Hälsa

2012-06-13
Som testperson trodde jag också att optikern skulle vara intresserad av mina erfarenheter, men fram till igår har det bara varit ett snabbt byte till nya alternativ eftersom jag inte kunde se ordentligt med de jag provade två veckor i taget. Vid ett tillfälle bytte optikern ut de progressiva till den gamla modellen med en lins för nära och en för seende på långt håll. Men det var den sämsta lösningen. Visserligen såg jag bra på långt håll men linserna kändes "klumpiga". Jag kan inte förklara med bättre ord men det är i jämförelse med de progressiva som testet skulle handla om. De är tydligen är supernya och tekniskt avancerade. Passar mig bra.

Igår på fjärde återbesöket  fick jag träffa en ny optiker. Hon hade tålamodet att lyssna och svarade ingående på mina frågor. Men det bästa av allt hon valde linser som jag ser fantastiskt med. Bättre än med glasögon. Framför allt igår, direkt efter jag kom ut från affären vid Österport. Idag är det bra men inte så super. Kanske har jag redan blivit bortskämd. 

Vi får se (!)... Två veckor ska jag nu testa den här kombinationen, som jag redan är nästan helnöjd med. Kan det fungera som nu eller ännu bättre, då bestämmer jag mig för att börja använda linser på heltid. För annars måste jag uppdatera mina progressiva glasögon. Styrkan på dem räcker inte längre.

Linserna ger en frihetskänsla som nästan liknar pånyttfödelse. Så kändes det igår när jag cyklade hem och såg allt vackert runt om i naturen längs ringmuren i Östergravar. Och jag skulle verkligen vilja kosta på mig ett par supersnygga solglasögon. Det var längesen.

2012-02-26
Jag var trygg och glad över att Töönu Sartok nu var tillbaka på lasarettet och att det var han som skulle operera mig. Jag litar på honom. Han har ju varit borta därifrån sedan när det stora kaoset på ortopeden var som värst. Under tiden var han med och startade idrottskliniken på Hansahälsan.

Lite innan operationen tittade Töönu in till mig där jag låg med mitt vätskedropp och vi pratade lite. Han märkte upp vänster knä  och skrev dit sin signatur med en tuschpenna. Riktigt lika trevligt var det inte att återse operationssalen. Mina obehagliga minnen från de två ryggoperationerna i april förra året sitter i. Dessutom blev jag lite irriterad när den kvinnliga narkosläkaren insisterade på att jag skulle drömma mig bort till en thailändsk strand. För mig vore det en ren mardröm att behöva åka till det upphaussade turistlandet. Min favoritplats på Tofta strand tyckte läkaren verkade för kall!

Efteråt var det som jag just somnat. Overkligt. Jag trodde att operationen hade fått avbrytas, att den misslyckats. Och på sätt och vis hade jag rätt.

Efter två Alvedon, en kopp thé och smörgås kom dr Sartok. 

-Varför ser du så lessen ut, frågade jag (lite oroligt).

- Det är ditt knä…

- Jag vet, du har opererat mitt knä, avbröt jag (nu riktigt nervöst).

- Det är inte så bra…

Han förklarade att det inte finns så mycket mer att göra med mitt knä. Möjligen kan jag klara mig med smärtstillande och träning något år. Det var väldigt svårt att ta in och jag koncentrerade mig helt på de små orden om hopp från doktorn. Helt kört ville han ändå inte att jag skulle se framtiden. Det finns några alternativ…

Först och främst skulle jag i två dagar ha tryckförbandet på och redan om en vecka kunde jag fortsätta med vattenträningen. Om två veckor skulle vi ses på Hansahälsan. Så blev det sagt, då. Jag ringde in svägerskan som skulle köra från Sanda och gick till omklädningsrummet för att plocka fram mina kläder. Då ropade damen som satt där och väntade på sin tur att opereras:

- Det rinner blod om dig!

När jag tittade ner såg jag min fot stå i en liten pöl, röd av blod. Det droppade kring hela benet. Jag gick ut och fick tag i den narkossköterska som (tyvärr) var den som från början tilldelats mig. Hon sa lite nonchalant att det måste komma från kanylen i armen, som hon ju ändå skulle ta bort. 

Först trodde jag hon skämtade. Men inte, det blev jag som fick tala om för henne att blodet rann från operationsområdet i knäet. Hon satte mig då på en stol och sa att jag skulle vänta på en operationssköterska.

Under tiden kom hennes (trevliga) kollega förbi, tittade på mig och sa:

- Du mår visste inte så bra! Du borde nog ligga ner.

"Min" sköterska kom strax efter och sa irriterat:

- Du har tydligen sagt att du inte mår bra. Vad är det för fel?

Efter en stund kom en operationssköterska och skulle lägga nytt förband. Jag ringde svägerskan igen och sa att det skulle dröja innan vi kunde åka hem. Tyvärr kunde hon inte få komma in på uppvaket utan bara vara snäll och ta med en rullstol från entrén och sätta sig där utanför på femte våningen och vänta.

Under tiden tittade Töönu Sartok till mig mellan sina operationer - det gick tydligen i ett. Vi pratade om att jag sedan ett par veckor ätit Trombyl (efter den där akuta hjärthistorien) och att det kanske var den medicinen som ställt till det. Så jag fick dropp som skulle motverka blödningsrisken. Trots detta fortsatte blodet pulsera ur de två små hålen, men det gick inte att veta om den kom från det yttre såret eller ett inre blodkärl.

Jag fick ett ytterligare ett nytt tryckförband och tvungen ligga stilla i ytterligare två timmar. Nu kunde jag inte göra annat än att på nära håll studera "min" stressade sköterskas arbete. Hon beklagade sig i telefon över försenade kirurger, överdraget operationsschema och att de nyopererade inte skulle hinna hem innan avdelningen stängde. Själv skulle hon sluta klockan halv fem.

Det kändes som jag låg i vägen för det mesta där på uppvaket - de är ju vana vid att bli av med sina nyopererade patienter inom någon timme. När operationssköterskorna kom för att sköta om mitt knä fick de knöla in sig och göra sig nästan osynliga bakom skynket, som skiljde mot andra patienter som satt nyvakna med sin efterlängtade kaffekopp. 

När klockan började närma sig fyra kom dr Sartok och släppte in svägerskan. Han antydde samtidigt att ett alternativ var att jag kanske borde läggas in. Blödningen var ännu inte under kontroll. Men det här visade sig vara årets värsta halkdag. Det var panik på akuten. Ambulanserna gick i skytteltrafik och man gjorde under dygnet av med mer gips än i Åre, sa en sköterska lite senare.

Vid 17-tiden - åtta timmar efter att jag kom in till operation - baxade svägerskan hem mig.

Tre trappor upp i soffan placerade vi mig och pallade upp benet. När den efterlängtade middagen var klar hasade jag ut i köket. Vi satt där och åt och pratade. Plötsligt fick jag akut ont i benet. Jag sa att jag måste gå in i soffan igen och lägga mig ner.

Jag reste mig och det var som något brast, blodet pulserade med ett "blupp" ut genom alla lager av bandage. Jag såg ut som ett krigsskadeoffer och det var bara att ringa akuten, som sa att vi skulle komma ner till lasarettet.

Jag fick komma in direkt men det var så fullt att min bårsäng placerades på en syrefattig läkarexpedition. Efter fem timmars seg väntan - klockan halv två på natten - kom en sköterska och sa att de hoppades få in en kirurg till. En enda hade jobbat under natten! 

