2012-04-29
Igår fyllde min vän och tv-kollega Torbjörn Axelman 80 år. Han bor numera i Stockholm och där firade han sin högtidsdag med familjen på restaurang Gondolen.
Torbjörn och jag har känt varandra sedan början av 1970-talet. Då intervjuade jag - som färsk GA-journalist den stilige, spännande konstnären, tv- och filmregissören med anledning av att han var nybliven ägare av konstnärshemmet Brucebo på Själsö utanför Visby.
Samma sommar fick jag erbjudande att jobba som hans researcher inför tv-programmet "Sommaren sjöng i blodet", som sändes midsommaraftonen från olika platser på Gotland, bland annat Brucebo.
På hösten blev jag ombedd av Torbjörn Axelmans medproducent Lars Egler att komma till Stockholm och bli hans scripta på "Nyårsafton med Sven-Bertil Taube och Ulf Björlin". Det var ett förslag jag inte kunde tacka nej till. Jag hade ju drömt om att jobba med tv ända sedan den gången pappa kom hem med en Grundig tv och vi satt och såg på testbilden i flera månader innan sändningarna upp till Hudiksvall fungerade.
Jag blev kvar i Stockholm och jobbade med tv i nästan trettio år. Tack vare att jag mötte Torbjörn Axelman på Gotland. När jag flyttade tillbaka hit fick vi kontakt igen och jag tog många fina bilder av min gamle vän, där ute på hans älskade Brucebo. Innan han togs ifrån sitt gotländska livsprojekt och tvingades lämna ön på obestämd tid.
Vi talades vid i telefon igår och i morse, men eftersom Torbjörn hör lite illa säger jag Grattis igen!
2011-08-11
När jag gick i terapi några månader för mer än tjugo år sedan, då trodde folk att jag var psykiskt sjuk. Istället för att betrakta mig som en som tog ansvar för min hälsa. I Sverige var det på den tiden bara mentalpatienter - trodde de fördomsfulla - som behövde stöd hos en utomstående, en psykoterapeut.
I exempelvis USA där hade alla med gott om pengar en terapeut. Det var och är lika vanligt som att gå till tandhygienisten. Att ta hand om sina tänder är accepterat i vårt land men tyvärr är förebyggande hälsovård för själen främmande och skrämmande för de flesta svenskar.
Men idag kan man till och med göra spännande tv-underhållning av terapisamtal. I sommar har jag haft stor behållning av den tystlåtna dramaserien "In treatment" som visats i svt 2. Ett amerikansk kammarspel med en terapeut och olika patienter i rollerna som spelas av professionella skådespelare. Fascinerande, dramatiskt, fängslande och mycket underhållande personligheter som kommer till tals med sina mer eller mindre originella problem.
Läs gärna mer i dagens DN.
http://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/terapi-som-underhaller
Festivalkarusellen är i gång och jag tänker följa med och här rapportera ända fram till finalen i Globen 12 mars.
Jag har sett Melodifestivalen så länge jag kan minnas - och det är ganska långt tillbaka i tiden. Vissa år är jag mer engagerad men ibland har tävlingen bara känts som en förlegad repris. Så här tänkte jag igår:
1. Vad hade Dilba på sig? Gillar dock låten "Try again".
Glaskonstnärens dotter Elsa Billgren (i sin 50-tals uniform) - neeeeeeeeeej. Kom ut till oss andra, vi lever på 2000-talet.
2. Swingfly "Me and my drum" - bra framträdande - proffsigt. (Den som undrar vem som liknade en ung fräsch Kleerup och sjöng refrängen kan jag berätta att det var Christopher Hilding från Idol 2007)
3, Jenny Silver "Something in your eyes" - Ful klänning till de benen. Stack mig i ögonen.
4. Jonas Mattson "On my own" - Okej låt, artisten håller inte.
5. "Oh my God" Le Kid - bubbelgumspop. Läckert nummer. Men näe, inte i tre minuter.
