Det finns några stora händelser som man alltid vet vad man gjorde och var man var. Som när barnen föddes...
Men när vi talar om särskilda datum som för alltid är ristade i vårt medvetande menar vi i allmänhet historiska mord, kända personers död och naturkatastrofer som tsunamin 26 december 2004.
Då bodde jag fortfarande i Stockholm men hälsade på hos min mamma på Gotland över julen. Hon hade gett oss båda biljetter till Ainbusk´s julkonsert i tennishallen i Visby på annandag jul. Redan på morgonnyheterna såg vi att det varit en jordbävning och översvämning i Indonesiska ö-världen. Men det kändes väldigt långt borta och som oftast när det gäller så här stora olyckor så får vi till att börja med veta bara skärvor av den stora katastrofen. Mamma och jag åt julmat och tänkte inte så mycket mer på detta. Men när vi satt där i publiken kom en gammal väninna och berättade att hon hört att det fanns gotlänningar i Thailand som omkommit i en jättevåg, en tsunami. Då blev det lite verkligare, kom lite närmare.
Vid mordet på John F Kennedy 22 november 1963 i Dallas hade jag varit på dejt med Max. Vi kom hem till mina föräldrar på S:t Hansgatan i Visby och pappa såg på tv. Han berättade om presidentmordet när vi kom innanför dörren. Vi blev stående bakom honom i soffan och stirrade på tv´n framför. I någon sorts chock. Konstigt nog kändes den amerikanska presidenten och hans fru som familj. Jag var 18 år och stor beundrare av Jackie Kennedy.
Men det var inte i närheten samma panikartade reaktion som 28 februari 1986, när min väninna Jenny och jag var barnlösa över sportlovet. Vi satt i en bar på Teneriffa och fick veta att Olof Palme hade skjutits på Sveavägen i Stockholm. Nyheten nådde oss bara några timmar efter dådet eftersom Jenny ringde hem för att prata med sin nya kärlek. Han var kriminalkommissarie och kom senare att ingå i Palmegruppen under ledning - eller snarare avsaknad av ledning - av Hans Holmér. Vi kände oss så långt hemifrån lilla Sverige. Det var som vårt land var i krig och vi tänkte till och med att vi skulle kunna komma att mötas av pansarbilar på gatorna i Stockholm när vi skulle komma hem några dagar senare. Vi försökte förklara för några andra av bargästerna varför vi plötsligt var så allvarliga och oroliga.
Attentat mot Anna Lindh 10 september 2003 fick jag veta när jag bodde några dagar hos Yung Ja i Kärrtorp utanför Stockholm. Jag låg i hennes soffa och såg varenda sekund som sändes i tv. Jag glömmer aldrig när dåvarande statsminister Göran Persson meddelade dagen därpå på olycksdatumet 11 september att Sveriges utrikesminister avlidit av skadorna hon fått i knivattentatet på NK.
Efter terroratacken i New York 2001 befästes, med tanke på den historiska händelsen i USA, kring den dagen en ångestfylld och olycksbådande känsla? Och fortfarande är det så. Den finns där tanken "Vad ska hända det här år på dagen 11 september eller blir det ett "överhoppat år?"
Efter svenska Anna Lindh död just 11 september så känns det än mer ödesmättat.
Idag uppmärksammas över hela världen att det är tio år sedan den overkligt fasansfulla katastrofen inträffade på Manhattan, mitt i New York. Offren hedras med minnescermeonier i New York på platsen för attentaten invigs just idag det omdebatterade monumentet som det tagit tio år att få klart.
Själv minns jag som det vore igår att jag var hemma i min lägenhet på Kungsholmen i Stockholm när telefonen ringde. Det var min sin som studerade där borta sedan en tid. Jag väntade ett samtal från honom för vi hade tagit ett viktigt beslut i ett familjeärende och han skulle höra av sig när allt var klart.
Så jag blev inte förvånad, bara glad som varje gång han hörde av sig. Men snabbt hörde jag på hans röst att det handlade om något annat. Han sa inte mycket mer än:
- Slå på CNN, mamma, ett flygplan har kraschat in i World Trade Center!!!
Just när jag fick upp bilden ropade han:
- Nu flyger ett plan till in, i det andra tornet!!
Jag såg det också, samtidigt med honom som befann sig på andra sidan Atlanten, just på Manhattan i sin studentlägenhet flera kvarter bort från tvillingtornen. Men betydligt närmare än vad mitt mammahjärta tålde. Det enda jag tänkte på då, var att få hem sonen. Direkt. Omgående.
- Kom hem!!!!!!
Det kändes som att vad som helst kunde hända i nästa sekund. Katastrof! Panik!
Men sonen agerade akutlugn och lovade ringa igen när han visste mer. Det visade sig dock ganska snart bli omöjligt att få kontakt. Att maila fungerade till och från några timmar till men sedan var ledningarna blockerade. Jag försökte innan det var totalstopp överbevisa min godhjärtade son att han måste försöka ta sig bort från Manhattan. Men han hade en logisk förklaring till varför han inte ville åka ut till Long Island, där fanns ett alternativ med en familj han kunde få bo hos.
- Att bli sittande fast i en biltunnel dit ut och utsätta sig för risken att de kanske bombar den, det är värre än att stanna i lägenheten. Det som har hänt har kan inte hända igen. Åtminstone inte här.
Så sonen och hans svenska kamrater tillbringade första dygnen efter terrorattentatet mot tvillingtornen sittande på golvet framför tv´n i deras lilla lägenhet. De orkade inte gå ut och handla utan levde på vad de hade hemma som kex och läsk.
Men det dröjde inte länge förrän de tog upp sitt vanliga liv igen. Så gott det gick. En av deras bästa vänner arbetade i en byggnad med utsikt över olycksplatsen och hon hade berättat hur hon sett människor slänga sig ut från de brinnande byggnaderna. Med de hemska upplevelserna på näthinnan kanske det var skönt att återgå till något som liknade vardagsrutiner.
Alla var i chock, men jag fick ändå höra att jag var konstig för jag tyckte det som skedde var som en film. Fullständigt overkligt. Ingen hade ju sett något liknande förut.
Jag fick dölja min oro och respektera min sons beslut. Men jag minns att jag sade till honom att jag hoppades att han när han själv blev förälder aldrig skulle behöva uppleva en sådan fasa som jag nu tvingades genomleva. I år har han blivit pappa till lilla Esther och jag ber att han och hon ska slippa något som på minsta sätt liknar de fasansfulla dagarna i september 2001.
Själv hade jag då inget annat val än att sitta klistrad vid tv´n och försöka förstå något från alla reportage på de olika nyhetskanalerna kring händelserna. Det var så många spekulationer och omänskliga tragedier som skildrades. Tiden nästan försvann, samtidigt som den kröp fram.
Sonen och hans kamrater hade bestämt att de inte skulle resa hem till Sverige. Terroristerna skulle inte få vinna. Ungdomarna tänkte inte bli ivägkörda från sina studier och arbeten, utan fullfölja sina planer.
Jag vet att jag aldrig blev den mamma och människa jag var före 11 september 2001. Det är nog samma för nästan alla som var mer eller mindre direkt personligt berörda av attentaten i USA. Det som hände då för tio år sedan förändrade oss och världen för alltid.