Klockan 02.30 hämtades jag till undersökningsrummet. De blodiga lindorna togs bort och nytt tryckförband sattes på. Nu så tjockt att jag såg ut som en rugbyspelare. Blodtryck och hb var bra och den unge manlige kirurgen sa att måste bandaget sitta på en vecka. Under den tiden skulle jag hålla mig stilla. Absolut ingen Trombyl!!!! 

Svägerskan kånkade mig åter uppför de tre trapporna. Klockan var nästan halv fem när hon kunde åka hem enbart för att hinna byta kläder inför torsdagens barnbarnsvaktande. Själv sov jag gott tills läkaren från akuten som utlovat ringde vid 9-tiden. Det var det minsta han kunde göra för att jag fått vänta i åtta timmar, sa han. Jag svarade att allt verkade bra. Och så såg det också ut … fram till fredag morgon. Då vaknade jag med en fot som såg ut som en spärrballong…

Sköterskorna på min kära vårdcentral tog emot på eftermiddagen. Bort med tryckförbandet som orsakat stasen och på med nytt lite försiktigare. Blödningen var inte stillad riktigt så syster Kristina fick verkligen balansera den nya omläggningen mellan mjukt och hårt.

Peppar, peppar… eller vad jag nu ska dra till med, men det verkar som det lugnat ner sig. Förutom att jag känt som en sveda på låret och där ser jag nu som spridda blågula märken. Små ytliga blodproppar, antagligen. Ofarliga, utgår jag från. Smärtan klarar jag med Alvedon. Men benet är stoooort. Det är svårt att se skiljeleden mellan lår och vad.

Det här händer bara en gång på hundra, sa en. Otur, säger en del. Men det kan inte bara handla om det. Det är något som är fel på annat sätt. Själv menar jag att det är bristen på helhetstänkande. Och Region Gotland som skryter och informerar om sitt nya sammanhållna journalsystem! Vem bryr sig, egentligen om att läsa på innan?

Jag var på planeringsmöte på narkosen en vecka innan, som man ska. Då både skrev jag på frågeblanketten och muntligt talade om att jag åt Trombyl sedan incidenten för två veckor sedan. Jag har ännu inte kallats till återbesök för att reda ut exakt varför de satt in den medicinen. Det finns många uppgifter om hur nära operation man ska sluta med sina piller. Dagen innan, fick jag höra när jag frågade på narkosgenomgången Men enligt Töönu Sartok måste vissa låta bli äta blodförtunnande flera veckor innan.

Om två veckor ska jag göra återbesök hos honom på Hansahälsan. Jag är tacksam att jag slipper både akuten och en ny främmande läkare på ortopeden. Att min husläkare är ortoped, dessutom både skicklig och omtänksam, det är min tröst just nu. 

Jag har inte gett upp! 

2012-02-15

För ovanlighetens skull var jag lite sen ner till det inbokade narkosmötet i morse. Men trots det kunde jag inte låta bli att nästan falla i trans över hur vackert det var på vägen ner till lasarettet. Trots pressen av stressen måste jag fotografera. Som tur är gör jag det nästan enbart med min "gamla" iphone 3 numera. Det är behändigt, den är ju alltid med. (Snart kommer min nya 4S, men det är en annan historia).

Så uppslukad var jag av det sköna i bilden av tung vita snö på trädens grenar mot den duvgrå morgonhimlen att jag föll, på riktigt. 

Pladask ner i backen, trots broddarna. Men det gick så mjukt och försiktigt att jag inte gjorde mig illa på något sätt. Men det gäller att vara koncentrerad i detta hala underlag.

Så, ta det försiktigt där ute!

2012-02-11

Efter den lilla incidenten härom veckan fortsätter utredningen av mitt hjärta för att läkarna på medicinkliniken bättre ska kunna förstå vad som egentligen hände. Därför går jag den här helgen med en bärbar ekg-bandspelare kring halsen. Den ska registrera hur mitt hjärta pulserar och bankar i vardagslivet. Jag tänker inte så mycket mer på det än att jag måste anteckna när jag anstränger mig utöver det vanliga. På bröstet har jag tre sladdar som under 48 timmar leder data in på det digitala bandet. De sitter där de sitter och jag oroar mig inte för resultatet. Det känns bara tryggt och bra att vara under ansvarsfull vård.

Dessutom är det extra bra att det blev gjort nu, för 22:a ska det äntligen bli av med min knäoperation. Då är det bra att vara ordentligt genomgången, för även om det är en dagoperation - in på morronen och hem på kvällen - så kommer jag att sövas.

Extra lyxigt känns det att min husläkare från Hansahälsan, Tönu Saartok är uppsatt som operatör. Så är det ju på de tjusigaste amerikanska sjukhusen, att man har med sin egen personlig läkare som kommer in och gör det som ska göras för sin privata patient.

I mitt fall handlar det väl om att Visby lasarett har insett att man behöver en så skicklig ortoped som Tönu Saartok bland alla konsulterande fastlandsläkare. Dessvärre - eller bättre för mig - så är det nog tillfälligt. Förhoppningsvis får jag behålla min husläkare.

Sen när det här är klart då ska förhoppningsvis alla trasiga delar har tagits bort eller bytts ut. Det räcker så bra nu.

2012-01-26

När hjärtat började rusa, då vände jag mig om för att dricka lite vatten. Men nästan precis samtidigt hände något i mitt huvud. Det snurrade och surrade och jag blev helt paralyserad. Synen grumlades och jag kunde inte röra mig ur fläcken.

Det gjorde inte ont och jag vet inte hur lång stund som det hela pågick, men när det var över gick jag direkt fram till telefonen och ringde Sjukvårdsrådgivningen 1177. En fin och kompetent sköterska lyssnade och sa sedan att deras rutiner för någon med mina symptom var att uppmana mig att omgående söka en akutläkare. Eftersom klockan var nästan 18 gällde akuten på lasarettet. Och ambulans. Under tiden skulle jag sitta stilla på en stol.

Därefter fick jag tala med en ambulanssjuksköterska som gjorde samma bedömning. Jag protesterade svagt och sa att jag tyckte att det kändes lite överdrivet. 

Två ambulansförare kom, jag öppnade dörren samtidigt som jag avslutade samtalet med Svägerskan. Hon hade hållit mig sällskap på telefon under väntetiden med goda och lugnande råd. Det sista hon sa var att jag inte skulle låta ambulansförarna övertala mig att jag inte var så sjuk. Jag brukar se piggare ut än sammanhanget.

Mycket riktigt, de undrade var den sjuke befann sig. När de förstod att det var jag sa de i korthet, med undertryckt irritation, att jag fick ta mig till lasarettet på eget vis. Taxi var det alternativ de föreslog.

När de både männen gått ringde jag Sjukvårdsrådgivningen igen och det var den rara syster Martina som svarade den här gången också. Hon lät ganska upprörd när jag berättade och sa att jag MÅSTE till Akuten. Der var inget att diskutera. Så jag beställde på hennes uppmaning en sjukresa via Färdtjänsten.

På lasarettet tog först de prover och utan att jag hade något att säga till om blev jag inlagd. Under 24 timmar gjorde ett antal kontroller och fler undersökningar. Efter 24 timmar och flera samtal med den ung duktige läkaren på Medicinkliniken fick jag åka hem med en ny liten vän.

Uppföljningen inleds om ett par veckor. Då ska jag till att börja med i två dygn gå omkring med en Ekg-mätare hemma. Resultatet lagras i ett litet minne som läses av på lasarettet efteråt.

Jag mår bra nu… ganska i alla fall. Chocken och minnet över den skräckfyllda episoden hemma i köket sitter i, säkert ett tag till. Och hjärtat, ja det bultar på...

