Så tänkte jag när det blev klart att Stefan Löfvén förslogs till partiledare. I praktiken är det ju redan klart.
Tråkig gubbe, var min första reaktion.
Men jag är inte så säker längre. Det kan bli bra. Han kan ju det här med jobben och det är väl, om inte prio ett så i närheten.
Nej, nej, nej - tänkte jag också när jag i tisdags eftermiddag stod i köket och kände vad jag kallar hjärtrusning. Då slår hjärtat bara utåt-slag (det formuleras bättre på läkarspråk men jag berättar hur det känns) och så tappar jag andan. Inte förrän attacken är över kan jag dra efter andan och sakta börja andas som vanligt.
Det var inte första gången det hände men det har aldrig varat så länge tidigare, så då har jag har viftat bort det. Det har funnit annat att oroa sig för.
Nu hände också något annat. Det var därför det blev lite dramatiskt.
Läs mer - "Hälsa"
