Jag har hört så många säga "Om jag dör...", så jag är noga med ordvalet i rubriken.
När den dagen kommer - jag har inte tänkt att det ska bli den närmaste tiden - har jag en speciell önskan om var jag vill ha min grav. För det vill jag. Ha en gravplats med en gravsten. Där någon som en gång tyckte om mig kan hälsa på. Kanske lägga en blomma eller plantera något vackert.
Redan när min pappa levde - han dog 1998 - pratade jag med honom om vilken kyrkogård jag helst skulle vilja ligga på. (Konstigt uttryck egentligen "ligga på" men det låter ändå skönt eftersom det gäller, som det heter "sista vilan".)
Länge har jag tänkt på att undersöka om det är möjligt att få välja en gravplats utanför sin församling, men det har liksom inte blivit av. Det är intressant i sig. Psykologerna skulle nog säga att det har med uppskjutande av tanken på den egna döden.
Idag tog jag i alla fall första steget och kontaktade prästen i den församling där jag sedan mer än tjugo år har bestämt att jag skulle vilja begravas.
Det visade sig att det inte är inte prästen som håller i sådana här saker utan jag är hänvisad till en annan person. Som har telefontid nästa gång på torsdag.
Jag ser fram emot att äntligen få visshet i frågan. Kyrkoherden trodde inte att det skulle vara något problem. Hoppas hon har rätt.