2011-09-17
Det svullna området var precis där!

Det kändes både bra och dåligt. Men prognosen ändrades plötsligt och doktorn garanterade att det skulle läkas. Men att det kant ta tid. Lång tid. Han rekommenderade åter vattengympa. (Faktiskt började jag träning i vårdcentralen Korpens varma bassäng förra veckan och jag hoppas verkligen att det skall ge resultat. Trevligt var det i alla fall.)

Jag vet att jag inte är värst drabbad av de som felbehandlats på Visby lasarett. Jag lever, jag kan gå och jag kan tala för mig. Men när min Huddinge-ortoped berättade hur han svarat Socialstyrelsen i den lex maria-utredning som pågår i mitt fall, då blev jag först så överrumplad att jag inte kopplade. Sedan blev jag arg och till sist ledsen. För även om en lex maria-anmälan inte gagnar mig direkt så handlar det om min trovärdighet. Och om inte utredningen bygger på det som verkligen hänt och sagts, då hjälper det ingen i fortsättningen heller. Varken patienter eller de som jobbar i sjukvården. Då är det meningslöst och bortkastade pengar!

Bakgrunden till lex maria-anmälan i mitt fall är i korthet att Visby lasarett anmält KS Huddinge och kirurgen som opererade min rygg. Men det är Visby lasarett som anlitat läkaren - som har en gedigen bakgrund som ryggortoped. I flera år har han av Gotlands kommun anlitats som expert på ryggar och är utan jämförelse den mest aktade konsultläkaren på öns enda sjukhus. Folk suckar av hänförelse bara jag nämner hans namn.

Tomas Reigo - som läkaren heter - och jag har haft våra dåliga möten med många missförstånd sedan vi träffades för snart ett år sedan. Jag har från min sida försökt överse med hans korthuggna lite tuffa bemötande i början. Numera talar vi med varandra som gamla bekanta. Men fortfarande blir han stressad när han tror att jag ifrågasätter honom. Oftast handlar det bara om att jag ställer en fråga.

Jag vill veta!

Utan att jag nu bad om det relaterade dr Reigo vad han svarat Socialstyrelsen. Själv har jag redan skickat in min berättelse om vad som hände. Nämligen att Visby-läkarna - när det äntligen konstaterades att mina smärtor berodde på att titanstaget i ryggen gått av - meddelade mig att man då efter samtal med Tomas Reigo bestämt att jag skulle vänta här på operation nummer två tills han kom till Gotland på sitt ordinarie månadsbesök, om tio dagar. Dr Reigo hade sagt att det inte behövde innebära någon ökad infektionsrisk.

Under väntetiden skickades jag hem - det var påsk - och efter två dygn började såret rinna. Genom sjukvårdsrådgivningen kom olika joursköterskor till min bostad för att lägga nya förband. Jag var väldigt orolig för att den nya operationen skulle bli uppskjuten, speciellt då smärtorna från höger sida där det brustna titanstaget satt flyttade sig till vänster om ryggraden. Där allting hade börjat. Det var där jag hade haft så ont i många år.

Kvällen innan nya operationen kom dr Reigo och satte sig på min sängkant inne på sjuksalen. Han berättade att han - när han på röntgenbilderna sett att staget var av - i telefon sagt till läkarna i Visby att skicka upp mig till Stockholm för ny operation, direkt. 

Ord stod alltså mot ord. Jag insåg att läkarna hade gett mig två olika versioner. 

Just då brydde jag mig inte så mycket, jag ville bara få det obehagliga gjort. I motsats till operationen två veckor tidigare visste jag ju vilket helvete som väntade efter operationen.

Mitt fall har efter detta alltså blivit en lex maria-anmälan och nu kommer helt nya versioner av vad som låg bakom beslutet att inte flyga upp mig omgående för en snabb ny operation.

Dr Reigo förklarade att han till Socialstyrelsen sagt att han bedömde det som snällast mot mig som patient att slippa obehaget med att flyga fram och tillbaka med räddningshelikoptern till Huddinge sjukhus. Det skulle alltså varit av ren omtanke om min bekvämlighet som jag fick vänta! Sade dr Reigo, nu när vi sågs igen efter ett antal månader.

- Ingen frågade mig vilket som skulle vara värst - att flyga till Stockholm, bekvämt och tryggt nedbäddad i helikoptern (som jag flög ner med efter första operationen) - eller ligga hemma ensam med oro och plågor i tio dygn!

Där fick jag medhåll av en lite generad dr Reigo, som snabbt fyllde på med:

- Men om du hade kommit upp då hade vi kanske inte kunnat operera för att såret var infekterat.

Jag har med åren lärt mig att vara sansad men just då ville jag faktiskt bara skrika.Vad jag svarade var dock att såret inte var infekterat förrän två dagar EFTER att jag skickats hem från sjukhuset i väntan på ny operation och att det måste framgå av journalerna.

Dr Reigo hänvisade till bristfälliga journalanteckningar och att Sjukvårdsrådgivningen som jag talat under påskdagarna inte har samma datasystem som lasarettet. Men jag hörde när de sköterskor som var hemma hos mig ringde till ortopedavdelningen för att få instruktioner om hur mitt stora sår skulle skötas. 

Jag tycker det som nu händer med denna lex maria-utredning är otroligt pinsamt, för samtliga inblandade. Uppenbart är också att patientens bästa definitivt inte kommer i första hand. Varken då eller i fortsättningen. Helt krass

Det handlar helt enkelt om att Visby lasarett vill skylla ifrån sig och dölja att deras primära bedömning handlar om att det blev billigare att låta mig vänta på plats i Visby. Dr Reigo på KS Huddinge vill inte riskera sina goda kontakter med Region Gotland utan friserar sin tidigare version för att behålla sin välavlönade konsulttjänst på Visby lasarett.

Och jag framstår inte längre som trovärdig.

Det är min expertbedömning av fallet. Men den är inte helt gratis, den heller.

2011-05-22

Den första av de två ingreppen är ju ursprunget till att konsekvenserna blivit andra och olyckligare än de annars skulle ha blivit. Det kan jag säga eftersom jag inte på något sätt hade den här brännande värken i vänster ben de första dagarna efter första operationen. Smärtorna började på Skärtorsdagens natt när jag kommit hem för att invänta operation 2. Då började såret läcka och värken flyttades över från höger ben till vänster. Det blev värre för varje dag under påsken och till den 28:e då jag som bestämt skrevs in på Visby lasarett igen.

Nu vet jag nästan säkert att det kunde ha undvikits om jag fått flyga upp till Stockholm direkt när det upptäcktes att titanstaget i ländryggen släppt. Det var också vadoperatören dr Reigo på Huddinge sade i telefon till sina kollegor i Visby. Men de hakade fast vid dr Reigos andra svar att det inte behövde innebära någon fara för infektionsrisken i såret att vänta de tio dagarna till han kom på sitt ordinarie besök på Visby lasarett.

Men det hade funnits anledning att tänka på andra risker, men det vägde tydligen i lätt mot en utgift för flyg och sjukhusvistelse på Huddinge sjukhus. Någon annan anledning till att jag fick vänta i Visby på nästa operation kan jag inte se. Och jag klandrar mig själv för att jag inte krävde omedelbar operation. Men jag var för omtöcknad, antagligen. Och jag litade naturligtvis på läkarna som tog beslutet.