6. Rasmus Viberg "Social butterfly" - den låten får vi säkert höra mer av, men inte i Melodifestivalen.
7. Pernilla Andersson - Åh vad jag gillar henne och "Desperados".
8. Danny "In the club" - han är rar men Guuuuuuu så tråkigt! Vi är redan indränkta i den här könlösa sortens musik. Allt låter lika. Tralalalalalal…
För övrigt blev jag först ordentligt orolig över utfrågningssituationerna som artistpresentation. Men det höll. Det bästa greppet någonsin, tycker jag nog. En del av manus var riktigt, riktigt bra. Humor till och med. Men så är Per Andersson och Katrin Sundberg superbegåvade.
Carl Bildt får faktiskt godkänt bara för att han ställde upp i sin tokiga kavaj. Men det får inte Peter Stormare och Nanne Grönwall. Pinsamt!
I och för sig kul att se Nanne på ett nytt sätt men jag hade lyssnat på Barbra Streisand timmarna innan och nej, sorgligt försök från fröken Piggelin. Och Peter Stormare lever kvar i den där Bergmanska sluddertraditionen. Det går inte att höra vad som sägs. Precis som Lena Endre och Börje Ahlstedt höll på när de var som mest insmickrande mot mästarens produktioner. Men igår gjorde det säkert ingenting. Tror inte något blivit bättre av att veta mer från Peter Stormare som Hurry Cane. Det var i så fall roligast - travesteringen på Stormares namn, alltså.
Scenen är den största någonsin och scenografen Viktor Brattström hade fått till det bra i många av numren.
Programledarna då? De var varken bra eller dåliga. Men väl förberedda. Sånt gillar jag. Marie Serneholt hade en söt klänning också. Men på Richard Ohlsson hjälpte det inte med stilig smoking. Var han bara orakad eller helt enkelt sliten och ofräsch?
Sammantaget en bra produktion av Jarowskij trots vissa tekniska problem i premiären, men det kommer att rätta till sig längs den långa vägen fram till finalen i Globen. Jag ser fram emot att deltävling 2 på lördag från Göteborg. Då tävlar bland andra Erik Saade, han som många hade önskat skulle vinna förra året med sin "Manboy". Nu tror jag dagiskidsen får stanna upp lite längre…
Jag tror jag sällar mig till dem för jag är redan allergisk mot förhandsfavoriserade "Shirley´s angels". De sjunger dessutom lite förvirrande "I thought it was forever". Vem av de tre är det som är I (jag)eller handlar det om splittrade personlighetsstörning?
Men med tanke på att det finns en del erfarna namn inblandade som Alexander Bard och Bobby Ljunggren så kan det nog bära ett steg vidare för Shirley Clamps trio. Å andra sidan är risken för utsliten melloschlager stor. Jag vill helst se en ny skräll men är lite avundsjuk på en av änglarna som heter Prada i efternamn. Så heter också min parfym från den hyllade italienska modedesignern.
20110206
På min önskelista står också dvd´n med julkalendern från 1986 "Julpussar&Stjärnsmällar". Där gör min Emilie huvudrollen i ett drama som utspelas i Dalarna. Namnkunniga medspelare är Johan Rabaeus, Stefan Ekman och underbara Mona Seilitz, som spelade Emilies mamma. Den barnlösa skådespelerskan och min dotter fick en mycket speciell relation. Det finns en scen med "generalen" Per Oscarsson och Emilie som är underbar.
Våra gamla videokassetter har "försvunnit" för länge sedan. Nu finns kalendern att köpa på dvd. En hel mängd av gamla kära julkalendrar har kommit samtidigt. "Trolltider" skulle jag gärna önska mig också. Den var underbar och jag minns hur roligt vi hade med den. Länge skrattade vi åt Birgitta Andersson och Siw Malmqvist som var underbara i sina rolltolkningar. Finns att köpa på Åhlens och cdon.com.
20101130
Ikväll ser jag Skavlan. Mona Sahlin ska kommentera Kristian Luuk från valnatten. Han fortsätter få kritik men nu vägrar han svara. Kanske har han äntligen förstått allvaret.
