterroristen att krackelera under eller efter de tio långa veckorna som rättegången skall pågå.
Många hoppas på det och idag onsdag pratar många i norsk tv om att "trollet håller på att spricka". Den åtalade gärningsmannen är irriterad på den alltmer tuffa åklagaren och vill inte svara på flera av frågorna kring bland annat organisationen KT - Knight Templar. Den kvinnliga åklagaren menar att det i KT bara finns en enda medlem - Anders Behring Breivik. Hon jobbar skickligt på att få honom att framstå som en ensam galning och inte en del av ett världsomspännande nätverk.
Måndagens mest uppmärksammade händelse var ju att Anders Behring Breivik överraskade inte bara oss andra utan bevisligen också sig själv genom att plötsligt börja gråta när hans egenproducerade video, en kortversion med det omtalade manifestet visades. I intervjuer med jurister och åhörare efteråt så framkom ganska tydligt att många väntar just på det, att få se den avskydde norrmannen bryta ihop. Man vill alltså att han ska vara mänsklig. Å ena sidan. Å andra sidan vill man fjärma sig från honom som medmänniska så långt som möjligt.
Men Anders Behring Breivik är en rationell och organiserad administratör. Hans mål med sina terroristhandlingar är det som skiljer honom från de flesta av oss andra. Men det går inte att negligera att hans politiska idéer delas av fler. Det visar inte minst manifestet med 1800 sidor som mest består av citat från vad andra personer över hela världen redan sagt och skrivit. Det är ju en sak som Anders Behring Breivik hånas för, att han klippt och klistrat. Inte ens kunnat formulera några egna tankar kring den islamofobi som starkt präglar innehållet. Ett kraftfullt maskerat kvinnoförakt verkar också vara en stark grund i det hat som drev den vite norske medborgaren till de iskalla morden på den historiskt mörka dagen 22 juli 2011.
I en demokrati och rättsstat är det viktigt att alla kommer till tals. I Norge har framför allt statsminister Jens Stoltenberg redan på olycksdagen 22 juli framhållit detta. Många menar ändå att Anders Behring Breivik får alldeles för stort utrymme att uttrycka sina delvis hemmasnickrade politiska åsikter.
I sin inledande förklaring på tisdagen sa Andes Behring Breivik att världen en dag kommer att tacka honom. Han kan ha rätt. Men inte på det sätt som han själv menar utan av det skälet att vi just nu pratar högt om det som driver människor isär. Främlingsfientlighet, utanförskap och religion exempelvis. Vi i Norden är annars ganska ovana att diskutera sådana frågor offentligt. Vi är så rädda att kallas för extrema åt det ena eller andra hållet. Så det blir mest tyst, väldigt tyst. Utåt. Starka känslor av oro och ilska hålls innanför och i värsta fall - som 22 juli i Norge - exploderar i hat och död.
Beroende på vem man är gör man sina tillbakablickar i stort eller i smått. Som de flesta gör jag både och.
Som en början på mitt Nyårslöfte inför 2012 - att läsa mer och skriva mindre - nämner jag här bara det som direkt kom upp, helt spontant.
Först tänkte jag att det inte var så mycket som hänt i mitt 2011, inte så mycket att skriva om. Men så kom jag ihåg att den största delen av året har handlat om min rygg. Som opererades i april och opererades igen ett par veckor senare. Som blev en Lex Maria och en alltför lång smärtsam process. Tiden innan var vånda och förberedelser med förhoppningar om en smärtfri och enklare framtid.
Den ser jag fortfarande fram emot.
Jag vet inte riktigt varför, men jag upptäcker att jag inte kan gå förbi det faktum att två av Sveriges största idrottshjältar - Patrik Sjöberg och Zlatan Ibrahimovic - har skakat om tillvaron i vårt land på ett oväntat och oåterkalleligt sätt. För fler generationer.
"Det du inte såg" och "Jag är Zlatan". Två böcker som den kulturella snobbeliten fnös åt. För det var ju inga litterära storverk som publicerades. Men jag är säker på dessa böcker att inte bara är årets stora försäljningssuccéer, böckerna som skrivits av Markus Lutteman respektive David Lagercrantz går till historien som 2011 års viktigaste viktigaste litterära avtryck.
Jag har inte läst böckerna i sin helhet - än. Men jag vet att Patrik Sjöbergs berättelse om övergreppen från styvpappan redan har hjälpt många barn och ungdomar. Genom att den storvuxne, stökige höjdhoppsmästaren vågade, så kommer många fler att orka. Att börja prata om det hemska är en start, den viktigaste kanske.
"Jag är Zlatan", har redan fått samma sorts effekt för många unga - och som vi säger nästan chanslösa och utslagna - med inga eller nästan inga förhoppningar om en framtid. Det handlar om att tro att det går att förändra sitt liv. Att hur liten och värdelös man än känner sig så har man rätt till lycka och framgång. Till att börja med chansen att bli mätt och få uppleva glädje.
Många unga som aldrig läst en bok förut kommer med fotbollsidolens berättelse om fattig barndom och vuxna framgångar att ta första steget till fortsatt läsande. Så följer insikten om att man inte är ensam om förtvivlan och svårigheter. Det viktigaste är att det kan ge nytt hopp och tro på egna möjligheter.
Glädjande i min egen lilla tillvaro - men viktigt för så många fler - var beskedet om att vi hyresgäster på Neptungatan äntligen ska få ny tvättstuga. Jag har trälat där i renoveringsobjektet under fyra dryga år, medan många andra fått kämpa mycket längre för att denna "kvinnosyssla" skulle bli människovänlig.
I januari 2012 börjar bygget enligt dom i Hyresnämnden.
Det går inte att jämföra katastrofer. Men för mig var massakern på Utöya i Norge 22 juli det absolut värsta som hände 2011. Allt hemskt kom så smärtsamt nära. Samtidigt som det var fullständigt overkligt. I en sommaridyll så likt vår egen mördades 69 unga lägerdeltagare av en ensam norrman, som vi senare sett avbildad i olika märkliga uniformeringar. Han är psykiskt sjuk enligt vissa experter, men inte enligt andra. Domen kommer…
Förutom den ofattbart sorgliga tragedin var Utöyamorden en viktig påminnelse om att vi aldrig riktigt kan veta vad som händer härnäst. Vi kan inte kontrollera världen, knappt vår egen tillvaro. För vissa är den kunskapen skrämmande, för mig innebär det trygghet. Det är ju ingen idé att oroa mig för någonting. Och jag har ofta varit en orolig själ.
Hur det än låter… det är vårt eget ansvar att ta vara på livet och glädjas åt det som går. Ofta innebär det att bara orka med och när det inte går, söka stöd att säga ifrån till det och dom som gör oss illa.
Vetenskapen redovisar nästan dagligen nya rön om vad som är möjligt. Det vi inte trodde för några år sedan, det är "sanning" idag. Nobelpriset i fysik visar att universum utvidgar sig, det finns troligen inget slut i rymden, inga "väggar" eller "tak" som stöder och tar emot. Som de så kallade experterna fått oss att tro, och själva trodde tidigare. Bara ett exempel, men kanske årets största påminnelse om vår egen obetydlighet och möjligheter.
Det är bara att inse, egentligen kan och vet vi inte så mycket. Åtminstone inte så mycket som vi tror. Och med den insikten blir det nästan löjligt att höra någon självsäkert säga: "så ÄR det". För i nästa stund kan fakta ha ändrats. Det kan vi däremot säga är SANNING.
Jag tycker om den bekräftelsen. Det öppnar upp för nya tankegångar och ger tillåtelse att tro på egna tolkningar av tillvaron. Vem vet…
Tänk bara på det nästan omöjliga upproret i arabvärlden som startade strax före jul 2010, med en gatuförsäljare i Tunisien som i protest mot regimen satte eld på sig själv. Det fantastiska är att hoppet inte slocknade med honom, en ensam till synes obetydlig människa. Många ledare i de diktatoriska arabländerna ville tro det, att de fortfarande kunde bestämma över människors känslor och starka längtan att styra sina egna liv. Men Tunisiens president Ben Ali samt Egyptens Mubarak störtades och fick fly sina länder. Libyens grymme härskare Muammar Khadaffi dödades av amerikanska soldater.
I Syrien försöker presidentregimen kväsa sin befolkning med grymma och blodiga övergrepp, och i Egypten tvingas människor till nya protesterar mot militärregimen. Men frihetskampen fortsätter. Människor tycks ha fått ny orubblig tro på förändring.
Så - med en dikt, av årets Nobelpristagare i litteratur avslutar jag 2011 års blogg. FörfattarenTomas Tranströmer symboliserar förutom genialitet det mänskligt goda och säregna, hopp och förtvivlan. Livet själv.
Vi måste leva
med det finstilta gräset
och källarskrattet.
av Tomas Tranströmer
2011-10-01
Mycket visade det sig att jag hade förträngt, men vid genomläsningen slogs jag av hur många helt bisarra situationer som jag beskrivit med mina egna ord under samlingsrubriken "Slutrapport från sjukbädden". Som när jag inte bara en gång utan fler vid ronden på salen i Visby, frågade läkarna om något kring min operation och fick svaret:
- Det får du ta med din opereratör!
- Men han är ju i Stockholm på Huddinge och kommer inte hit igen förrän om en månad!!
Oftast möttes denna min olyckliga och oroliga kommentar med hänvisning till att det bara var den som varit inne i såret som kunde svara. Men eftersom det inte fanns någon naturlig kontakt mellan läkarna här och där fick jag aldrig svar på mina akuta frågor. Det mådde jag inte bra av.
Redan i somras, i samband med att Region Gotland gjorde en Lex Maria-anmälan av felbehandlingen av mig, erbjöd jag Gunnar Ramstedt att låta fler ta del av mina upplevelser. Kanske lära något nytt, något användbart. Han var förvånansvärt positiv till förslaget, men ärligt talat trodde jag inte på att mötet skulle bli av. Då visste jag inte vem Gunnar Ramstedt var.
För det visade sig att chefläkaren i Visby - sedan två år - är en person som står vid sitt ord och i torsdags träffades vi alltså på riktigt. Mötesplatsen i entrén hade jag bestämt, intill bysten av den kände doktor Olof Odén som var sjukhuschef fram till 1968.
Tänkte det kunde vara en bra öppning att prata om denne legendariske kirurg som ensam styrde sjukhuset under så många år. Jag arbetade som läkarsekreterare hos honom 1967, direkt efter min sekreterarutbildning på Barlock. Doktor Odén bodde i läkarvillan inne på sjukhusområdet.