Man ska inte måla f-n på väggen, men just nu när det är hett som i bakugn i min lägenhet,  tänker jag att om läkarnas nonchalans och bristande kunnighet får livslångt lidande och tung medicinering som konsekvens för mig, då kommer jag att … Ja, jag vet inte... Antagligen, aldrig förlåta de inblandade ansvariga och ägna mycket kraft  åt att upplysa andra om riskerna med att bo på Gotland. Är sanningen den som skymtar i kritiken ibland att det är ett B-lag som är ansvariga för sjukvården i Region Gotland?

Idag när min fot i värmen är så svullen att jag inte kan gå och känns som den ligger i en masugn, är jag benägen att tro att det är farligt att vara sjuk på Gotland. Om jag har rätt kanske vi får veta så småningom eftersom Patientnämnden i Stockholm har gjort en Lex Maria anmälan av mitt ärende!

I fredags ringde nämligen en representant därifrån och bad om mitt tillstånd för att göra en anmälan enligt Lex Maria. Mina sjukhusupplevelser i Stockholm och på Gotland bedömdes så allvarliga att det ansågs viktigt och nödvändigt att gå vidare till Socialstyrelsens tillsynsnämnd.

Jag svarade JA.

201100506

Felbehandlingen är nu i alla fall anmäld  via kuratorn som blev nästan lyrisk över att få en så detaljerad berättelse från mig om vad som hänt sedan min första operation på Huddinge 12 april. Den blev femton sidor lång och har skickats till berörda personer och instanser. Jag kommer att publicera den här kapitelvis om ett par dagar. Men just  nu är det lite ansträngande. Jag ligger och skriver därför får det bli lite i taget allt eftersom jag orkar.

Det var alltså två dagar efter operationen på Huddinge som det small till i min rygg och det visade sig sig att ett av de två titanstagen brustit, släppt från sitt skruvfäste. Men det upptäcktes inte förrän i Visby. Då lyssnade äntligen en sköterska och avdelningsdoktorn på vad jag upplevt, smällen var som ett dynamitskott.  Visby togs min smärtbeskrivning på allvar och de beställde omgående fram de röntgenbilder från Huddinge som togs tre dagar efter operationen.

En rutinerad ortoped ser genast var metallskadan sitter, men röntgenläkaren på Huddinge missade alltihop. Därför utsattes jag för onödigt lidande, också för att jag fick vänta mer än en vecka på ny operation - med allt vad det innebär av smärta och vånda.

Men nu är det gjort och jag är i ganska darrigt skick. Inte alls lika stark och tålig som efter första operationen. Till och med en fysiskt stark och annars frisk person som jag påverkas av att utsättas för flera omfattande kirurgiska ingrepp inom loppet av några veckor. Starka mediciner som jag nu måste äta drar ner på krafterna. Jag känner mig hundra år äldre på några dagar är darrig och ser lite suddigt. 

Dessvärre har jag också efter den nya operationen fått nervsmärtor på ena sidan. Det enda jag hoppas nu är att det är sviter efter operationen, att det är svullnaden i operationsområdet som ger den molande elaka nervsmärtan och därefter klingar av om några veckor. Tills dess försöker jag stå ut med den lägsta dosen av en epilepsimedicin som ska ha effekt just på nervretningar av  det här slaget. Doktorn berättade att den är väldigt effektiv på blanda annat fantomsmärtor hos patienter som tvingats amputera en fot eller ben.

Det låter hemskt och medicinen är alldeles för tuff för mig, det känner jag men jag behöver något mot den hemska värken och måste lite på min rehab-läkare. Men jag blir så konstigt påverkad av den att jag nästan hellre tar smärtan än att bli helt värkbefriad med mer medicin. Men de är lätt att säga...

Om inte det fungerar, om de eller de skadade nerverna är kroniskt skadade då har jag gått igenom detta helvete med två operationer och en mardrömslik upplevelse inom svensk sjukvård helt i onödan.

Måtte det inte bli så. Jag vet inte hur jag skall stå ut med livet då!

Påskafton 2011

Ett av de två titanstagen som i läkningsprocessen ska hålla upp de tre nedersta kotorna i ländryggen har hoppat ur sitt fäste. Nu blir det ny operation på Visby lasarett fredag 29 april. Samma operatör från Huddinge kommer till Gotland på sin månatliga visit och då är hans uppgift bland annat att rätta till det som blev fel i min rygg. Hur tryggt känns det på en skala?!

 
 
Mer om operationen(-erna) lovar jag berätta senare. Just nu är jag alltså hemma i min säng och är trött. Orkar inte riktigt mer än det nödvändigaste. Kan ju inte heller böja mig och så har jag ett 20 centimeter långt snitt i ryggen, som tyvärr började rinna igår. Distriktssköterskan var rätt vit i ansiktet när hon såg. Det ska följas upp av en ny distriktare idag. Såret ska helst vara läkt till på fredag och det får absolut inte finnas några problem i det.

 

Jag är så tacksam mot de som nu verkligen visar sin omtanke och att jag efter 60 minuters helikopterfärd landade i ett rum med havsutsikt i Visby. Det var skilnad mot Huddingebetongen det.

 
 

Jag älskar att få presenter. Nu har det kommit blommor eller något annat fint nästan varje dag. Idag är Maria på väg in från Västergarn med inlagd Påsksill som hennes man gjort. Jag uppskattar varje gest otroligt mycket liksom att Mathilda och Siv från Gotlands Hemtjänster kommer hit och hjälper mig med det nödvändigaste. Morfinet gör resten.
 
Zlatan är i tryggt förvar hos Annika och Claes som gör ett tillfälligt besök i sitt hus i Västergarn. Men hur det ska gå nästa vecka när de måste åka hem till Stockholm det vet ingen av oss.

 
 
Nu ska jag bara bemästra oron inför att sövas igen och vakna upp med smärtor, obeskrivliga. Jag minns hur lycklig jag blev i torsdags när jag låg på uppvakningsavdelningen på Huddinge och kände att jag kunde röra tår och fötter. Och hade det inte varit nödvändigt att gå in i operationsområdet igen då hade tillfrisknandet varit på rätt väg i raketfart. För jag hade en bra ingångskondition.
 
Nu jobbar jag hårt på, att om inte hinna återfå mina goda fysiska värden, så åtminstone höja dem. Ju starkare jag är desto bättre klarar jag en operation till. Blutsaft ska göra mig järnstark och när jag är hemma rör jag i alla fall på mig av naturliga skäl. Något ska hämtas eller göras och då måste jag resa mig försiktigt. Musklerna aktiveras på självklart sätt. Så är det inte på sjukhuset, där blir jag väldigt passiviserad. Ligger i sängen och väntar på vad som ska hända.

 
 
Sedan när det här är klart, då hoppas jag kunna berätta om hela min tid i sjukbädden. Det har på många vis varit en obehaglig chock över vad som händer i sjukvården 2011. Mycket har varit fint och nya bekantskaper är jag tacksam över men jag trodde inte att så mycket hade försämrats sedan 2009, då jag opererades på Danderyds kvinnoklinik. Det är som om jag varit i två olika världar. En utvecklad välfärdsstat och en i ett fattigt avhumaniserat land i östblocket.

 
2011-04-03

1968 i april skulle jag föda mitt första barn. Jag var 21 år, nygift och bodde med min unga musikerman från Gotland i övervåningen på en ful villa i Upplands Väsby, norr om Stockholm.

Två veckor efter utsatt datum vaknade jag mitt i natten av att vattnet hade gått. Jag väckte den sovande pappan och gick till toaletten. Där såg jag blodet. Det bara rann ur mig.

Efter paniksamtalet till sjukvården väntade vi på en ambulans i timmar. Jag fick order av barnmorskan på Danderyds BB att lägga mig i sängen och röra mig så lite som möjligt. Jag hade så ont som jag inte visste fanns.

