Vi hade 45 års träff i lördags, vi som tog studenten 1966.
Jag hade kul, faktiskt. På ett sätt hade jag inte alls förväntat mig det, men å andra sidan såg jag fram emot den här middagen på Strand hotell. Idag kan jag erkänna att det också var jag som till slut drev igenom att det hela blev av. Det höll på att rinna ut i sanden.
Så det är klart jag blev glad över att de andra nitton verkligen uppskattade arrangemanget. Det kändes som de menade det.
När jag nu tänker efter inser jag att min angelägenhetsgrad säkert var så stark för min egen skull. Jag har ju inte bott så länge på Gotland den här gången. Och det är ensamt ibland att bo på en ö. Jag saknar också att spontant möta någon jag känner på gatan. Bara för att säga hej i tystnaden.
Ibland när jag ser någon vithårig person på stan funderar jag om det kan vara en gammal skolkamrat. Jag gick bara drygt två år i läroverket i Visby. Hann aldrig lära känna alla. Men det gjorde inget då, jag flyttade ju från ön direkt igen och stannade i Stockholm i mer än tretti år.
Nu skulle det vara roligt att få uppleva någon sorts samhörighet med åtminstone några band till den jag en gång var. Tidigare var det mina mostrar som stod för den stabiliteten bakåt, men de finns inte mer. Jag är alltid avundsjuk på dem som i en affär eller på banken träffar någon från barndomen som känner igen. Som vet vem man är.
Jag flyttade hela min uppväxt. Som mest bodde vi sju år på samma ställe. Det hann bli många skolor, nya lärare och aldrig kamratskap riktigt på djupet. Den tid som känns viktigast bodde jag i Hudiksvall - till andra ring på gymnasiet. Men jag minns egentligen inte namnen på fler än en, kanske två av mina klasskamrater. De jag umgicks med hittade jag utanför skolan. Vi som hade kul på fester och danserna runt om i Hälsingland kom från många olika håll.
Jag har försökt ta tag i de gamla relationerna under senare år, men jag upplever att det känns besvärande. Inte så mycket för mig, det var bara det första samtalet eller mailet. Men de som jag kontaktar verkar undra. Vet inte varför. Men de verkar ha så mycket med stora familjer, släkten och barnen - barnbarnen.
Så är det inte för mig.
I min blogg på helagotland.se skrev jag igår ett sådant där trevligt festreportage med några bilder. Det är också viktigt och sant. Men jag har ju tänkt mer än så på hur det blev med oss unga studenter. Hur vi blev de vi blev.
Det är klart att jag inte är lika intresserad av alla de andra och varför de blev de tanter och farbröder som nu ansträngt sig för att komma och träffa några av oss gamla kamrater igen. Å andra sidan mötte jag människor där som förvånade mig, gjorde mig nyfiken och som jag tänkte det vore spännande att lära känna mer.
Svårast var ändå att känna igen varandra.
Konstigt nog, eller kanske helt självklart - utom för mig - var det de glada minnena, de roliga historierna från förr som kom upp under kvällen. Men visst, det är härligt att få skratta.
För många fler lyckliga liv skratt måste ni titta på programmet med Mia Skäringer, som jag själv missade när jag i lördags var ute i min nya pensio-verklighet. http://svtplay.se/t/165328/dyngkat_och_hur_helig_som_helst.