Lite nostalgiskt var det därför att gå in i den gamla träbyggnaden och tänka på att där satt han den vithårige doktor Odén under sena nätter och dikterade sjukhusjournaler som den unga kvinna jag då var, dagen därpå skrev ut på en klumpig elektrisk skrivmaskin. Jag tyckte det var ett ganska trist enahanda jobb men när jag lyssnade på Olof Odéns röst på det inspelade bandet och hörde kyrkklockorna i bakgrunden slå 10, 11, 12… då kände jag stor respekt för min chef.
Doktor Odén måste varit helt unik som, förutom att han skötte hela sjukhuset med stadig hand, också var kirurg och utförde de flesta operationer. På den tiden fanns heller ingen kvinnoklinik utan det var samme doktor Odén som hade ansvaret för förlossningar och kvinnosjukdomar. Helt obegripligt idag när sjukhusorganisationen är en specilistfixerad jätteapparat och kräver stor personalstyrka. För att inte tala om pengar.
Kanske blir det tokigt i proportionerna men på sätt och vis tycker jag att Gunnar Ramstedt verkar vara lite samma sorts personlighet som sin historiske föregångare. Mail från Visbys chefläkare 2011 kommer nämligen ofta sent på kvällen. Han tycks som min gamle chef också jobba under dygnets flesta timmar.
En viss förvirring uppstod i torsdags, då vi fyra som var kallade till att börja med satt på olika ställen och inväntade på varandra. Kändes lite symptomatiskt för den otydlighet, som många upplever kring organisationen på Visby lasarettet, när det konstaterades att chefläkaren inte visste att verksamhetschefen hade två arbetsrum inom sjukhusområdet. Det var därför som Gunnar Ramstedt och jag satt och väntade i läkarvillan medan de andra två befann sig i Staffan Bjessmos arbetsrum nummer Två i huvudbyggnaden. Eller det kanske var det arbetsrum nummer Ett. Lasarettet är inte så stort men begreppen reddes aldrig ut ordentligt.
Resten av den avsatta tiden passerade i god ton. Inte stelt och artigt, menar jag, utan ganska uppriktigt. Åtminstone jag talade ur hjärtat och utifrån mina minnen. Intresset från de tre herrarna kändes äkta och det uppskattade jag.
De lyssnade när jag berättade om vad jag upplevt. För att bli informerade och dra slutsatser, var meningen. Men hur mycket som kommer till nytta blev jag ändå tveksam till när Staffan Bjessmo berättade om den grupp som nu arbetar med den senaste nyordningen på Visby lasarett. Där finns inte en endaste representant för patienterna.
Så - förändringsattityden inom sjukvården präglas fortfarande 2011 av ett gammaldags tänkande som i princip innebär att patienten inte vet sig eget bästa. Det kan bara de som arbetar i vården avgöra. Tror de. Men inte jag. Experter är vi var och en själva på hur vi mår. Även om vi inte alltid kan ställa diagnos. Men det kan ju inte heller läkarna göra rätt alla gånger. Att inte patienternas insikter tas på större allvar är ett rent slöseri, anser jag. Både med människors hälsa och allas våra pengar.
Varför klagar då jag? Jag har ju blivit lyssnad på. Men jag gjorde klart på mötet att jag inte var där enbart för min egen skull. Dessa dumma och slarviga misstag som hänt mig har säkert på ett eller annat sänt hänt i fler fall. Därför hoppas jag verkligen att mina erfarenheter kommer andra till godo. Men om det bara blir en sällsynt händelse och att inte fler patientberättelser tas till vara, då är jag inte nöjd. Inte nöjd alls.
Det känns hemskt att behöva konstatera att det fortfarande verkar vara lång väg att gå innan man sätter det viktiga patientperspektivet i centrum. Inte bara värderar hur knivar och mediciner hanteras utan bemötande och värdigt omhändertagande på alla nivåer. Och inte minst väntan. Väntan på att få träffa en doktor, väntan på besked, väntan på behandling, väntan på operation, väntan på … ja, på att bli frisk. Eller dö.
Inför trion herrar på Visby lasarett gjorde jag en jämförelse med krogvärlden. Där uppskattas åtminstone ibland kreativa synpunkter från gästen - om ljussättningen, musikvolymen eller kanske förslag om att ta in ett nytt spännande vin. Bra restauranger vill tillmötesgå kundens önskemål för att man är angelägen om ett gott anseende och nöjda gäster som spenderar mycket pengar.
Som gäst/kund/patient i sjukvården har man faktiskt betalat i förskott via skatten. På Visby lasarett tycks man trots det ganska ointresserad av sina "kunder". Antingen beror det på att man är omedveten om allvaret eller så anser man det inte tillräckligt viktigt att ha ett skrämmande dåligt rykte i sin kundkrets, den gotländska befolkningen. För att inte tala om de turister som kommer hit på sommaren…
Kunde gotlänningarna välja så skulle de flesta utan tvekan vända sig till ett annat sjukhus. Just idag känner jag två personer som har akuta ryggproblem. Allvarliga, mycket allvarliga. Den ena föll ihop härom dagen, benen vek sig och han föll omkull av ett nytt diskbråck. I svåra plågor ligger han och självmedicinerar för aldrig, aldrig mer låter han någon på lasarettet röra sin rygg.
Den andra personen har samma problematik som jag blivit opererad för, men han skriker hellre av smärta och försöker ta sig till jobbet med kroppen full med de värsta medicinerna. Det är inte bara efter problemen med min Lex Maria-operation som han vägrar låta sig bli inlagd på öns enda sjukhus. Tvärtom så har vi skojat om att nu borde det vara riskfritt att ryggoperera sig i Visby lasaretts regi, för samma misstag kan knappast hända igen.
Två enstaka exempel kanske inte gör något större intryck, men faktum är att jag sedan barnsben så gott som aldrig hört ett samtal om Visby lasarett utan att den ena mer fasansfulla historien efter den andra kommer fram. Även om det är skrönor så ÄR människor rädda för vad som kan hända med dem om de skulle bli tvungna att uppsöka en läkare på sjukhuset.
Jag vågar säga att rädslan dessutom växer och sprider sig. När jag var inlagd i våras var det personer som inte ens klarade hälsa på mig för att det väckte sådan ångest att komma innanför sjukhusets dörrar. Den här känslan skapar en grundläggande otrygghet för de gotländska invånare som inte har möjlighet att ta ett flygplan och anlita privat vård någon annanstans. Det är otroligt tragiskt och borde vara alarmerande för de ansvariga. Utan patienter/kunder behövs ju inget sjukhus och sjukhuspersonal alls.
Men hur kan vi använda vår konsumentmakt?
Genom att bli friskare blir ju det naturliga svaret. Och visst har vi var och en ett stort eget ansvar för vår hälsa, men det kommer tillfällen i livet för nästan 100% av befolkningen då man måste vända sig till den auktoriserade sjukvården. Då måste vi kunna känna tillit och veta att personalen har kunskap och ork att sköta sin uppgift på bästa professionella och människovärdiga sätt.
Verksamhetschefen Staffan Bjessmo kommer från Thorax på KS. Ett starkt skäl för honom att flytta till Gotland var att sjukhuset är en fin byggnad som ligger vackert vid havet. Visserligen innebär hans arbete mycket tekniskt, administrativt, praktiskt men jag undrar om Staffan Bjessmo i sitt nya arbete minns att vara patienternas läkare och ideligen påminner sig att det krävs så mycket mer än en vacker yta, smart organisation och snygga siffror i kolumnerna.
I rättvisans namn ska jag säga att han bad om tillåtelse att "ta ner" min långa redogörelse "på golvet" och ha som arbetsmaterial i förhandlingar och fortsatt samarbete med de för oss ö-bor så livsviktiga fastlandssjukhusen.
Gunnar Ramstedt avslutade mötet efter drygt en timme och pekade på min "Slutrapport från sjukbädden", som han hade på bordet framför sig:
- Det här är en guldgruva för oss, sa han den sammankallande chefläkaren som - med vad jag antar vara en omedveten kommentar till vad vi samtalat om - kom på att ingen av de tre läkarna hade frågat hur jag mår idag.
2011-05-08
Det var alltså i onsdags och jag skulle äntligen få åka hem - igen. Inte för att jag kände mig så frisk och pigg men jag kände inte heller att det skulle förbättra någonting att stanna kvar på lasarettet. Den nya operationen var avklarad på, som det enligt röntgenbilden, såg ut att vara ett tillfredsställande sätt. Såret ställer inte till några problem och jag kan stå på darriga ben.
Visserligen är jag bombad och lever i en lullullvärld (Det har tagit flera dagar att skriva detta) av alla mediciner och kallsvettas med lätt illamående efter att ha ansträngt mig några minuter, men det blir ju inte bättre av att ligga och ha ont i sjuksängen. För det är vad jag mest gör när jag är på lasarettet. Jag är dålig på att socialisera med andra patienter utan håller mig mest på mitt rum med min dator. Men till och med den tappade greppet igår kväll, och gick i golvet under det kaos som rådde. (Den har delvis klarat sig!)
Kaoset i onsdags kväll - det handlade alltså om att jag inte kunde komma hem. Det gick inte att ordna transport!
Rent praktiskt visade det sig helt omöjligt och den sjukresa som beställdes tidigt onsdag förmiddag var ännu inte på kvällen genomförd och jag kunde bara ligga kvar på min sal, blockerande en plats för någon stackars nyopererad. Det är lång kö hit till ortopedavdelningen.
Det var ju så att efter den planerade första operationen 12 april på KS Huddinge fick jag tillbringa några dagar på Visby lasarett. Skärtorsdagen åkte jag hem med bårtransport därifrån för att vänta på den nya operationen.
En rar överviktig manlig chaufför i sina bästa år kom och hämtade mig med en sittbår på avdelningen. Jag märkte att han hade det lite knöligt men jag förblev lugn. Efter en hel del baxande lyckades han få in mig i sin taxibuss - anpassad för bårtransport. Jag småkonverserade om vädret och frågade om han verkligen själv skulle bära mig upp för de tre trapporna.
Chauffören svarade att bärhjälp var beställd till min port. Lite halvt på skämt frågade jag när vi stannade utanför huset om det var den böjde vithårige mannen på trottoaren som var hans bärhjälp. Så var det.