Det gick vääääldigt lång tid och många nya telefonsamtal innan ambulansen kom. De hade kört till fel adress, hört fel i telefon! Blandat ihop gatunamnen och hamnat flera mil fel. Ambulansen kom från Danderyds kommun och var vilse i vår kommun. Det var långt före eniro, hitta.se och gps. 

Jag blev så lättad när de äntligen bar ner mig på bår och tänkte att i ambulansen finns det lustgas. Trodde jag, ja! Så klart det inte fanns någonting av smärtlindring för en blivande förstföderska.

Jag trodde på allvar inte att jag skulle överleva. Och i det läget spelade det faktiskt ingen roll. Bara jag slapp plågorna. På den tiden fanns det heller ingen kortaste tvärväg mellan Upplands Väsby och Danderyd utan ambulansen fick köra hela vägen till Norrtull och sedan ut på E18 och norrut igen. Jag minns mest blåljusen...

När vi äntligen kom fram till BB då möttes jag av en arg barnmorska som fräste:

- Varför dröjde ni såg länge?

Jag försökte förklara att det var ambulansen som kört fel, men hon hade redan bestämt sig att det var jag som var den skyldige. De var mig, patienten - den unga livrädda förstföderskan hon var arg på! Det var jag som ställt till problem för henne på jobbet klockan fyra på morgonen.

I det läget hade jag behövt någon som talade lugnande och uppmuntrande till mig, någon som klappade mig snällt på armen och försäkrade att allt skulle gå bra. Men den i mina ögon gamla kvinnan skulle absolut först mäta hur många centimeter jag var öppen. Hon bad mig trycka på.

Jag tror jag överröstade henne när jag skrek av smärta och hon skrek "Knip ihop, knip ihop!" (Tänk om jag då vetat att jag skulle bli smått berömd för ett tv-program - Gymping - som fortfarande förknippas just med ordet kniiiiip!)

Men det hade inte spelat någon roll i den hysteriska situation som utspelade sig på Danderyds BB 26 april 1968. För väl på förlossningsbordet och jag skulle krysta, då bara skrek jag.

- Tyst med dig, snäste barnmorskan, om du skriker kan du döda barnet. Det får inget syre!

Då blev jag så vettskrämd att jag skrek ännu värre. Vet inte om jag tystnade när barnmorskan klipte till mig över ansiktet, men jag glömmer aldrig att hon gjorde det. Inte heller hur det kändes när hon sydde igen mig utan bedövning.

Josephine var den sötaste bebis jag sett. Det kunde jag inte tänka just då men snart, väldigt snart.

Det här hände alltså för i dagarna 43 år sedan och det har präglat resten av mitt liv. Jag födde två barn till efter Josephine och jag var räddare och räddare för varje gång. Jag har fått läggas in dagarna innan beräknad nedkomst för att inte behöva oroa mig för att hinna fram i tid. Och det beroende på vad som hände den första gången och att ingen inom förlossningsvården efteråt på allvar insåg vilken skada det ställt till.

Barnmorskan från 1968 fick sparken från förlossningen strax efteråt, det var inte första gången hon burit sig fel åt i en akutsituation som kräver professionalitet.

Nu gick det bra både för Thomas Wickmans dotter och min egen. Men det nu aktuella fallet måste föranleda en ändring vad gäller SOS. Klart det ska finnas antingen en person lokalt att koppla över till eller så får man ändra systemet på annat sätt.

Som nödställd ska man inte behöva oroa sig för hur ambulanspersonalen sköter sitt jobb, det räcker med att ta ansvar för sin egen akuta sjuksituation. Vilket får mig att berätta kort om min nu aktuella operation.

12 april ska det alltså ske. Det bekräftades i torsdags när jag var på mitt endagsbesök på Huddinge sjukhus och träffade läkarna som ska utföra operationen. Det är bara en liten sak - vid mina senaste operationer har jag fått stora blödningar EFTERÅT. Senast 2009 just på Danderyds KK. 24 timmar efter operationen tvingades de på grund av inre blödningar att akut öppna snittet igen och sy igen ett läckande blodkärl. Ett antal blodtranfusioner senare mådde jag bra, mycket bra. Det kanske är bra att få nytt friskt blod ibland!

Därför ska det nu göras en koaguleringsutredning på mig. Det är bara ett nytt litet blodprov som ska tas, nu på Visby lasarett. En dag senare kommer svar på om jag har någon dold blödarsjukdom. Men det tror inte jag och inte heller narkosläkaren, som nästan tyckte det var onödigt med att göra den här utredningen. Det kan nämligen orsaka att operationen måste skjutas upp. OM inte hemaglobinlabbet på lasarettet tar det här provet snabbt. Sedan går det ju raskt.

Jag vill inte skjuta en endaste dag på ingreppet i min rygg. Jag klarar inte att gå och oroa mig längre för det jag vet kommer att bli svårt och smärtsamt, länge efter den 12:e. Men eftersom jag tog upp frågan med kirurgen så tyckte han utredningen måste göras. Men jag har inte några som helst problem med stora blödningar eller blåmärken när jag gör mig illa. Så att gardera med några påsar blod inom räckhåll borde räcka. Jag har naturligtvis den ovanliga blodgruppen AB Rh-, så det det skulle kännas tryggt att veta att rätt sort finns i närheten.

På tal om det så fyller en gammal väninna i Stockholm, som är en av de få jag känner med samma blodgrupp, 65 år idag.

Grattis Jenny!

2011-03-27

Hade jag inte känt personer - kvinnor - som vad man slarvigt kallar stelopererats då hade jag nog varit ganska panikslagen just nu.  Senast igår fick jag mail från en person som berättade om en kollega som gjort en ryggoperation på Löwenströmska. Det är det bästa hon gjort, stod det i mailet.


Och jag har på nära håll sett min svägerska tvingats till ryggingrepp inte bara en gång, utan två. Hon säger att hon inte längre tänker på det. Och jag vet ingen så aktiv, också fysiskt. Hon dansar inte bara i bygdegården gammalt och nytt. Hon roterar på sin älskade magdans varje söndag och vattengympar två gånger i veckan. Går mannekäng för Indiska på A-gatans dag, tar kilometerlånga promenader med hundar, barn och barnbarn, hjälper mig med att handla paket med 10 kg kattsand och tunga tvättmedelspaket. När hon hinner, vill säga…

Jag har ju vetat sedan mitt besök hos dr Sartok på Hansahälsan dagen före julafton, då jag fick en säck med smärtstillande morfin och annat, att en operation troligen skulle bli nödvändig. Sedan dess har jag min vana trogen ägnat mycket tid åt research. Jag vill vara så säker som det bara går att få den bästa vård jag kan. I Sverige har vi ju idag något som kallas vårdval. Förutom vårdgarantin som ska innebära besök hos specialist inom tre månader så får man alltså välja vilket sjukhus man vill få sin behandling, i stort sett inom vilket landsting som helst.

Det finns begränsningar och de ser olika ut för olika landsting. Region Gotland har samarbete med ryggkliniken på Löwenströmska sjukhuset i Upplands Väsby som är kända för bra resultat på sitt Spine Center. Jag var helt inställd på att välja det alternativet även om det skulle innebära extra väntetid. Men reglerna som vid första påseendet kan verka ologiska säger så här:

Ska man göra en operation som kan klaras på det egna hemsjukhuset, då har man rätt att välja något annat alternativ. Men om det är en operation som av något skäl inte kan göras, som i mitt fall på Visby lasarett, då avgör läkaren och sjukhuset var den specialistoperationen ska göras.

