Nej, nej, nej.

Så tänkte jag när det blev klart att Stefan Löfvén förslogs till partiledare. I praktiken är det ju redan klart.

Tråkig gubbe, var min första reaktion.

Men jag är inte så säker längre. Det kan bli bra. Han kan ju det här med jobben och det är väl, om inte prio ett så i närheten. 

Nej, nej, nej - tänkte jag också när jag i tisdags eftermiddag stod i köket och kände vad jag kallar hjärtrusning. Då slår hjärtat bara utåt-slag (det formuleras bättre på läkarspråk men jag berättar hur det känns) och så tappar jag andan. Inte förrän attacken är över kan jag dra efter andan och sakta börja andas som vanligt.

Det var inte första gången det hände men det har aldrig varat så länge tidigare, så då har jag har viftat bort det.  Det har funnit annat att oroa sig för. 

Nu hände också något annat. Det var därför det blev lite dramatiskt.

Läs mer - "Hälsa"

Kusligt.

När beskedet kom att Håkan Juholt åkt hem till Oskarshamn för att vila, då förstod jag att han skulle sluta som partiledare. Jag kände personligen igen scenariot och nu när mina misstankar bekräftats känner jag faktiskt en sorts sorg.


Jag är inte socialdemokrat, betraktar mig inte hemma i något parti. Men jag är intresserad av samhällsfrågor och vet att Sverige måste få ordning på en stark opposition. 


Samtidigt väcks minnet av när jag själv tvingades bort från jobbet på Sveriges Television som producent för jätteprojektet "Kvitt eller Dubbelt - 48-tusen kronors frågan".

Året var 1986 och förspelet var ungefär detsamma som för Juholt. Intriger, avundsjuka, ryktesspridning, svek och lögner. Men till skillnad från den stadige mannen från Småland klarade jag inte pressen och trycket. Jag bröt ihop fullständigt. 

Hade jag inte älskat mitt jobb så, hade jag insett långt tidigare att jag var på väg in i den så kallade väggen. Men varken uttrycket eller insikten fanns på den tiden. Nu, inte bara gick jag in, jag brakade rätt in i en betongen och blev fast där. Länge.

Läs mer "Ledare"