"Det här kommer aldrig att gå", tänkte jag.
Inte för att jag är så tung men jag skulle inte ens be någon av dessa att köpa hem tio kilo kattsand och bära upp till mig. Och det blev en av mitt livs värsta upplevelser. Operationen kändes i det läget som en mjukdans. Jag var lycklig att det hade gått två veckor så att jag inte hade precis färskt sår i alla fall. Mest orolig var jag för de båda männen. Den yngre med magen bar vid fötterna. Han andades så tungt så att jag var beredd att ta emot mig i trappgolvet vilken sekund som helst. Den äldre mannen såg jag inte, han gick före och bar vid huvudet. Men jag hörde hans desperata rop när han måste ställa ner och vila. Och det var ofta. Den sista biten vid var och varnat trappsteg.
Så var min första bårresa in i lägenheten. En mardröm som tog nästan en halvtimme. Min granne berättade senare att han såg när vi kom och han följde lyssnande äventyrsresan i trappan, men han höll sig kvar inne. Grannen har nämligen också ryggproblem och kunde inte göra så mycket för att hjälpa till.
I onsdags skulle jag så på nytt transporteras hem efter vad jag innerligt hoppas min sista operation. Sköterskan (som för övrigt har samma efternamn och samma födelsedag som jag) beställde en bårtransport från Samres. Och jag fick besked att bilen skulle komma 15.35 - drygt två timmar senare. Jag började packa ihop.
Men efter en timme kom sköterskan och sade att det har uppstått ett problem. Samres hade meddelat att chauffören hade avsagt sig uppdraget för han ansåg att mitt trapphus var för trångt. Jag förstod att beställningen hade gått till samme man från Taxi Kurir som svettades över mig på Skärtorsdagen!
Jag blev förvånad men inte särskilt bekymrad. Situationen måste lösas och det var inte mitt problem. Allt sånt sköts av Koordinatorn vid avdelningen på sjukhuset. I mitt fall C4.
Men det blev ändå ett stort bekymmer för många många fler …
För tidig torsdag morgon låg jag fortfarande jag kvar i min säng på lasarettet. Jag kröp ner med kläderna på vid 21-tiden kvällen innan. Då hade alla gett upp försöket att på något vis hitta en lösning på att transportera hem mig.
Samres vägrade ta beställningen! De gick först helt på taxichaufförens ord att det var fel på min trappa. (Då hade han själv ändå först mätt upp innan vi gick in i huset på Skärtorsdagen) Ingen ambulansen ville köra hem mig eftersom deras uppdrag är att skjutsa patienter som behöver vård INNE i ambulansen, inte "bara" hjälp att komma in i sitt hem.
I ambulanserna finns det bärstolar, men det visade sig att de inte lånas inte ut, till exempelvis en större taxi och några biffiga bärare, som skulle kunna löst situationen. I mitt fall handlade om att få låna stolen kanske en timme, jag bor ju nästan vid lasarettet. Men icke. Regler är regler och jag kan på sätt och vis respektera detta men det kändes väldigt snävt i det absurda läge som uppstått.
Allt eftersom fick jag förloppet refererat av personalen på avdelning C4. Själv kunde jag till en början inte göra så mycket. Men allt eftersom klockan gick och jag bevittnade cirkusen kring mig kunde jag ju inte bara se på utan började agera. Då hade det blivit sen eftermiddag.
Först och främst kontaktade jag Gotlandshem för att få måtten på mitt trapphus. Men som gamle brandchefen sade lite senare: "Om trapphuset inte är godkänt för utrymning då skulle ju inte Gotlandshem få ha hyresgäster boende där".
Hur som helst, Göte Larsson på Gotlandshem var snäll och plockade fram ritningar med måtten som jag i min tur gav sköterskan för vidarebefordran till Samres.
Sköterskan fick då till svar från Samres att chauffören hade rätt att säga nej till en körning om han ansåg att den inte kunde utföras på ett säkert sätt. På det viset blev han talesman för alla Gotlands taxichaufförer som proffsigt utför sådana här transporter hela tiden. Samres borde ha tagit in en annan bedömning. (Senare visade det sig att chauffören själv hade sagt till Samres att de skulle ge uppdraget till någon annan). Medan jag låg kvar och blockerade en sång på lasarettet timme efter timme.
I slutänden hoppas jag Samres får stå till svars inför Region Gotland som upphandlat sjukresetjänsterna. Jag hoppas också att Samres låter Taxi Kurir på Gotland ta sitt ansvar. Det kostar skattepengar att ligga på sjukhus. Själv har jag sett till att inte behöva betala för den här natten. Eftersom hemtjänsten fick åka hem och vänta på min ankomst i omgångar allt eftersom beskeden ändrades skulle det bli dubbeldebitering. I det här fallet är det sjukhusets ansvar att jag inte kunde komma hem.
Jag tyckte synd om chauffören (och hans bärhjälp) då på Skärtorsdagen när han darrade så i armarna att han när vi äntligen kom upp inte ens kunde öppna mitt säkerhetsbätle. Jag skickade ut honom i köket för att dricka vatten för att han var så ansträngd. När han äntligen kunde börja andas normalt igen sade jag:
- Det var ju synd att just du fick den här körningen.
- Alla körningar är bra körningar, svarade han då.
I onsdagskväll var snart alla människor jag känner inkopplade på problemet. Ingen trodde egentligen att historien var sann. Olika skämtsamma förslag kom upp och jag skrattade länge själv åt det fullkomligt bisarra i situationen. Men likförbaskat - jag kunde inte komma hem. När min tandläkarvän i Stockholm föreslog flyttfirma och att jag skulle säga att jag är ett piano - ett litet fint piano - då kände jag verkligen att det kanske var en bra idé att ringa Micke på Ilexpressen. Han brukar klara ut det mesta.
Samtidigt började sköterskan började pressa på och vädja till mig att själv gå upp för de tre trapporna hemma. Jag, patienten som föra ndra gången på två veckor opererats med ett två decimeter långt sår i ryggen - nu var det fem dagar sedan - skulle alltså lösa sjukvårdens problem genom att eventuellt riskera min hälsa. Igen.
Men den här gången avstod jag. Det är annars alltid så lätt för mig att säga JA, och jag tyckte ju synd om den söta sköterskan och de andra patienterna som naturligtvis blev lidande av att hon knappt hann något annat än planera min hemresa.
Jag tänkte att jag är ju stark - det kanske kan gå. Å andra sidan är jag ordentligt rädd nu efter vad som hände efter första operationen och lyckades hålla mig. Jag vägrade att offra mig den här gången. Det var ju inte jag som från början ställde till problemet. Det var en chaufför på Taxi Kurir i Visby och Samres.
Men det var svårt att bara se till mitt eget bästa. Och naturligtvis - just då ringde Annika som har hand om Zlatan och berättade att han min älskade katt, hade smitit ut. Efter att ha rusat runt deras hus i Västergarn ett antal varv var han försvunnen.
Jag vet inte hur jag lyckades hålla mig något sånär lugn, antagligen medicinerna, men jag ville helst bara skrika rakt ut. Samtidigt var jag från min egen telefon vid sjuksängen tvungen att hålla Gotlands Hemtjänster, som stod i beredskap, informerade och uppdaterade om tidsplanen (som hela tiden sprack).
Vid 18-tiden beslutade jag att be Marie på hemtjänsten att bädda upp min säng och sedan släppa bevakningen på mig för dagen. Jag visste ju inte hur det skulle bli, men om jag kom hem senare kunde jag i alla fall gå och lägga mig i min egen säng.
Så blev det alltså inte. Och vad som händer idag det vet jag inte heller. Men jag fick en del tips från andra taxiföretag och det var en lösning nästan på väg senare på torsdags kvällen, men det stupade på att det tillängliga transportföretaget skulle bokas utanför Samres. Kostnaden måste godkännas av enhetschefen på C4.
Sköterskan ringde henne hem och meddelade mig därefter svaret:
- Patienten får börja gåträna i morgon så att hon kan kom själv upp till sin lägenhet senare under dagen!
Jag undrade om läkarna var beredda att offra den medicinska säkerheten för att lösa ett praktiskt, ekonomiskt internt problem på sjukhuset. Det var de genom att luta sig mot det besked som dr Reigo skrivit på Huddinge efter första operationen, alltså innan han visste att staget i ryggen brustit.
Nu är jag i alla fall hemma. Det gick till så att sköterskan på C4 - utan att jag var inblandad - med läkarens godkännande beställde en bårtransport från salen på lasarettet. Chauffören ställde av mig i porten och därefter ledsagades jag av kuratorn från Visby lasarett hela vägen in genom min lägenhetsdörr.
Den promenaden och hur det gick till när bårtaxin kom till Neptungatan kanske jag berättar en annan gång, men just nu får det räcka med att bli påmind om dumheter.
psLyckligtvis hittades Zlatan senare på kvällen inte så långt från Annikas och Claes hus. Han marscherade snällt hem med Annika och är nu förhoppningsvis inlåst där tills han kan komma hem till mig och tryggheten på Neptungatan. Nu får han sitta på balkongen och spana. Men han måste ju undra - varför jag inte lyfter upp honom och gosar som vi brukar. Det kan jag inte. Inte ens hans fyra kilo får jag lyfta än mindre börja mig ner till golvet. ds
2011-02-27
Idén om ett minnesmärke på Gotland över Olof Palme väcktes i en motion till Kommunfullmäktige i juni 1986 av representanter för samtliga politiska partier på Gotland. De fem motionärerna anförde i sitt förslag att monumentet ”skulle erinra kommande generationer om Olof Palmes betydelse för det politiska samhällslivet och den roll Almedalen spelat under 1968-1986”.
Olof Palme vid sitt första politiska framträdande 1968 i Almedalen.
Foto Hans Hemlin
Olof Palme vid sitt första politiska framträdande 1968 i Almedalen.
Foto Hans Hemlin
Chocken över mordet och förlusten av av Palme kändes speciellt smärtsam för gotlänningarna, menade man, eftersom Olof Palmes namn är så starkt förknippat med Fårö där han under många år tillbringade sina semestrar.
Motionen bifölls och kommunfullmäktige gav kulturnämnden i uppdag att utarbeta förslag till upprättande av ett minnesmärke över Olof Palme i Almedalen. Inbjudan gick ut till gotländska konstnärer anslutna till FGK eller KRO att komma in med förslag till utformning. Även andra konstnärer än de på Gotland permanent bosatta skulle kunna komma i fråga.