I mitt fall blir det alltså Huddinge. Det beslutet - tvärt emot mina intentioner - togs vid mötet med dr Reigo när vi träffades för en månad sedan på lasarettet här i Visby. Hans argument om att det inte finns tillräckliga intensivvårdsresurser på varken Löwenströmska eller Strängnäs ryggortoped - som också har gott renommé - avgjorde det hela. Dr Reigo sa också att han inte ville göra den här operationen i Visby, mumlade något om räddningshelikoper och om utifall att…

Det var inte särskilt svårt att välja efter det samtalet. Men när kallelsen kom i tisdags då fick jag ändå panik. Det blev plötsligt så bråttom. Fast jag gått och väntat och haft ont i ryggen, benen, höften, knäet, foten och allt som går att härleda till den där ryggkotan som kommit ur position. Den skadan måste för övrigt uppkommit för länge sedan, i ungdomen troligen. Min bästa ungdomsväninna påminde mig om att vi faktiskt var med om en bilolycka, en rikta vurpa vid Dellokvarn mellan Iggesund och Hudiksvall.

I mitten på 1980-talet föll jag handlöst i en trappa hos goda vänner i Edsviken och jag fick operera foten. Ett litet ben  inuti satt så dumt och gick av. Jag minns det så väl för när jag skulle ta bort skruven jobbade jag med en tv-film som regisserades av Mikael Ekman. Ulf Brunnberg och Jarl Borssén spelade begravningsentreprenörer!!! Det var ett vansinnigt roligt manus och inspelningsdagarna var hysteriska. Vi skrattade oss fördärvade och jag hade svårt att slita mig för återbesök på Karolinska.

Jag trodde jag skulle vara tillbaka i studion på gamla A1 vid Valhallavägen efter lunch. Hur naiv jag var!

Skruven kunde naturligtvis inte tas bort utan att öppna operationssnittet igen och när jag kom tillbaks på kryckor var det inte bara Micke Ekman som lyfte på ögonbrynen. En scripta på två kryckor!

Men det gick. Och jag kom fram och tillbaks till jobbet från villan i Ålsten med bilen som hade automatväxel. Det finns smarta hjälpmedel.

Frågan är vilken hjälp jag kommer att behöva nu efter min ryggoperation. Jag får ingen riktig klarhet. Den som borde veta är ju ortopeden som ska operera och hans assistent sa i torsdags att han var på lasarettet i Visby hela veckan. Där fick jag veta att  han bara varit här i två dagar och åkt hem. När jag försökte ringa tillbaks till vårdplaneraren Mirja på Huddinge, då fanns ingen möjlighet att ens boka tid för att blir uppringd på telefon. Inte förrän i nästa vecka och helst då inte förrän onsdag/torsdag. Men då är jag enligt kallelsen på plats i Huddinge för första mötet med samtliga inblandade i min planerade operation.

Från andra får jag goda råd och berättelser som handlar om allt från att jag kommer att ha så ont att jag bara vill dö de första dagarna, sedan måste jag stå och äta (sitta belastar ryggraden. Mirja på ortopedkliniken sa att jag blir utskriven efter fyra dagar och då ska jag redan ha provat att gå i trappor…

Inte vet jag, men jag rustar för storm - som min underbara vän Arne sa när vi pratade i telefon igår. Hans vackra trevliga fru är sjuksköterska och oroade sig för att jag måste åka hem till Gotland så fort. Hur ska jag komma upp för de sextio trappstegen till min lägenhet fyra dagar efter ett fem timmar långt kirurgiskt ingrepp i ryggen?

Catarina, heter Arnes kloka frun, hon tycker att det bästa vore att jag fick stanna i Stockholm på ett rehabiliteringshem närmaste veckan efteråt. Min egen dr Sartok lät också liiiiiiite bekymrad. Han hade inte riktigt förstått de praktiska problemen i mitt liv och han sa att det är viktigt att försöka komma ut på små korta promenader så fort som möjligt. Att gå upp och ner i min branta trappa det kommer in mycket senare i träningsprogrammet.

Jag har ringt och pratat med biståndshandläggare i regionen och nästa vecka kommer förhoppningsvis någon av dem på hembesök för att bestämma hur mycket hjälp jag kan få. Det är kort tid också för dem att göra sin planering, kan jag tänka. Det är därför jag kontaktade socialtjänsten redan dagen efter jag fick kallelsen från Huddinge.

Samma gjorde jag vad gäller resan till provtagning, röntgen samt möte med sjuksköterska, sjukgymnast, narkosläkare och dr Sartok. Redan nu på torsdag 31 mars ska jag vara på i Stockholm för detta. Men ännu har jag inte fått besked om hur och när jag ska åka.

Det finns något som heter Reseservice i vår region som sköter detta. Där arbetar en fantastisk person som heter Marina Strandänger. Vi har pratat mycket sedan i onsdags då jag tog första kontakten, men hon hade inte fått ett beställningsunderlag från ortopedkliniken på Visby lasarett. Och har ännu inte fått något. Innan dess kan hon inte verkställa resplanen. Jag ska också få ett brev från ortopedkliniken på Visby lasarett med besked om vad som gäller beträffande resan nästa vecka.

Gissa om jag ringt både till vårdplaneraren på Huddinge och till underbara syster Monica på Visby lasarett. Jag vill alltid planera i god tid och stöka undan det jag vet måste göras - för det inträffar alltid något akut i sista stund och då är det bra att ha utrymmet för detta.

Dagen efter kallelsen från Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge lyckades jag få fram ett muntligt besked om att en för mig okänd läkare på ortopeden i Visby ansåg att jag ska göra den här resan - som kan klaras på en dag med flyget - med båt, buss, pendeltåg och hotellövernattning. Vilket innebär tio timmars resa inom 24 timmar för en patient med sådana ryggsmärtor att hon inte ens kan bära sin egen övernattningsväska.

Jag fick förklaringen från resetjänsten att uppresan med båt och hotell, den kan jag byta mot flyg på torsdag morgon - för det blir mycket billigare. Men hem måste jag åka båt. Resan tillbaka till Visby med båten samma kväll blir nämligen billigare än flygbiljetten. Det tog tid innan jag förstod. Men regeln de måste jobba efter är att  jämföra enkelresa med enkelresa. Inte totalsumman tur och retur. Det logiska är väl  att patienten ska komma hem till sitt eget län igen. Men man kanske iskallt räknar med lite "människosvinn". 

Om jag alltså är "bussig" och spar skattepengar genom att kliva upp i ottan och flyga till Bromma på torsdag morgon så tillgodoräknas inte den "intjänade" summan till flygresan hem. Men flyget tur och retur är billigare än totalkostnaden för båt/hotell-kombinationen. 

Med mitt sätt att räkna tjänar man flera hundralappar med flyg tor jämfört med den andra modellen. Hur det blir - just nu känns det osäkert om jag ens hinner få någon biljett - ja, inte vet jag…  Och nu just nu stormar det dessutom utanför mitt fönster och det är kulingvarning i början av veckan. Resor över Östersjön är inte det roligaste jag vet och jag är rent skräcklagen när det blåser. Det är ett skäl till att jag nästan aldrig kommer ifrån ön nu för tiden.

När det är dags för den långa resan då måste Zlatan följa med till Stockholm, för ännu efter tre år på Gotland har jag inte hittat någon kattvakt. Men via Facebook erbjöd sig en gammal tv-kollega i Stockholm att ta hand om min vackra katt när jag ligger på sjukhus. Själv har hon Clark, en stor rödbrusig hanne. Trots det ställer den snälla återfunna vännen upp. Hoppas våra katthannar tycker om den här lösningen. Något annat alternativ finns ännu inte. Det innebär också att om jag inte får stanna på rehabiliteringssjuhus i Stockholm utan måste direkt till Gotland, då kan jag naturligtvis inte ta hem Zlatan. Om inte Korpen tar emot husdjur, förstås, men jag vet inte ens om de har plats för mig.