Att det är Mona Sahlin som är den första av partiledarna som får yttra sig om hur det kändes att mötas av en flåshurtig gaphals är lite syd. Om hon säger vad hon tycker kan det få motsatta reaktioner. Hennes populär ranking ligger ju inte i topp.
Helena Bergströms "Se upp för dårarna" bandar jag. Nu har jag läst instruktionerna till digitalboxen och så klart blivit proffs på att programmera. Jag gillar Helena Bergström och vill gärna se vad hon åstadkommit. Trots att jag egentligen tycker svensk film är urtråkig.
2010-09-24
Skäms svt! De låter som ett sårat politiskt parti när de nu tvingas försvarar sina valprogram. Det behöver de inte göra. I stort stod svt högt över tv4 vad gäller kvalitet.
Men Kristian Luuks putslustiga miner och flata flams på valnatten när han tog emot djupt bekymrade partiledare går inte att försvara. Det ska kallas vid sina rätta namn. Uselt! Okänsligt! Oproffsigt! Ytligt!
Jag skruvade mig och mådde riktigt illa framför tv´n.
Att inte inse allvaret hos gäster som nästan är i chock när ångesten lyser ur ögonen går inte att ursäkta Det är också ett förakt mot oss tv-tittare som satt hemma med en klump i magen och gråten i halsen och fortfarande är bekymrade över hur det ska bli med Sverige.
Vi som kan tänka och känna blev grovt förolämpade av Kristian Luuk och nu av tv-chefen Jan Axelsson, som inte tycker att det inte är fel att försöka lätta upp stämningen även när det handlar om något viktig och allvarligt. Jag skulle vilja se hur han uppför sig på en nära väns begravning!
2010-09-22
Jag kände igen mig när jag hörde författaren Björn Ranelid säga att han följt valrörelsen "nästan maniskt". Det har ju känts inte bara i luften att allvarliga förändringar varit på gång. Och jag är en inbiten nyhetsslukare.
Men till skillnad från Björn Ranelid har jag tv och det är främst där och på nätet jag hämtat information. Igår kväll valde jag efter att ha zappat mellan Ettan och Fyran slutligen och definitivt att följa rysaren i svt. Allt eftersom valresultatet permanentades kändes det när mörkret sänkte sig mycket tryggare med de erfarna och slipade journalisterna Karin Magnusson och Claes Elfsberg. Kristian Luuk däremot var en totalt känslolös katastrof som jag inte ägnar mer utrymme än så.
De andra två gjorde däremot ett strålande arbete, framför allt Karin Magnusson. Hon var cool och snabb i sina analyser och välformulerade frågor. Snyggt och modernt var det i den superdesignade studion, signatur Niklas Wolheim, min gamle kollega och vän.
Gammeldags liknade det lilla jag såg av tv4-studion med den interaktiva del som Peter Jidhe skötte med allvar och humor. Men varför klär han sig så omanligt i små dockkostymer?
Tyvärr var den annars så skicklige Sören Holmberg alltför disträ och nästan frånvarande. Inte bara jag utan många tittare önskade att han skulle komma med fler skarpa analyser av det slag som han brukar. Men han var mer som en professor och forskare med näsan djupt i sina siffror och tabeller.
Det blev programledarna som fick sammanfatta grafiken, som i och för sig var så tydlig att det inte fanns mycket mer att tillägga. Nedräkningen till komplett resultat var nästan olidlig.
Den som förtjänar det största berömmet är ändå svt´s John Crispinsson som stod stadig i det mörka gyttret i valvakan hos sd. Återkommande under hela kvällen ställde han knivskarpa frågor till partiets representanter utan att darra på rösten. Strongt jobbat av detta tv-proffs som vi ser alltför lite av numera.
Den otäckaste tv-tabben stod tv4 för, som avslutade valvakan med att spela nationalsången. Och som någon sa: "sd måste ha jublat".
2010-09-20