Följande förutsättningar gällde:
Materialet skulle vara tåligt och klara utomhusplacering samt minimera risken för skadegörelse. ”I symbolisk form bör minnesmärket fånga upp Olof Palmes engagemang i den politiska debatten och Almedalen som plats för denna.”
Placeringen - skulle vara i anslutning till den befintliga estraden i Almedalen. ”Dock bör det beaktas att den ej bör dominera estraden eller konkurrera med Tyra Lundgrens ”Solfågel” som är placerad mitt i fågeldammen i Almedalens centrum.
Till denna inbjudan fanns tillägget att den på Gotland välkände konstnären Erik Olsson redan meddelat att han hade utfört en mosaik om Olof Palme. Erik Olsson gjorde detta utan att veta om att en tävling skulle utlysas. Han ville skänka mosaiken till kommunen och de pengar som avsatts för upprättande av minnesmärket skulle användas för konstmuséet i Lilla S:t Hansskolan som då var under uppbyggnad.
I formuleringen av inbjudan till skissförslagen nämndes vikten av att konstverket skulle vara i ett tåligt material först. Det var också en av de positiva aspekter som nämndes i det slutliga valet av Pye Engströms stenskulptur.
Vid ett extra sammanträde i maj 1988 presenterades för första gången de olika förslagen från de tre inbjudna konstnärer:
Pye Engström - ”Utsträckta händer”
Lars Olov Loeld - ”Epitafium Olof Palme”
Fritz Sjöström - ”Lyktan”
Konstkommittén beslutade att Erik Olssons förslag till minnesmärke skulle avslås och att tre andra konstnärer skulle inbjudas ”att för ett arvode upp till 10000 per person komma in med skissförslag till minnesmärke över Olof Palme senast 31 december 1987”. (Datumet flyttades senare fram till 29 april 1988).
De inkomna förslagen skulle på traditionellt sett presenteras anonymt och bedömas av en jury bestående av kulturnämndens konstkommitté tillsammans med ledamöter från Gotlands muséum (Fornsalen), kulturförvaltningen och KRO/FGK.
Inget av detta skedde. Konstkommitténs beslut kontraherades nämligen av Kulturnämndens beslut som sade att Erik Olssons förslag skulle kvarstå!
Striden om Erik Olssons mosaik och det vinnande förslaget som Pye Engström presenterade kom delvis att stå mellan fastlandet och Gotland. Pye Engström var nämligen till skillnad från Erik Olsson inte infödd gotlänning och Pye menar än idag att detta påverkade stämningarna kring tävlingen.
24 augusti 1987 beslutade ändå kulturnämnden att föreslå kommunstyrelsen att Gotlands kommun skulle köpa in Erik Olssons mosaik till minnesmärke över Olof Palme med placering i Almedalen. 100.000 kronor skulle utbetalas till Gotlands konstmuséum som en gåva från konstnären.
I lokalpressen skildrades hur striden om minnesmärket rasade vidare. I enlighet med konstkommitténs förslag tog KRO Gotland I oktober 1987 ställning till förmån för den erkänt välrenommerade konstnären Pye Engström, som redan med sina skulpturer fanns representerad på många ställen i Sverige. I en skrivelse till kommunfullmäktige skriver KRO: ”Konstens källa är livserfarenhet och kunskap. För att formulera sig inom konstens språkliga värld krävs lång skolning och praktiserande tillsammans med ifrågasättande av språket för att nå fram till att kunna utveckla nya erfarenheter av verkligheten”.
Nu utbröt en ”snobbdebatt”. Pye Engström hade en gedigen konstutbildning medan Erik Olsson väl kan betraktas som autodidakt. Men som jag tidigare nämnt hade han en stor plats i gotlänningarnas hjärtan. Inte minst för att han återkommande häcklade politikerna i ironiska uttalanden och i sin konst. Pye Engström var inte särskilt känd bland allmänheten.
Oenigheten i kommunen kvarstod. Det verkade omöjligt att komma fram till något beslut. 10 april 1989 förslog kommunstyrelsen till slut att en omröstning mellan Pye Engströms och Erik Olssons förslag skulle genomföras av kommunfullmäktige.
Resultatet av den unika omröstningen blev 44 röster för Pye Engström och 22 för Erik Olsson.
Innan Gotlands kommunstyrelse kom så långt som till beslut om vems förslag som skulle antas hade det alltså gått fyra år efter Olof Palmes död. En tid som präglades av hätska utfall och invektiv. Lokalpressen fylldes av insändare och redaktionella rubriker som ropade ”skandal”. Det gick så långt att Gotlands Allehanda utlyste en omröstning bland sina läsare om vilket förslag som var det bästa.
Av 2500 inkomna röster fick Erik Olsson 2.400. Ändå blev det så småningom Pye Engströms staty som kom att stå som Palmemonumentet i Almedalen. Det blev en tydlig markering av ”folkets röst” och ”konstexperter och politikers makt”.
Men kommunfullmäktige beslutade trots detta alltså att Pye Engström skulle utföra minnesmärket. För uppdraget skulle hon få 150.000 kronor samt 2.500 kronor för grundarbeten, transporter med mera.
På ledarsidor och i reportage ventilerades beslutet från olika ståndpunkter. De flesta skribenter var i alla fall eniga om en sak: ”Ärendet hade gått snett och var illa skött från början”.
Motsättningarna mellan de som kallades konstsnobbister och vanligt folk var ett återkommande tema. Naturligtvis spelade också den politiska tillhörigheten in. Om än mindre än vad man skulle kunna tro.
”Erik Olssons förslag påminner om en gravsten”, tyckte Åke G Sjöberg (m) och menade att det inte höll det konstnärliga måttet. Han ansåg att Pye Engströms förslag hade ett bestående värde och inbjöd betraktaren till att stanna upp och studera skulpturen närmare.
”Konsten får aldrig bli snobbism. Den måste vara något nära, något jag kan känna igen”, replikerade Hans-Erik Svensson (s) i den mycket livliga och ibland hätska debatten mellan de två grupperingarna.
Barbro Nilsson (m) framhöll den tradition som arbetet med i sten har på Gotland som ett argument för Pye Engströms skulptur. Hon menade också att skulpturen gav plats för egna associationer till Olof Palmes internationella uppdrag.
Erik Carlsson (c) ansåg att det bara var Pye Engströms förslag som uppfyllde kravet på att ha ett bestående värde.
Ledarskribenten i Gotlands Allehanda tolkade beslutet som ett uttryck för politikernas behov av en frihetssymbol i det grå vardagsmanglandet och alla uppslitande motsättningar. ”Det länge nedtryckta behovet att få vara glad, njuta av tillvaron, att komma till insikt om de innersta känslorna är ett starkt behov hos alla. ”Utsträckta händer” hade enligt ledarskribenten Göran Mattsson en sådan funktion.
”Den sätter fantasin i rörelse och symboliserar frihet, framtid och gemenskap. Allra helst om de två kloten kan göras så stora att de placeras på marken och barn får möjlighet att leka mellan dem.”
Göran Mattson menade att Erik Olsson mosaik förmedlade mer den smärta som alla kände över budskapet om att Sveriges statsminister mördas på öppen gata i ”allas vårt gemensamma land”.
Ledarskribenten uttrycker till slut en förhoppning om att beslutet att anta Pye Engströms förslag inte skulle leda till ökade motsättningar mellan de folkvalda och folket.
”Handläggningen av minnesmärket över Olof Palme är en kulturpolitisk skandal”, skrev Gotlands Folkblad (s) i sin ledare, som underströk att kritiken handlade om just handläggningen och inte resultatet av omröstningen. Främst menade man att det var demokratiskt förkastligt att inte som brukligt låta en jury fälla utslaget utan istället tillåta en lång offentlig debatt med bland annat omröstning i konkurrenttidningen och därefter votering i kommunfullmäktige.
I Gotlänningen (c) berömdes ledamöterna för sitt mod att gå emot den allmänna opinionen som ville ha den populäre Erik Olssons mosaik och inte fastländskan Pye Engströms stenskulptur.
Lite - som tycktes vid sidan om - inleddes nu en intensiv period för konstnären Pye Engström. Arbetet skulle vara slutfört senast 1 oktober 1991. Det betraktas i sådana här i sammanhang som en mycket kort tid.
I avtalet från 25 maj 1989 mellan konstnären och kommunen stod bland annat att hon skulle själv stå för kostnaderna för material och andra utgifter i samband med hennes arbete och färdigställande av skulpturen. Det handlade om ett arvode på 150.000.
Pye Engström hade hittat det flera ton tunga stenblocket i röd granit, som hon ville använda till skulpturen, i Småland. Hon tänkte direkt på ett finna ett uttryck för freden.
- Det var egentligen en gammal tanke som jag utvecklade och översatte till minnesmärket över Olof Palme.
Pye Engström är till storleken en liten kvinna som det nästan är omöjligt att föreställa sig hantera gigantiska stenblock som väger flera ton. Jag besökte Gotlands kändaste bildhuggare i hennes hem och verkstad vid Fardumeviken i Rute, där hon bor sedan 1950-talet med sin make Claes Engström, författare. När jag frågade hur det kom sig att hon som är så späd valt detta konstnärliga uttryck att med sina små händer och verktyg "montera ner", omvandla och liksom besegra det hårda materialet som hon reser runt och hittar på olika platser i Sverige.
- Kanske just därför, svarade Pye mig med en spjuveraktiga glimten i ögonen som efteråt fick mig att tänka på Dalai Lama. De liknar varandra både fysiskt och i kroppsspråket. De utstrålar båda en barnslig glädje som liknar lycka. Jag vet, för jag har sett Dalai Lama också för några år sedan i Stockholm.
Jag undrar verkligen vad som rör sig i Pye Engströms fantasivärld. Det lilla barnet är så påtagligt närvarande i henne och i högsta grad levande i de skulpturer vi betraktare får möjlighet att glädjas åt. Nu senast vid den samlingsutställning på Konstmuséet i Visby i samband med Fardumekonstnärens 80-års dag 2009.
När man googlar på ”utsträckta händer” får man flera träffar som nästan samtliga handlar om fred, bland annat i intervjuer med Dalai Lama men i helt andra sammanhang.
Beslutet om invigningsdatumet skyndades på av en interpellation till kulturnämnden som fastställde det till att ske på den internationella FN-dagen 24 oktober 1991. Ett antal personer bjöds in att närvara, däribland Lisbeth Palme som hedersgäst samt representanter från kommunen, Gotlands FN-förening och FN-gutarnas kamratförening.