Jag gör vad jag kan med det jag i alla fall vet. Eftersom jag inte kommer att få bära något tungt på lång tid planerar jag nu in i detalj min hemmatillvaro för april och maj. Exempelvis har jag inte plats i mina garderober för både vinter- och sommarkläder. Jag gör som man gjorde förr i världen flyttar om mellan säsongerna. Tyvärr har jag ingen vind - det hade ju passat perfekt för mig som bor högst upp - utan det är i källaren som min extragarderob finns. 

Så varje gång jag nu går ner eller upp för sopor, ska handla eller tvätta - då tar jag lite kläder på armen. Nu är det klart. Min garderob i lägenheten är fylld med sommarklänningar, baddräkter och flip flops. Den tunga vinterkappan är förpassad till undre världen liksom de varma vinterstövlarna.

Helt knäppt känns det att vädra sin vita linnekostym när det är minusgrader och ligger snö kvar på marken. Men min erfarenhet säger att värmen kan slå till helt plötsligt och då vill inte jag bara ha att välja mellan svart eller grå ylletröja. Även om de är snygga. Jag planerar för storm, men uttrycket är inte bokstavligt utan det innebär att jag rustar för alla eventualiteter. Om jag inte får någon hjälp till exempel. Jag gör upp inte bara B- C- D- och planer för resten av alfabetet, jag planerar i princip min begravning och var Zlatan ska bo om jag aldrig mer kommer hem.

Det är mitt sätt att handskas med ovisshet, väntetiden och uteblivna besked från andra inblandade. Inte hade jag trott att min operation - som håller mig sömnlös ändå på nätterna - skulle innebära så mycket praktiskt, logistiska problem och frustration.

Få se, har jag glömt  något nu?

Jo, att inte min 86-åriga mamma på äldreboendet ska få veta något ännu. Jag har lovat följa med henne till doktorn i början av april och om hon hör att jag ska åka till Stockholm 31 mars då kommer hon att oroa sig för om jag hinner tillbaks i tid för hennes eget lasarettsbesök.

Och guldplomben den ligger nu åter i en skål och väntar på tandläkarbesök hos Rolf Nyrén. Jag kan tänka mig att han gör ett betydligt bättre jobb än Folktandvården. Men som vanligt var mitt positiva tacksamma jag för snabb med lovorden när jag hade fått plomben på plats förra gången. 


Nu får det väl ändå sluta blåsa!!! Jag är rädd tillräckligt ändå.

2011-02-12

Onsdag morgon stod jag med en guldplomb i handen. Jag hade haft hemska mardrömmar och var inte riktigt vaken när jag kände något främmande hårt i munnen. Å andra sidan är jag glad att jag inte svalde den stora guldplomben i sömnen.


ronny - min tandläkare sedan mer än trettio år finns i Stockholm på Riddargatan. Nu är jag ganska lost, hittar ingen i Visby som känns trivsam och duktig. En ungdomsvän, underbar person och som jag förstår mycket duktig tandläkare - Björn Franzén - gick i tidig pension precis innan jag hann bli hans patient.


När jag akut fick komma till min mammas tandläkare på Södertorg förra året kändes det inte bra. Men tanden är okej. Mottagningen var ofräsch och sköterskan är fortfarande snorkig!


På inrådan av min medicinskt kritiska och lika beroende av att det ska vara rent och snyggt som jag själv ringde jag Folktandvården på Korpen och bokade en telefontid. I morse blev jag uppringd av en rar sköterska som såg till att jag via Jourtandläkaren fick komma redan på eftermiddagen.


Nu sitter plomben där den ska igen. Tandläkaren Kjell Svärd var både effektiv och trevlig, liksom hans sköterska. Behandlingsstolen var otroligt bekväm och rummet sååååå fräscht. Räkningen överkomlig, dessutom.


Stort tack jag kommer gärna tillbaka!


2011-02-01

Visserligen har jag en väninna som försökt göra sin MR flera gånger men fått gå därifrån oröntgad. Å andra sidan har hon äkta klaustrofobi och panik för det mesta som är låst, så hennes varningar tyckte jag inte angick mig.

Men vad som hände, när den vänlige skötaren Magnus hade stängt tejpat igen min sjukhusrock, var att jag gjorde misstaget att hålla ögonen öppna och titta på vad som hände när britsen sakta sköts inåt i öppningen. Det blev snabbt väldigt nära upp till cylinderns vita innertak. Som en näsbredd, kändes det.

Och just som Magnus skjutsade iväg mig förklarade han också att musikvolymen behövde vara lite högra än i vanliga fall. Paniken kom direkt. Jag hade inte spelat min kära Vangelis-cd "Reprise" - på länge. Och jag kom på att att den visst var väldigt tyst i början och sedan ökar volymen kraftigt. Då skulle jag inte stå ut av oljudet och inte kunna ändra själv.

Jag var alltså redan flera minuter framåt i tiden och fick panik när jag tänkte hur det skulle dåna i huvudet av den höga musiken. Jag hade fått en liten dosa att trycka på för att kommunicera till kontrollrummet om jag ville något. Men nu när paniken var över mig kändes det som det skulle kunna ta evigheter innan Magnus förstått vad mitt problemvar om jag ropade på honom. Skulle han avbryta sitt arbete med kameran och komma för att justera min musik och inte försöka övertala mig att stå ut….

Bara tanken på det gjorde att jag ropade direkt: "Ta ut mig! Kör ut mig nu! Jag måste ut härifrån!"

Magnus var ännu kvar i undersökningsrummet och gjorde naturligtvis som jag bad. Jag kände mig som vanligt besvärlig och bad om ursäkt. Sa att jag behövde andas en stund, ställa in volymen och koncentrera mig på att inte öppna ögonen alls.

Magnus hade varit med förr så han sa att den här gången skulle han sätta sig på andra sidan tunneln, vid mitt huvud, så att vi kunde prata lättare. Inte förrän då förstod jag att det fanns en öppning till. Det lättade något på trycket, men bara lite.

Att jag klarade de följande tjugo minuterna med att lyssna på den avancerade röntgenmaskinens kulsprutesmatter genom musiken (jag visste det skulle låta så för jag har varit med som sällskap) var tack vare min egen självdisciplin. Med intensiv inre styrka lyckades jag gång på gång skicka bort den ångest som med jämna mellanrum sköljde över mig som skarpa hotfulla ilningar genom kroppen.

Jag försökte föreställa mig att jag låg på någon av mina älsklingsstränder. I fantasin förflyttade jag mig från Tofta till grekiska övärlden och tillbaka igen. Men det höll bara någon minut, så kom obehaget åter, likt ett illamående. Det började bli obehagligt varmt också.

Tankarna gick eller snarare snurrade för att få fäste vid något eller någon som kunde kännas lugnande. Jag försökte koncentrera mig på musiken men det klarade jag inte heller hålla mig kvar vid så länge. 

Åh, vad jag önskade att någon vänlig klok vän suttit intill och kanske hållit mig i tårna som stack ut. Bara att ha fysisk kontakt med något levande mänskligt hade underlättat, kände jag.

Med jämna mellanrum frågade Magnus i lurarna hur om det gick bra och jag svarade så klart "ja". Men till slut var jag tvungen att få ur mig frågan som jag vägrat så länge. Jag måste få veta hur lång tid det var kvar.