I pressreleasen med anledning av invigningen kallades nu Pye Engström för ”gotlandskonstnären”.
Det var en kylig höstdag när ”Utsträckta händer” avtäcktes av kommunstyrelsens ordförande Hans Klintbom (c) till fanfarer och till musik av gotländska upphovsmän samt Mikis Teodorakis ”En sång om frihet”.
Lisbeth Palme talade och betonade hur viktiga mötesplatser som Almedalen är för demokratin. Hon påminde också om att ”Olof alltid började sin valturné på det ställe där hans minnesmärke nu står”.
- Mötesplatser ger möjlighet att föra ut budskap, skapa debatt, agitera, engagera, mobilisera kring idéer och skapa politiska möjligheter att förverkliga dem. Därför var Almedalen viktig för Olof. Det blev ett avstamp inför det politiska arbetsåret, sade Lisbeth Palme.
- När jag ser Pye Engströms skulptur vet jag att hon i stenen tolkat Olofs intentioner. Hoppet att hålla samman. Inte rämna för ofrihet, krig och utslagning. Hoppet om helhet mot sammanhållning och solidaritet människor emellan över gränserna. Monumentets händer skildrar just detta försök att nå fram till varandra.
Samma dag som invigningen i Almedalen skrev Pye Engströms make Claes i GA om monumentet ”Utsträckta händer”:
Han uppfattar ”en dunkel ångest” inne i skulpturen. ”Där inne mellan de båda halvorna gömmer sig en enorm massa, anonym, osedd, instängd. De ansikten som syns uttrycker inte enbart längtan utan också ångest, förtvivlan och även hat. De utsträckta händerna är en symbol för för en längtan efter fred och försoning. Men de sträcks inte enbart ut i vädjan utan också som ett hot.”
Detta skriver alltså Claes Engström om sin hustrus verk. Det är väl inte helt fel att tänka att han där också uttrycker konstnärens egna tankar kring sitt verk. Pye själv pratar inte så gärna om vad hon menar. Det får verket själv beskriva, menar hon, som de flesta andra konstnärer också brukar säga.
Claes Engström kan inte låta bli att avsluta sin insändare med att påminna om den infekterade konflikt som föregått. Han påpekar att omröstningen i GA två år tidigare skett på ojämnlika premisser där för att Erik Olssons mosaik var helt klar medan Pye Engström i det läget bara hade en liten gipsmodell att visa upp.
”Här ställdes en liten invandrare mot den store gotländske kulturpersonligheten.”
Claes Engström uttryckte också vissa farhågor för att skulpturen därför skulle utsättas för skadegörelse av hämndlystna gotlänningar.
Men hans farhågor har kommit på skam. ”Utsträckta händer” har kvar alla sina fingrar och tår. Inte heller något annat har förstörts på konstverket. Något som förvånar och gläder Pye Engström. Hon har flera gånger fått andra av sina konstverk skadade och en stor del av hennes arbete består i att reparera skadorna.
I boken ”Minnesmärken” skriver bland annat författarna Billy Ehn och Jonas Frykman om hur minnesmärken idag tar sig alltmer varierande uttryck. De skriver också om det de kallar ”osynliga” monument och menar då att vissa minnesmärken blir så självklara delar av stadsbilden att de tenderar att bli osynliga.
Jag inledde den här texten med att fråga om någon sett Palmemonumentet. Dess lite undanskymda placering i Almedalen och anspråkslöshet i storlek och utförande gör att det tycks ha blivit en osynlig vardaglig självklarhet. Minnesmonumentet i Visby verkar ha fått störst uppmärksamhet innan det kom till. Och det måste ses som något av en paradox med tanke på de starka känslor den levande Olof Palme väckte.
Jag har här velat skildra den process som föregick uppförandet av Pye Engströms ”Utsträckta händer” som ett av de två officiella monumenten över Olof Palme i Sverige. En process som ledde till ett lokalt ”inbördeskrig” som de inblandade fortfarande idag minns med svårmod.
Det tycks som de flesta offentliga monument är föremål för konflikter. Inte bara politiska utan också konstnärliga bråk liksom på Gotland och som då splittrar den viktiga sammanhållningen mellan konstnärer och publik.
”Utsträckta händer” som ett minnesmärke mitt bland barnen vore en sammanhållen tanke helt i Olof Palmes anda. Han som alltid såg till den lilla, utsatta människans bästa.
2011-02-10
Jag är ganska upprörd, eller rättare sagt har varit i flera veckor, men inte vetat hur jag skulle hantera det.
Det handlar om Gotlands avgående biskop Lennart Koskinen och hans medverkan i "Efter Tio" 3 februari. Han var en av tre inbjudna till Malou von Sivers på champagnelunch. Samtalet kring bordet skulle handla om webhat och anonyma trakasserier på nätet.
Lennart Koskinen berättade bland annat att han genom åren mött flera såna han kallade knäppgökar. Biskopen använder sig vid sådana tillfällen av en taktik baserad på ett gammalt talesätt: "Möt dåren eller idioten med en så djup bugning att han inte ser att du ler".
Jag hoppas att ingen patient på S:t Olof i Visby eller någon annan som känner sig lite skör känner sig utpekad av öns högste själasörjare.
Lennart Koskinen sa också i programmet var: "Du ska inte bära falsk vittnesbörd om din nästa". Han menade att man på nätet inte skall prata illa om andra. Och på tv…?
Se och begrunda själv: http://www.tv4play.se/nyheter_och_debatt/efter_tio?title=panelen_om_nathat&videoid=1214188
2011-01-24
Gladare farmor än den Christina jag mötte på Stora torget i veckan har jag aldrig sett. När hon berättade att det fötts en ny Julia Hultgren strålade hon som lamporna i den stora granen intill - på Julskyltningen.
Farfar till den lilla flickan heter Claes-Åke. Han gick bort alldeles för tidigt redan på 1970-talet men jag tänker fortfarande ofta på honom. Claes-Åke var en av mina allra käraste vänner. Och hans farmor hette Julia Hultgren, den välkända som startade det anrika klädhuset i Visby på Adelsgatan.
Sönerna till Julia den äldre - Åke och Axel - förvaltade arvet efter sin driftiga mor och därefter blev det Åkes son Claes-Åke och hans syster Jane Ek som tog över familjeföretaget.
Nya Julia Hultgrens pappa heter Gustav - efter bankåren i USA numera framgångsrik företagare i Kiev - och är alltså son till Christina och Claes-Åke. För mig känns det rörande och underbart fint att Gustav och hans fästmö Ulrika valde att låta gotlandssläktens stora namn gå i arv.
När jag letar i familjen Hultgrens historia ser jag att Julia seniors pappa hette Gustav. Julia juniors pappa har alltså även han fått ärva sitt namn från långt tillbaka i släkthistorien. Där ser jag också att Julia den äldre föddes i Klinte 1885 några år efter att hennes familj flyttade till Gotland från Hudiksvall - min uppväxtstad!
Tänk vad mycket man kan hitta i historieskrifter. Jag tror jag på allvar ska ta tag i det där med min egen släktforskning snart. Har varit sugen på det länge.
När jag letar i familjen Hultgrens historia ser jag att Julia seniors pappa hette Gustav. Julia juniors pappa har alltså även han fått ärva sitt namn från långt tillbaka i släkthistorien. Där ser jag också att Julia den äldre föddes i Klinte 1885 några år efter att hennes familj flyttade till Gotland från Hudiksvall - min uppväxtstad!
Tänk vad mycket man kan hitta i historieskrifter. Jag tror jag på allvar ska ta tag i det där med min egen släktforskning snart. Har varit sugen på det länge.
Jag ser framför mig hur en mycket stolt och lycklig farfar Claes-Åke sitter i sin himmel och ler åt hur fint livet går vidare för hans familj. Säkert pöser han tillsammans med sin egen pappa Åke, alltså Julia juniors farfarsfar. Åke, som gick bort 2008 var ju en mycket kär och känd Visbyprofil.
I mitt privata arkiv hittar jag en fin bild från Åke Hultgrens 90-års kalas. Där sitter han och lyser i sin blomkrans intill Lasseman Larsson från GA som var en i den oändliga raden av Åkes vänner, ur alla läger.
20101224
Nu är det julafton och jag har ätit en underbar sillröra som jag köpte hem från Bakfickan. Den skulle kunna fungera som mutor, kanske. I vart fall kan jag rekommendera alla som funderar på en vinterresa till Gotland att om inte annat så är ön värd ett besök för att äta denna delikatess på den legendariska lilla fiskekrogen vid Stora torget. Med krogens egenkryddade snaps till blir det en oförglömlig gourmetupplevelse.
20101217
Åren som följde efter jag flyttat till Stockholm, tills jag nyligen kom tillbaks till Gotland, hade Torbjörn och jag knappt någon kontakt alls. Men jag följde hans slit på Brucebo i media och genom min far, som såg Torbjörn som räddare av kulturskatten Brucebo. Det var ju så att om inte han slagits för att får köpa kulturarvet efter konstnären William Blair Bruce på Själsö, då hotades fastigheten av att rivas. Ett av förslagen var att där skulle byggas Gullringe radhus…
Torbjörn Axelman är och har aldrig varit någon lätt person. Han är sig fortfarande ganska lik och han skiljer sig inte mycket från många andra äldre personer jag känner. Kraktärsegenskaper förstärks med åren sägs det. Och Torbjörn Axelman har alltid varit den starkast lysande stjärnan på sin egen himmel. Vilken konstnär intalar sig inte det? Hur skulle de annars våga möta en kräsen och kritisk publik?
Jag har fått höra mycket skit för att jag är lojal med Torbjörn Axelman. Som om jag inte förstod skillnaden mellan en människa i nöd och ett brott. Jag kan hålla isär begreppen och jag skulle aldrig i mitt liv svika en person när han som mest behöver en medmänniskas stöd. Det är inte min sak att döma. Först kommer domstolarna sedan får vi se vem som dömer härnäst.
Jag skulle vilja ha en vän som mig om jag råkade befinna mig i samma situation som Torbjörn Axelman. Och det har jag också! Flera!! Skulle jag då inte själv finnas där för den vars lilla hopp om att få upprättelse har släckts och ersätts av förtvivlan vid tanken på att kanske vara frihetsberövad resten av sitt liv?!
Det ironiska - eller humoristiska om man orkar skratta just nu - i avslaget som Torbjörn Axelman fick från Högsta domstolen i Sverige var att det var undertecknat av någon som heter Herre i efternamn. Man skulle kunna se det som att sista ordet därmed är sagt i ärendet "Axelman och skotten på Brucebo". Men jag tror inte det slutar här för domstolens representant hette Jan i förnamn. Och inte Vår…
20101215
Brucebostiftelsens ordförande hade förutom sin tjänst på Länsstyrelsen på Gotland också en timanställning vid högskolan i Visby. Med hänvisning till att den traumatiska händelsen i köket, förmådde den likaså skottskadade hyresvärden rektorn på skolan att stoppa vårt examensarbete. Arbetsmiljöskäl, det var den officiella förklaringen. Men såvitt jag vet har ingen anmälan gjorts till Arbetsmiljöverket.
För mig - som alltså trodde jag visste allt om vad som hände i den isande kylan på Brucebo - både före och efter 1 december 2008 - innehöll resningsansökan flera saker som borde vara nytt för domstolen. Jag är inte så kunnig när det gäller de tekniska detaljbeskrivningarna men däremot expert vad beträffar psykologiska reaktioner och sociala ageranden.
Det finns mycket sanning i Torbjörn Axelmans påpekande om bristande kompetens hos inblandade poliser och att det luktar mycket av den traditionella polismentaliteten "vi håller varandra om ryggen i kåren". Det är också min slutsats efter att ha gått igenom förhör och domslut i tingsrätten 2009.
Eller som en av Visbys mest respekterade invånare sa, när han frågade om jag var förvånad över HD´s beslut:
- Det svenska rättsväsendet prövar inte den enskildes rätt av princip, då skulle dom såga av grenen dom satt på.
Han är inte ensam om den uppfattningen i vårt rättssamhälle.
"De har väl inte ens läst igenom alla elva sidorna", sa Torbjörn Axleman när han ringde. Inte uppgiven men upprörd. Det hörde jag på honom. Vi har känt varandra länge.
Först ville jag inte tro att det kunde vara så illa men efter ett långt samtal med en av Torbjörns äldsta vänner sjönk det in och jag kom på...
För två somrar sedan blev jag överfallen på Norderstrand i Visby. Mannen fångades in av förbipasserande och han erkände för polis på platsen. Likaså i Gotlands tingsrätt, som däremot prutade på det skadestånd jag begärt och som den åtalade minst fem gånger sa att han ville betala.
Trots detta stod i domen att han bara behövde betala den mindre summan. Den dömde mannen erbjöd sig självmant att betala hela det ursprungliga skadeståndet och summan överlämnades på ett advokatkontor i Visby.
På inrådan av min egen advokat JO-anmälde jag ärendet. Både angående domarens och åklagarens agerande i Visby samt Hovrättens beslut om att inte ta upp ärendet till prövning.
JO har tagit mycket allvarligt på min anmälan, mest kanske att Hovrätten inte ens tagit del av handlingarna från tingsrätten ...
Kan det hända där så kan det väl hända i andra instanser av vårt domstolsväsende. Det inser jag nu några timmar efter Torbjörn Axelmans telefonsamtal. JO håller på att utreda mitt ärende och handlingar och urskuldanden har kommit in från rättens ordförande i Visby. Det råkar vara samma "domare" som den som höll i Torbjörn Axelmans rättegång...
20101214
På rättskonsulterna.se presenterar gruppen sig med att de "Utreder, Analyserar, Granskar". Läser man mer så får man veta att Rättskonsulterna sysslar med utredning av brott, undersökningar av brottsplatser, analyser av förhör, filmade/fotograferade rekonstruktioner av händelseförlopp, bearbetning av bilder, kartor, grafik m. m.
Trond Sefastsson - med gotländska rötter - Jurist, journalist, lektor i juridik vid Stockholms universitet 1995-2007, låg bakom att livstidsdömde Yasser Askar beviljades resning och friades, tagit fram resningsansökningar åt livstidsdömde Ari Mattinen och Veija Borg, rättsfallsgranskningar för TV4:s Kalla fakta, skrivit bokenOffentlighetsprincipen i praktiken, konsult och föreläsare i juridiska frågor.
Tommy Lindström - Polis i 25 år och har lett flera av landets mest omfattande polisutredningar bl.a. som chef för Rikskriminalpolisen 1981-1993. Han har nu efterträtt Leif GW Persson som expert hos Hasse Aaro i tv3´s "Efterlyst"
Jan Olsson - En av landets mest erfarna brottsplatsutredare och "deltagit i utredningar om bl. a "Lasermannen", "Bombmannen" Lars Tingström, Norrmalmstorgsdramat…", är som jag förstått av mina samtal med Torbjörn Axelman den som ansvaret för att gå till botten med den tekniska bevisningen och undersökning av "brottsplatsen" på Själsö.
Trond Sefastsson är väl den som haft tätast personlig kontakt med Torbjörn Axelman under det år som arbetet med att analysera fakta, göra ballistiska utredningar och brottsplatsundersökningar, få fram det underlag som krävts för att sammanställa en komplett resningsansökan. Torbjörn Axelman själv sitter på Rättspsykiatriska kliniken i Upplands Väsby.
När jag läser den välskrivna och stundtals mycket dramatiska beskrivningen av vad som hände på Brucebo 1 december 2008 och i förhören efteråt kan jag inte förstå annat än att Rättskonsulterna och Torbjörn Axelman menar att poliserna som var där på plats, de blåljuger om vad som egentligen hände i den frostiga vinternatten. Och det gör de enbart för att skydda varandra!!
De närmast inblandade poliserna namnges samtliga i resningsansökan. Till och med den prickskytt från Nationella insatsstyrkan som jag själv pratade med under rättegångsdagarna i Visby tingsrätt i början av 2009. Då fick jag av hans advokat Anton Strand besked att hans rätta identitet inte är den som han uppgav under tingsrättsförhöret.
Samma namn - som alltså skulle vara ett alias - nämns i dokumentet till Högsta domstolen. De gotländska poliserna namnges med sina rätta namn. Tillsammans ska - enligt Rättskonsulternas nya utredning - poliserna från Gotland pratat ihop sig med sina fastlandskollegor. Som jag läser ska syftet i första hand inte vara att peka ut Torbjörn Axelman utan för att skydda de gotländska, mindre rutinerade poliserna.
Särskilt en av dem, som inte bara kallas orutinerad utan Torbjörn Axelman säger att han är övertygad att den gotländske unge polis som nästan sköt ihjäl honom, verkar har råkat i panik. Stöd för detta skulle vara att polismannen efter händelserna på Brucebo har begärt vapenfri skrivbordstjänst.
Resningsansökan innehåller en imponerande detaljerad beskrivning av hur felaktig polisernas version är av vad som hände på baksidan av Torbjörn Axelmans hem, där han alltså själv blev liggande medvetslös efter att ha skadats allvarligt i polisbeskjutningen. Det är för mig omöjligt att sätta mig in i beskrivningarna av skottvinklar, tomhylsor och de inblandades olika geografiska positioner. Men det går inte att missförstå kommentarerna om att Torbjörn Axelman likt en James Bond med blixtens hastighet skulle vridit upp kroppen för att kunna skjuta ner poliserna som omringade honom. Utan att ens den rutinerade prickskytten ur Nationella insatsstyrkan skulle uppfatta situationen och hinna skjuta först.
Själv hävdar Torbjörn Axelman absolut - och har gjort så hela tiden - att han inte hade en aning om att det fanns några poliser utanför huset, där han suttit och arbetat resten av dagen (efter att han skjutit av fem skrämselskott mot Joakim Hansson). Torbjörn Axelman blev totalt överrumplad av de starka lampor som tändes upp på gårdsplanen när han med sin hund Pastor var på väg mot strandateljén. En kvällspromenad som han alltid brukat ta under sina femtio år i konstnärsbostaden vid havet på Själsö.
Det finns några saker i resningsansökan som är helt nya för mig. Men jag saknar ett för mig viktigt faktum, kanske det viktigaste. En medicinsk upplysning som också vid rättegången i Visby nästan helt negligerades. I vart fall redovisades inga fakta kring Torbjörn Axelmans allvarliga hörselskada.
Jag har vid flera tillfällen själv följt med honom på undersökningar vid Hörcentralen på Visby lasarett. Till och med när avgjutningar till nya hörapparater våren 2008 gjordes var jag med.
På flera ställen i resningsansökan anges Torbjörn Axelmans höga ålder - då 76 år - som en förklaring till att han rent fysiskt inte skulle vara kapabel att utföra de akrobatiska kroppsvridningar som poliserna i operationen på Brucebo uppgett i sina förhör. Detta med tanke på hur skottskador som Torbjörn Axelman såg ut. Men såvitt jag sett har ingenting i den elva sidor långa inlagan till Högsta domstolen nämns om hans hörselhandikapp.
Det borde vara avgörande när det gäller om Torbjörn Axelman under eftermiddagen inte förstått eller hört något av de polisaktiviteter som pågick runt den gamla träkåken! På balkongen utanför stora ateljén stod ju tre personer från Bruecbostiftelsen, som jobbat med att plocka ner konsten på väggarna när skottlossning inne i huset utbröt. Räddningsarbetet för att hjälpa de alltmer blåfrusna pågick intensivt samtidigt som poliserna grupperade och efter hand grupperade om sig.
Jag vet inte vad som krävs för att man ska beviljas prövningstillstånd, men som jag läser Torbjörn Axelmans resningsansökan framkommer där en rad nya fakta och ingående tekniska beskrivningar som jag inte läst någonstans i det utredningsmaterial som gjordes av den gotländska polisen.
Jag hoppas innerligt att beslutet från högsta instans kommer att gynna sanning och rättvisa. Alla inblandade skulle må bra av det. Inte minst min vän och kollega Torbjörn Axelman.
20101211
Vi lyfte glaset och skålade igår också för de vänner som inte kunde vara med. Precis om vid Nobelceremonin i Oslo gapar en stol på Brucebo tom efter dess förre hyresgäst. Men Torjbörn Axelman har anledning att se lite mer ljust på tillvaron idag. Med hjälp av bland andra Trond Sefastsson har ett gäng med före detta poliser och kriminaltekniska experter som kallar sig Rättskonsulterna sammanställt en resningsansökan till Högsta domstolen.