- Det är tre minuter, sista bilden, svarade Magnus.

Då visste jag att det skulle gå, men det var väldigt långa sista tre minuter. Jag lovar.

Magnus berömde mig naturligtvis när jag kom ut. Därefter kom nästa pärs. Jag anade det innan för jag hade fått justera mig ner på britsen när jag kom dit. Det var jättebesvärligt att inte ha något att hålla sig i när jag försökte lyfta upp kroppen för att flyta mig lite i sidled. Magnus kommenterade mina ansträngningar med: "Aha, du har lite hyss för dig". 

Jag orkade inte förklara, men efteråt kunde jag inte röra mig alls. Jag kunde inte rubba mig en millimeter åt något håll. Det gör alltid som ondast när jag ligger platt på rygg och särskilt på en så hård brits som den som används vid en röntgenundersökning.

Där hade jag legat stilla i trettio minuter och nu kom jag ingen vart. Det gjorde så fruktansvärt ont för varje gång jag försökte flytta mig det minsta. Magnus såg och förstod. Och genom att vända den bästa sidan till, kroka tag i Magnus arm och sakta, sakta, sakta häva mig upp med egen kraft så stod jag till slut på golvet. Men bara på ett ben… När jag efter några minuter lyckades stödja också på den vänstra onda sidan då kunde jag haltande ta mig ut till omklädningsbåset. Så ont har jag inte haft på flera månader. I alla fall inte sedan jag fick mina starka mediciner som jag nu efter fem veckor bara tar till natten.

All min hoppfullhet om bättring var som försvunnen när jag försiktigt krånglade på mig kläderna. Hur skulle jag någonsin bli bra? Jag tänkte också att det måste vara väldigt allvarligt när jag fick komma till magnetröntgen redan efter fyra veckor. En väninna som fick besked före mig väntar fortfarande efter två månader på sin kallelse till sin MR.

Trots att jag borde vara glad för att fått göra undersökningen så snabbt var jag missmodig och hade riktigt ont när jag tog hissen ner till entrén för att läsa busstidtabellen. Jag orkade inte ens tanken att gå hem i uppförsbacke och halka. 

Bussen hade naturligtvis gått fyra minuter innan. Och eftersom jag bor på landet i en småstad där alla har bil är busstrafiken inte så viktig. Turerna går inte oftare än var trettionde minut.

Så länge kunde inte jag vänta. Jag ville hem. Så jag gick ut i vintersolen och njöt av att benen ändå bar mig framåt. Men det är något som känns väldigt annorlunda. Det skrämmer mig lite och är främmande. Det känns som jag blir svagare i benen för var dag. Det är inte fel på konditionen men det är som att bäckenet har låst sig. Jag känner mig stel och klumpig. Trappor är värst, det är svårt att lyfta benet. Det värsta är att jag tror jag har foten högre än jag har. Så jag snubblar på minsta lilla sladd och tröskel.

Nu lär det dröja åtminstone tio dagar innan jag blir kallad till den ryggortoped som ska bedöma mina samtliga röntgenplåtar. Dels dem från slätröntgen och dels de nya från MR-undersökningen. Därefter hoppas jag inte att en diskussion vidtar utan ett direkt beslut om operation på fastlandet. Jag vill absolut vara vaken när jag flyger från ön, inte nedsövd i akut krisläge!

20101224

Själva ordet steloperation låter hemskt, men nu har jag förstått lite mer. Och jag är inte rädd på det sättet. Ingreppet i ryggen, som i sig är allvarligt, innebär att man för samman och fixerar de kotor som är skadade som till en enda kota. Det är i friktionen mellan de trasiga kotorna som värken uppstår och fortplantar sig. 

För mig har det länge varit närapå olidligt och när doktorn förklarade att ingreppet inte är någon lätt liten sak, så sa jag att jag senaste tiden haft så ont så för mig fick han lika gärna skjuta mig. Jag lider…

Nu har jag huset fullt av smärtstillande tabletter OCH olika magmediciner som ska förta de negativa effekterna av morfinpillerna till natten och de inflammationshämmande dagtid.

Nästa steg är en magnetröntgen och möte med en av lasarettets ryggortopeder. En sak vet jag säkert - jag tänker inte låta någon operera mig på Visby lasarett. Med den turbulens som råder på ortopedkliniken där känns inte klimatet hälsobefrämjande. Det måste vara nästan omöjligt att göra ett bra jobb på en sådan arbetsplats. Det finns så många riskfaktorer i en ryggoperation att jag inte tänker utsätta mig för något som redan innan känns fel. Jag kommer att vara tillräckligt rädd ändå.

Så inträffade det där som ibland kan ske. Mitt i all upprördhet fick jag uppleva som ett mirakel. Dagen innan hade jag beklagat mig på Facebook att glöggen på Gotland tagit slut. En vän till en vän till en vän som bor i Ygne fick se detta på sin väns logg. Hon erbjöd omedelbart att hennes man kunde köpa glögg i Stockholm och ta med till mig när han kom till Visby på julafton.

Jag blev naturligtvis glad och nästan lycklig över denna främmande vänlighet. När jag kom ut från doktorn blev jag tvungen att ringa denna nyfunna vän och berätta att jag måste till apoteket innan jag kom hem. Ifall mannen var på väg till mig med glöggen.

I telefon med den främmande vänliga rösten började jag gråta. Jag var nog lite chockad över doktorns besked. Fb-väninnan ville veta vad som hänt och jag berättade om den skrämmande operationen. När jag kom ner på Öster ringde min mobiltelefon. Det var min gamla väninna i Lund. Hon som var vän med vän med vännen på Fb vars man hade köpt glöggen.

Väninnan ringde för att berätta att de i Lund gör ryggoperationer med laser. Och allting kändes genast mycket bättre. Jag hade gått omkring och chockfrusit i mina varma vinterkläder men nu steg kroppsvärmen där jag stod och snyftade i Gallerian i trängseln dagen före julafton.

Jag fick nytt hopp. En blodig kniv i ryggen känns inte bra att tänka på. En ren laserstråle som gör samma jobb verkar vara en modern och mindre smärtsam lösning. Undrar bara vad vårt landsting säger…

2010-09-24

Det känns bra. Han var duktig, dr Chen på Hansahälsan. Sprutan som jag var lite rädd för kändes knappt alls. Fast han grävde runt inne i muskelfästet för att ordetnligt komma åt det inflammerade.

Ordentlig är nog ordet jag skulle vilja använda om dr Chen. Skicklig är jag säker på att han är. Men jag blir inte riktigt klok på honom. Han är väldigt mycket sin egen. Och det får han gärna vara, så länge han förstår och hjälper mig. Proffessionella människor tillåter jag ganska mycket. Snäll är dr Cheng, tror jag.

Nu väntar jag på att få en kallelse till röntgen på lasarettet. Troligen hänger mitt ryggproblem ihop med knät som är svullet och gör ont. Röntgen ska visa om menisken är skadad. Då blir det operation. Men hellre det och bli bra efteråt. Jag har haft ont i ryggen i så många år. Nu får det vara nog. Hoppas på någon av ortopedspecialisterna från Karolinska.

I väntrummet på Hansahälsan råkade jag på en trevlig person. Hon heter Ahnie och receptionen hade blandat ihop våra namn. Det var därför vi började prata och det visade sig att vi har en hel del gemensamt. Hon är modehistoriker och har bloggat om mode. Men hon slutade på grund av otrevliga kommentarer. Det verkar ganska vanligt.

Men mina läsare är trevliga och skriver snälla saker, allihop...