Det är ganska exakt två år sedan skotten som föll så olyckligt på Själsö med många inblandade. Och därmed har nästan lika många historier berättats om vad som hände den där kalla decemberdagen 2008 på Brucebo. Ska den sanna versionen nu komma fram? Låt oss hoppas det för att min gamle vän och kollega ska få sin frihet tillbaka snart.
20101206
Hjälpsam är Ursi inte bara mot mig utan mot alla som visar minsta tecken på att de behöver ett råd, ett handtag eller att bara få prata av sig sina bekymmer. Det betyder också att Ursi är den mest upptagna människa jag känner. Det går nästan aldrig att få tag på henne. Hemma är hon nästan aldrig och trots att jag hjälpt henne med nya mobiltelefonen tillhör det ovanligheterna att hon har den med sig. I allmänhet är den inte ens laddad.
Vi har diskuterat det här med datorer i oändlighet och det är först på senare tid som hon slutat säga att hon tycker jag borde hålla på med annat än att "sitta vid datorn". Kanske var det när jag så enkelt bokade hennes flygbiljetter hem till Österrike i somras som motståndet mot den nya tekniken blev mindre.
För trots allt sitt engagemang i föreningsverksamheterna i Sanda och att hon nu bott där i snart trettio år, så blir längtan "hem" alltför stor ibland. Och då åker hon dit till sitt barndomshem i Bodendorf. Inte just till huset där hon växte upp utan hon bor hos granntanten. Då kommer också systern Hannelore från sitt hem i Tyskland så att systrarna får några roliga semesterveckor ihop.
Föräldrarna hade hotell på den österrikiska turistorten, men det var först flera år efter deras död som systrarna kunde sälja verksamheten. Strax därefter ringde Ursi mig och berättade att Botvide gård var till salu. Jag har altid haft en dragning till stället. Redan när jag bodde i Västergarn med min familj i kvarnen på somrarna åkte jag förbi och beundrade den vackra gården fast det var så förfallet.
På 1990-talet köptes Botvide av Kjell som var frisör i Stockholm. Han renoverade generöst efter sin smak och gjorde huset beboeligt igen. Dörrarna stod alltid öppna för vänner och kollegor på besök. Kjells nyårsfester var vida omtalade. Eftersom jag ofta arbetade med honom under året som jag skrev för Goldwell´s kundtidning LC Magazine bjöd han en sommar in mig för att titta på hans stolthet invändigt. Om jag säger som så att vi inte riktigt delade uppfattning om hur en gammal gotlandsgård skulle kunna se ut. Men jag höll inne med mina kommentarer.
När Ursi ringde och berättade att Kjell blivit sjuk och skulle sälja, då sa jag "KÖP". Bättre sätt att placera arvet från Österrike kunde jag inte tänka mig. Ursi hade nämligen länge letat efter ett lämpligt ställe där hon kunde hålla på med sina intressen: meditation, massage, alternativ medicin, kurser och allt vad det nu är. Mest av allt har Botvide blivit en samlingspunkt för människor som delar vissa grundläggande värderingar och är intresserade av att utvecklas både andligt och mentalt.
Tio minuter efter vårt första telefonsamtal ringde Ursi tillbaka:
- Nu är det klart. Jag har köpt Botvide!
Jag tror inte hon ångrat det så många gånger. Möjligen när det upptäcktes ett dolt fel i huset men annars har Botvide blivit just det ställe som Ursi längtade efter och behövde på Gotland. Utveckling pågår där ständigt och Ursi har alltid idéer och planer om hur framtiden ska kunna se ut på Botvide. Första sommaren drev dottern Jennifer Bed&Breakfast där, men det var innan studierna på fastlandet och hennes Christian hade ju redan flyttat före.
Festas gör det i alla fall fortfarande på Botvide och i kväll ska några träffas för att planera kommande tillställningar. Så är det hela tiden för svägerskan i Sanda. Hembygdsföreningen, Dansföreningen, magdansen, vattengympan, meditationsgruppen, pizzabaket, övernattningsgäster, hundarna, renovering och golvslipning, flistuggen som korkar igen så det blir kallt, ny brunn som ska borras och badrummet som äntligen är klart…
Jag skulle kunna berätta i oändlighet om våra gemensamma äventyr som jag vet betytt obeskrivligt mycket. Inte bara för mig. Men vi har en sak kvar att uppleva och det pratade vi om senast idag. Vi ska ut och resa tillsammans! Det handlar bara om när. För som sagt hon är väldigt upptagen med vad som händer på hemmaplan särskilt nu när sonen Daniel - som med sin Annie bor i en av flyglarna på Botvide - ska bli pappa och Ursi farmor. Datumet för Annies förlossning var satt till igår…
Men resan ska bli av, jag kan inte tänka mig annat. Kanske blir det till Grekland som jag drömde i natt eller till Sicilien och hälsar på min Facebook-vän Raffaella på hennes B&B, eller så får jag kanske följa med hem till Kärnten i Österrike. Italien och Venedig ligger väldigt nära…
Jag har träffat några av Ursis vänner och har hållits uppdaterad i alla år om vad som händer i Sanda. Så jag kan med gott samvete också säga grattis till övriga Sandamänniskor. Jag har ett råd till alla där och det är att ordentligt ta vara på 2011 och visa världen att den fina utmärkelsen är välförtjänt.
Men först fira och hylla varandra. Länge och mycket! Det är ni värda alla tillsammans.
BREV TILL GOTLANDSHEM:
f.k Staffan Thurgren
Hyresgästerna Neptungatan 9-21
AB Gotlandshem
Att: Göte Larsson
Jungmansgatan 1 A
621 83 Visby
Till ansvariga på Gotlandshem
Som ombud för ”Tvättstugeuppropet” och hyresgäster i Gotlandshems fastighet Neptungatan 9-21, skriver jag detta brev.
Under de tre år som jag bott i ovan nämnda fastighet har jag vid varje gång jag tvättat i vår enda tvättstuga - Neptungatan 19 - mött upprörda, ledsna och uppgivna grannar. Första året trodde jag knappt det var sant när jag hörde berättelser om hur mina nya grannar försökt göra sig hörda under många år. Utan att bli lyssnade till. Tvärtom, många hade till och med var för sig bemötts med orden: ”Ingen annan har klagat”. Vilket mycket effektivt tystat just den hyresgäst som då ringt och resulterat i en känsla av hopplöshet.
- Det är ingen idé att prata med dem på Gotlandshem!
Så har det sagts mig och de flesta har givit upp sitt hopp om att få en fungerande och modern tvättstuga. Men när vi möts där nere - män som kvinnor - pratas bara om en enda sak. Tvättstugan som inte fungerar! Alla vi känner oss svikna och övergivna av Gotlandshem. Orden som faller är inte nådiga. Men grannsämjan är god.
Faktamässigt handlar det främst om att maskinutrustningen inte är skapad för så många användare som bor i vår fastighet. Jag räknar det till 60 lägenheter. I vissa bor två personer. Maskinerna är små och det kan bara vara den höga kvalitén hos Miele som hållit igång maskinerna i alla dessa år. Jag gissar på att de gått här i cirka 20 år. Hade nämligen själv samma utrustning i vår villa i slutet av 1970-talet.
Senast igår mötte jag en kvinna som upptäckt att tvätten inte ens längre blir ren i dessa gamla energislukande tvättmaskiner. Själv har jag ofta tänkt att det luktar unket när jag stoppar in tvätten. Och jag ryser när jag tänker att jag håller på att bli lika tystad och likgiltig som de som gav upp för många år sedan.
Men det är torkmässigt som det krisar värst. Det är en omöjlighet att få tvätten torr i det gamla torkrummet. Där finns en fläkt som slumpmässigt stänger av. Om man inte sitter och vaktar hela tiden riskerar man komma till kallt torkrum med blöt tvätt. Men inte bara därför blir inte tvätten torr. Vore det inte för att vi hyresgäster samarbetar och ”lånar” av varandras torktid skulle alla få gå hem med blöt tvätt efter sitt avslutade pass.
Redan idag är det många som väljer att inte ens försöka få tvätten torr i den tvättstuga som ingår i våra kontrakt. De släpar snällt våt, tung tvätt genom källargångar och uppför trappor och hänger sedan lakan och kläder runt om i sina små lägenheter. Andra har investerat i egna tvättmaskiner och betalar den extra elförbrukningen på sin privata räkning. För att det inte fungerar i den gemensamma tvättstugan. Uppgivna och med stor misstro mot den hyresvärd som ”tvingat” fram den lösningen.
Så, efter att ha lyssnat till all denna besvikelse i flera år och senast igår själv stått där med den blöta tvätten - då den gamla torktumlaren inte bara tog sina tre timmar för fyra normalstora frottéhanddukar utan inte ens blev varm (jag har felanmält) - var det dags att ta ner det första bladet av listan med undertecknare av ”Tvättuppropet”.
Jag skickar den namnlistan härmed till er som ansvarar för den här sorgliga situationen. Och jag tänker då också på den onödigt stora elförbrukning som jag är säker på samtidigt orsakas av den uttjänta maskinparken. Hur står det till i Gotlandshem med miljötänkandet? Eller är det helt enkelt så att den merkostnaden medvetet läggs på våra hyror här på Neptungatan, där vi som jag förstått betalar ett av de högsta kvadratmeterpriserna i Gotlandshems lägenhetsbestånd.
Vi hoppas på att få en förbättring till stånd - snarast. Vi kräver att bli lyssnade på och respekterade för att vi så länge stått ut med dessa undermåliga omständigheter i tvättstugan.
Vi hyresgäster betalar fullt pris för en bristfällig vara. Månad ut och månad in. År ut och år in. Då har vi rätt att få att den ska fungera Gör jämförelsen med att exempelvis leasa en bil. Skulle någon av herrarna acceptera att kupévärmen inte fungerar (speciellt en kall vinter), att motorn kokar helt plötsligt eller att bilen bara går att bromsa ibland? Tror inte det.
Det minsta man kan begära är att ingen av hyresgästerna ska behöva känna sig utpekade och omöjliga när de ringer nästa gång och vädjar om förbättringar i tvättstugan. Även om det bara är femton hyresgäster som skrivit under denna första omgång av namnlistan i ”Tvättuppropet”, så finns det anledning att ta oss på allvar. Det skulle säkert vara fler namn om inte så många slutat komma till källarens tvättstuga över huvud taget för att de använder sin egen i lägenheten.
Vi i ”Tvättstugeuppropet” ser fram emot ett positivt och fint svar med stora förhoppningar om en bättring 2011.
Vänliga hälsningar
Hyresgästerna i ”Tvättstugeuppropet” Neptungatan 9-21.
gm. Annkie Medin
Det var ju tvättstugan idag. Och jag ska inte här skriva alla ord som jag tänkt. Torktumlaren fungerade inte. Den gick runt runt och blåste KALL luft. Ingen felanmälan var gjord. Det fick jag veta när jag själv gjorde det till Kvartersvärden, som vaktmästare kallas nu för tiden.
Ingen torktumlare betyder att det redan från start är kört med torktiden. Som vanligt - kan jag väl nästan säga nu - var det en generös granne som delade med sig av sitt utrymme passet efter mig. Men när jag skulle hämta min tvätt i torkrummet då hade fläkten slagit av. Där hängde min blöta tvätt i ett kallt torkrum.
Tvättstugeupproret har pågått en månad och idag tog jag ner den första listan. Vi är femton som skrivit på hittills. En tom lista får hänga kvar ett tag till men redan idag skickar jag vårt meddelande till de ansvariga på Gotlandshem. De ska få senaste nytt på torkfronten samtidigt.
Är det någon som tror att vår tvättstuga kommer att uppdateras och bli fungerande, så går det bra att meddela här. Om det inte vore förbjudet med vadslagning så kunde det kanske bli riktigt intressant.
Men vi får nöja oss med att jag kommer att redovisa svaret från vår fastighetsägare. Både här och till samtliga hyresgäster.
ps. Kom precis upp med den sista (halvtorra) tvätten. Där nere i tvättstugan mötte jag två upprörda grannar. De vädjade och bad att jag skulle visa bilder och här bifoga länken till filmen om vår skandaltvättstuga. Vilket härmed görs: http://www.youtube.com/watch?v=KLBpIGJCAng ds.
20101130
I veckan var jag inbjuden till två Visbymingel. Den ena på Yllet var en mycket seriös och högst intressant träff. Vi var inte många "tanter" som gjorde ägaren Kjell Asplund och hans Agneta Werkelin sällskap. Men vi som hade trotsat spöregnet, oj vad trevliga vi var. Och vilket bra arrangemang ägarna bjöd på.
Först en genomgång av Agneta om företaget bakåt och framåt i tiden. Tiden var något jag hade missat och kom precis när den delen var över. "Du kom till det bästa", tröstade Agneta. Det innebar en rundvandring i de rymliga lokalerna bakom och under butiken på S:t Hansgatan.
För mig var det nästan som en uppenbarelse. Jag hade faktiskt ingen aning om att Yllets syateljéer finns mitt i Visby innerstad. Som en liten textilfabrik i kullerstensgränderna. Jag är djupt imponerad av storleken på verksamheten och hur effektivt och snyggt allt sköts.
Jag blev lite skamsen som inte ens tänkt tanken på att det var här som de vävda textilierna och beredda skinnen blev till vackra kläder av professionella damer, som nu satt i sena kvällen och tillverkade efterlängtade "julklappar".
"Du är inte ensam", sa Agneta. "Det är många som tror att vi syr i Polen …"
Nu vet jag bättre och dessutom att det kan vara sista säsongen som några pälsar sys på Yllet i Visby.
- Skinnen räcker inte till. Numera säljer lammbönderna själva på sina gårdar. Vid senaste uppköpet var vi tre som skulle dela på 120 skinn. Det går åt mellan fyra och sex skinn till en päls.
Yllet fick alltså ihop till tio pälsar!
Det här är ett stort bekymmer och sorgligt. Inte bara för Yllet utan för alla som är stolta över de moderna lätta fårskinnspälsarna från Gotland. Den som äger en päls äger en klenod.
Tyvärr hade jag inte möjlighet att passa på kvällens erbjudande men jag köpte ett halsband av Yvonne Pettersson som jag blev mycket glad i. Så ställde jag koftan från Yllet på önskelistan. Vi får se om det finns några snälla tomtar i år…
 |
Kvällen efter var det mingel på H10 i gamla Tempohuset. Där presenterade Kristian Ericson nya möbelkatalogen för G.A.D. Och det bjöds på en jättegod glöggvariant: Avsvalnad äppelcider som kokats i Krusmyntagårdens speciella kryddor för just en alkofri äppelglögg. Det var hur läskande som helst.
Det var klapprabatt hos alla tre företagen på Hästgatan 10 - förutom G.A.D, Bertholdsson Holm och Byrå Fältskog&Berg. Jag såg den färgstarke "domaren" Mikael Mellqvist köpa lite julgodis av Lena Bertholdsson.
Själv slog jag till och köpte en flaska av min favoritolja från Gute Vin. Den med citron.
I torsdags travesterade jag glöggidén men fick ta vad jag hade hemma (glömde köpa kryddorna hos Bertholdsson) och använde koncentrerad äppeljuice som jag värmde med muskot och kanel. Det fick kallna i nysnön på balkongen och sedan spädde jag med vitt vin. Det blev succé direkt hos Sandajuryn som kom till i stan för att testa två av mina recept för Buffé.
I morgon tänder jag första ljuset i adventsljusstaken från Konsthantverkarna i Stockholm och tänker varma tankar. Redan igår kväll anslöt jag mig till ett Facebookupprop och i fönstret tände ett ljus för någon kär som inte finns hos oss längre. Men jag har ju fortfarande min "Manhattan" kvar!
20101127
Nu har också min litteraturkurs på Högskolan börjat på riktigt. Igår var det redovisningen av de två första böckerna "Naiv. Super" av Erlend Loe och "Gunnar" av Bob Hansson. Två författare och böcker som har mycket gemensamt. Grabbigt - men jag hade behållning av dem ändå. Det är en fin liten grupp som ska bli trevligt fortsätta arbeta med. Till nästa gång läser vi Hertha Müllers "Hjärtdjur".
Sök, säger jag!
Människan lever ju inte av bröd allena!
Här en bild från min skolväg.
Här en bild från min skolväg.
20111119
Jag har skrivit om det här förut. Inte så konstigt eftersom inne i min lägenhet kvarstår sedan tre år problemet med frän röklukt i garderobsutrymmena. Så har det varit sedan inflyttningen.
För övrigt har det mesta av den förstörelse som föregående hyresgäst orsakat reparerats. Och det var mycket. Men det har föregåtts av en utmattande process som till slut gjorde att vi hamnade på ordentlig kollisionskurs - Gotlandshem och jag. Det utmynnade i ett oförskämt brev från dåvarande vd med beskedet att jag i fortsättningen inte skulle tro att de kom så fort jag kallade. Jag blev tvungen att skriva och fråga honom om jag inte längre hade samma rättigheter som andra hyresgäster vid akuta problem. Svarsbrevet den gången var lite mildare.
En av de saker vi tvistade om var en spricka i handfatet, som jag inte upptäckte omedelbart när jag tog över lägenheten. Delvis beroende på att jag inte kunde bo här de första två-tre veckorna på grund av alla de skador som hantverkarna arbetade med.
Det blev omöjligt för mig att bevisa att sprickan fanns där innan jag flyttade in eftersom besiktningsprotokollet från den avhysta hyresgästen var hemligstämplat.
Hyresgästföreningen tog över och jag fick besked att en ny besiktning av handfatet skulle ske om ett år. När de då påminde Gotlandshem om detta kom ett nytt handfat direkt, utan någon besiktning. Det var alltså bara en styrkedemonstration från hyresvärden. Om det inte vore så allvarligt skulle jag kalla beteendet barnsligt. Men det vore att förenkla deras dåliga beteende.
Hyresgästföreningen tog över och jag fick besked att en ny besiktning av handfatet skulle ske om ett år. När de då påminde Gotlandshem om detta kom ett nytt handfat direkt, utan någon besiktning. Det var alltså bara en styrkedemonstration från hyresvärden. Om det inte vore så allvarligt skulle jag kalla beteendet barnsligt. Men det vore att förenkla deras dåliga beteende.
Jag litade naturligtvis på besiktningsmännen som sagt att en noggrann besiktning gjorts innan jag flyttade in. Men det var svårt att fortsätta tro när jag stod där med en lossnad varmvattenkran i handen och garderobernas väggfasta klädstänger var bortslitna, samtliga elements termostater var loss och köksluckorna hade hål och mycket mycket mer. Listan är overkligt lång och jag har den sparad liksom alla foton på eländet som uppdagades för var dag under lång tid. Det enda som tog slut var jag.
Att den utnötta parketten skriker och köksluckorna har kvar sina bristfälligt lappade hål det kan jag leva med, men den sura nikotinstanken i min klädkammare och de två mindre garderoberna det är outhärdlig. Jag förstår att detta miljöproblem är svårlöst men ingen har egentligen ansträngt sig för att hitta en lösning. Förutom att faktiskt besiktningsmannen från Gotlandshem som var här vid inflyttningen sa: "Fy satan vad här luktar, och då röker jag ändå själv."
Då lade Gotlandshem in platsmattor för att täcka över det glesa furuplanksgolvet. De trodde väl och jag hoppades att läckan skulle täppas till. Men så enkelt var det inte och efter ett samtal med Socialstyrelsen förstod jag att det krävdes kraftigare åtgärder. På deras uppmaning kontaktade jag för två år sedan kommunens Miljö&Hälsokontor. Där har de har varit och är mycket förstående men står mer eller mindre handfallna till frågan varför det stinker och hur problemet ska kunna lösas. Gotlandshem har meddelat i förra veckan att de tagit sin hand ifrån alltihop.
Nu ska Hälsokontoret göra ett sista försök att spåra läckan och hittar man inte orsaken kommer ärendet att avskrivas. Och jag får leva med att mina kläder luktar surt av gammal tobak. Vissa dagar är det som att komma in på en nattklubb dagen efter lördagspartyt. Det stinker, svider i näsan och rinner i ögonen. Avskyvärt äckligt!
Jag bryr mig inte om vem och hur människor röker. Det handlar inte om att peka ut någon skyldig granne. Var och en gör självklart som den vill i sitt hem. Det finns bara en ansvarig och det är hyresvärden som ska se till att ingen gäst som betalar sin avgift ska tvingas bo i en förgiftad miljö.
Mina erfarenheter av Gotlandshem hittills gör att jag har väldigt låga eller inga förhoppningar om att jag ska få någon hjälp från dem, som nu vill chockhöja min hyra.
2010-10-09
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar