Återblickar som leder framåt.

Minnet är en märklig plats, dit man inte alltid har åtkomst. Men ibland kan man själv bestämma till vilka ställen i minnesvärlden man vill göra återbesök.

Det finns tusen och åter tusen undantag från detta, men på årets sista dag brukar det handla om att sammanfatta sina tankar och upplevelser från året som gått. Det märkliga är, tänker jag själv när jag försöker mig på det experimentet att komma ihåg, att de tråkiga och smärtsamma erfarenheterna har bleknat mycket mer än det som varit positivt.

Det är ju i sig positivt, eller…Fortsatta funderingar kring året som gått och önskningar för 2012 har jag valt att lägga på den plats där jag fortfarande befinner mig "Gotland & Världen".

GOTT NYTT ÅR!

JAG ÄR ZLATAN Medin!

                                                                                                          Foto Claes Henning

Jag föddes i Fardhem på Gotland 18 september 2007.

När jag bara var tre månader blev jag tvungen att flytta hemifrån för att min mamma inte orkade med så många ungar. Mitt nya hem blev i Visby. Nu är Annkie min riktiga mamma.

En sak var svår när jag först kom till stan. Det var att mamma kallade mig Fazer. Hon sa att jag såg ut som en pralin. Tydligen hade hon köpt mig för att min första mamma sagt att jag var brun. 

Vem som helst kan ju se att jag är kolsvart!

Läs mer "Zlatans dagbok"!

Vår framtid.

Miljöfrågor får extra tyngd genom att det alltid påpekas att det handlar om framtiden för våra barn och barnbarn.


Nu senast handlar det om dubbdäck i storstäderna. De vassa dubbarna river upp farliga ämnen ur asfalten. Det är naturligtvis inte bra för de små som sitter i sina vagnar närmast marken.

Men alla  alla politiska beslut borde väl inkludera framtida konsekvenser?

Som sträcker sig längre än mandatperioden.

Konsument - makt, ansvar och bemötande.

Efter lång tid borta från alla bloggar ska jag tala om konsumentmakt, konsumentansvar och konsumentbemötande. Min tid har nämligen varit mycket uppfylld av den sortens frågor senaste tiden. 

Det har handlat om allt från inköp på nätet och byte av skor, bodylotion och dator. Och ett misslyckat cafébesök i Visby.

Varje dag är vi ju konsumenter på ett eller annat sätt. Jag inkluderar matinköp och elförbrukning. Vi konsumerar jämt. Det är inte alltid angenämt. Det kan smaka illa, kosta för mycket och till och med framkalla ångest.

Som härom veckan när jag gick med mamma, 86 på stans café, konditori Siesta i Östercentrum. Det har funnits där i minst tusen år, känns det som. Mamma känner igen sig där och väljer gärna att gå dit och äta sin favoritsmörgås med räkor och ägg. Det blir inte så ofta nu för tiden, men den här dagen efter tandläkarbesöket ville hon variera sig och valde därför rökt lax som pålägg. Tyvärr blev det helt misslyckat för den dyra smörgåsen gick inte att svälja ner ens med en kopp thé. Den feta laxen åkte upp och ner i halsen. Så hon ställde assietten åt sidan och ville försöka få bort den kväljande smaken med en fräsch hallonbakelse. Kaffet till bjuder de säkert på, sa jag och gick fram till disken och köpte en "Bröstcancerbakelse", som Siesta propagerar för.

När jag frågade om de kanske kunde bjuda den gamla vithåriga damen på en kopp kaffe till sötsaken efter den trista upplevelsen med smörgåsen, som jag ställde ner på disken nästan helt orörd. Då snörpte den unga bakom disken på munnen och sa att hon måste tala med chefen. Under tiden hon var borta stod jag och tittade på de båda kaffepumporna på värmeplattan och tänkte på hur mycket kaffe som hälls ut när kvällen kommer. en kopp mer eller mindre betyder nada. Beskedet blev att chefen inte själv hade tid att komma ut i butiken, men hälsade att det inte var något fel på laxen. Därför fanns det ingen anledning för det anrika konditoriet att bjuda damen på en kopp kaffe. En besviken gammal kund var inget som tycktes viktigt på Siesta.

Så nu har Märthas café lite längre bort fått två nya stamgäster.

Läs om fler exempel och pågående ärenden "Shopping&Resor"

Nu är det bara Carin Jämtin som kan rädda S.

Alltid sorgligt att se en människa så totalt sänka sig själv inför öppen ridå, som nu Håkan Juholt  och många, många fler som dras med i den här geggiga bidragshistorien.


Naturligtvis ska inte jag föregå den juridiska processen och vad socialdemokraterna ska sköta själva i sitt solkiga parti, men jag har med fasa noterat hur Håkan Juholt förändrats sedan han tillträdde som partiledare. Då var han antagligen sig själv - glad, bullrig, naiv och som han själv tyckte rolig. Vaddå Kulbo?


Men han verkade äkta. Det verkade vara just det som gick hem hos de människor som känner sig bedragna av politiken och politiker. 


Det dröjde inte länge förrän Håkan Juholt dämpade tonläget, och jag menar bokstavligt. Han började prata långsamt och orden skramlade tomt. Nästan som han talade till ett barn eller några som inte begriper sitt eget bästa. Rösten blev blev både klang- och håglös. 


Han såg inte glad ut, längre. Bekymrad i nästan alla lägen.


Nu har han alla anledning i världen att vara det.


Läs mer under "Ledare"

Buffébesvikelsen är stor.

Under året som gått har jag haft uppdraget att vara testmatlagare för Ica´s tidning Buffé.

Jag tycker det är kul att laga mat och får ofta beröm för vad jag åstadkommer. Även om det bara handlar om vardagens humansksot, som höstfavoriten stuvad vitkål med stekt fläsk. Så när jag sommaren 2010 såg att Buffé sökte nya testmatlagare skickade jag in några rader och berättade om mig själv. Jag hade nästan glömt det när Lina Wallentinsson på Buffé hörde av sig och berättade att jag var en av de sex som tagits ut bland 3800 ansökningar.

Vi utvalda i testlagarpanelen för 2011 bjöds in att träffas för fotografering och middag i Stockholm förra hösten. Gruppen och individerna skulle presenteras för läsarna januarinumret  och dessförinnan lagade vi de tre första recepten som vi fick oss tillsända. Inför premiären var det var viktigt för oss att ha den där dagen i Frihamnen, i en miljö som dessutom var helt fantastisk.

Själva uppdraget går ut på att vi får tre recept varannan månad. Först ska vi laga till maten exakt grammet på efter vad som står och därefter en gång till efter eget huvud och smak. Med tillägg eller förenkling. (Det senare passar mig bäst, det är nästan alltid för mycket onödigt i recept.)

Slutligen har vi skrivit och berättat om våra synpunkter. Texterna - tre i taget - publiceras i samband med recepten i tidningen Buffé. Jag vet att det är mycket populär läsning bland Ica´s stamkunder.

Strax innan vår grupp kom till Stockholm hade de sex som haft uppdraget under 2010 haft traditionsenlig festlig avslutning. Då var det Nyårsmaten som lagades och de våra föregångare avtackades under klang och jubel. Det blev ett riktigt spännande nummer av Buffé, minns jag.

Så skulle det bli också för oss…

Personligen har jag sett mycket fram emot att åter få träffa de andra testlagarna, mina kollegor från året som gått. Men så blev det inte. Buffé har ställt in detta års slutträff och vi sex missar ett viktigt tillfälle att dela med oss av våra erfarenheter från matlagningsjobbet. Inte bara till varandra utan också till Buffé-redaktionen.

Visst har det varit roligt att medarbeta i tidningen, men tyvärr måste jag summera den här tiden med viss besvikelse. Dels har recepten inte alls varit så spännande och nytänkande som jag hade förväntat mig. Dessutom så har det faktiskt varit ekonomiskt belastande. 

Som "ersättning" har fått en bonuscheck varje (nästan) månad från Ica på 750 kronor. De pengarna ska i första hand täcka inköpen av ingredienserna i recepten, gånger två upplagningar för fyra personer var gång. Det finns inte en chans i världen att det ska gå ihop. Speciellt inte den gången det handlade om biff…

Dessutom är det så att vissa recept innehåller alkohol, och mig veterligt tar de inte Ica´s bonuscheckar på Systembolaget. Inte i Visby i alla fall.

Och den som tänker efter inser det raffinerade upplägget med att pengarna går direkt tillbaka till Ica när vi handlar för checken som måste användas i sin helhet vid samma inköpstillfälle. På Ica, alltså. Vi som arbetar med detta för Buffé kostar inget alls.

Redan från starten vibbade det fel, vi fick vänta på checkarna i två månader och göra utlägg ur egen kassa till de första recepten. Ica har, enligt information från Buffé, missat varje år att skicka ut bonuscheckarna i tid!!!!!

Med min lilla kulturarbetarpension hade jag behövt bli informerad i förväg om att arbetet för Ica skulle kosta oss egna pengar.

För mig är det viktigt att berätta detta eftersom varje person jag talat med trott att vi testmatlagare fått ett fett arvode för vårt arbete för Ica-tidningen.

Och nu får jag inte ens träffa Carola igen, den av de övriga fem som jag har haft mest och bäst kontakt med. Vi facebookar ofta och utan hennes stöd under min sjukdomstid hade jag haft det mycket svårare och framför allt tråkigare. Carolas erfarenhet som sjuksköterska med inriktning på rehabilitering av trasiga ryggar och hennes underbara humor har varit ovärderlig.

Med alla sina brev och presenter har hon visat en så genuin omtanke att jag halvt på allvar undrar om jag ska göra allvar av hennes förslag att flytta in hos hennes lilla familj utanför Borås. De behöver en trygg och trevlig dam i huset som kan hjälpa till och passa de små buspojkarna när mamma Carola behöver sover ut efter ett ansträngande nattpass med patienterna.

Men jag blir kvar här på Gotland ett tag till. Jag har ju en egen mamma som behöver mig. Nu är det höstgardiner som ska sys till hennes lilla vindsvåning på äldreboendet. 

Slutrapport från sjukbädden.

Under min sjukdomstid på Visby lasarett skrev jag allt eftersom en sorts dagbok - jag kunde inte göra mycket mer där jag låg i sängen -  om hur jag mådde och vad som hände. Själv har jag inte orkat läsa detta sedan då jag i hast på kuratorns uppmaning lämnade ifrån mig filen med de sjutton långa sidorna, för att hon skulle kunna skicka ut luntan till de tiotal personer som är mer eller mindre direkt ansvariga för att det gick så fel med mina ryggoperationer i april.

Nu hade jag av Visby lasaretts chefläkare Gunnar Ramstedt inbjudits till möte för att gå igenom vad som hänt. Men innan jag skulle möta de tre representanterna från sjukhuset - förutom chefläkaren var kirurgklinikens verksamhetschef Staffan Bjessmo och avdelningsläkaren på ortopeden Inge Beckström kallade - kände jag mig tvingad att komma över motståndet och läsa min historia. Att möta mina egna tunga minnen.

Fortsättningen på "Gotland&Världen"

När jag dör.

Jag har hört så många säga "Om jag dör...", så jag är noga med ordvalet i rubriken.


När den dagen kommer - jag har inte tänkt att det ska bli den närmaste tiden - har jag en speciell önskan om var jag vill ha min grav. För det vill jag. Ha en gravplats med en gravsten. Där någon som en gång tyckte om mig kan hälsa på. Kanske lägga en blomma eller plantera något vackert.


Redan när min pappa levde - han dog 1998 - pratade jag med honom om vilken kyrkogård jag helst skulle vilja ligga på. (Konstigt uttryck egentligen "ligga på" men det låter ändå skönt eftersom det gäller, som det heter "sista vilan".)


Länge har jag tänkt på att undersöka om det är möjligt att få välja en gravplats utanför sin församling, men det har liksom inte blivit av. Det är intressant i sig. Psykologerna skulle nog säga att det har med uppskjutande av tanken på den egna döden.


Idag tog jag i alla fall första steget och kontaktade prästen i den församling där jag sedan mer än tjugo år har bestämt att jag skulle vilja begravas.


Det visade sig att det inte är inte prästen som håller i sådana här saker utan jag är hänvisad till en annan person. Som har telefontid nästa gång på torsdag.


Jag ser fram emot att äntligen få visshet i frågan. Kyrkoherden trodde inte att det skulle vara något problem. Hoppas hon har rätt.

Gotlands lex marior.

Det kan inte bara vara jag som tycker att anmälningarna mot Visby lasarett kommer allt oftare?

Varje gång jag läser om en olycklig utgång för en patient på ön väcks ett starkt obehag och plågsamma tankar vad gäller min egen felbehandling. Det blir tungt och känns hopplöst ibland. Som denna vackra höstdag när jag gärna skulle tagit en promenad längs havet, men det tar emot. Jag rör mig med sådant besvär att det måste vara väldigt viktiga möten eller ärenden för att jag ska ta mig ut. Vissa dagar.

I veckan träffade jag min operatör från KS Huddinge. Han hade med sig rapporten från den magnetröntgen jag gjorde på Sabbatsbergs sjukhus i augusti. Och tyvärr visade det sig att det är en stor svullnad kvar kring operationsområdet i ryggen.

Innan vi tittade på bilderna berättade jag att min rygg fortfarande gör ont. Då fick jag svaret att det kanske skulle bli så i fortsättningen. Men när jag visade var i ryggen stelheten och värken sitter, då gick vi tillsammans och tittade på röntgenbilderna.

Mer om detta på "Hälsa"

Gult är fult!

Såg två populära herrar i Nyhetsmorgon - Plura Jonsson och Janne Malmsjö. Båda en bit upp i åldern och med vitnande hår. En viss skillnad i kulör dock. Jan Malmsjö var välklippt och riktigt vtihårig. Medan Plura fortfarande har kvar lite grått i sin hopsnörpta råttsvans. Och hans vita strån ser gula ut.


Det är det fulaste jag vet vad gäller naturligt åldrande hår. När det vita är gult. Ibland handlar det om att håret är smutsigt, otvättat. Vill inte tänka på hur den sanningen luktar.


Men det kan också bero på vattnets kvalitet där man bor och vilka preparat man använder när man väl tvättar håret. Jag vet och har provat mig fram till en kombination som jag kan rekommendera den som vill ha ett snyggt, fräscht och blankt grått hår.


Läs mer på Mode&Mat

Vem är du, då?

Vi hade 45 års träff i lördags, vi som tog studenten 1966.

Jag hade kul, faktiskt. På ett sätt hade jag inte alls förväntat mig det, men å andra sidan såg jag fram emot den här middagen på Strand hotell. Idag kan jag erkänna att det också var jag som till slut drev igenom att det hela blev av. Det höll på att rinna ut i sanden.

Så det är klart jag blev glad över att de andra nitton verkligen uppskattade arrangemanget.  Det kändes som de menade det.

När jag nu tänker efter inser jag att min angelägenhetsgrad säkert var så stark för min egen skull. Jag har ju inte bott så länge på Gotland den här gången. Och det är ensamt ibland att bo på en ö. Jag saknar också att spontant möta någon jag känner på gatan. Bara för att säga hej i tystnaden.

Ibland när jag ser någon vithårig person på stan funderar jag om det kan vara en gammal skolkamrat. Jag gick bara drygt två år i läroverket i Visby. Hann aldrig lära känna alla. Men det gjorde inget då, jag flyttade ju från ön direkt igen och stannade i Stockholm i mer än tretti år.

Nu skulle det vara roligt att få uppleva någon sorts samhörighet med åtminstone några band till den jag en gång var. Tidigare var det mina mostrar som stod för den stabiliteten bakåt, men de finns inte mer. Jag är alltid avundsjuk på dem som i en affär eller på banken träffar någon från barndomen som känner igen. Som vet vem man är.

Jag flyttade hela min uppväxt. Som mest bodde vi sju år på samma ställe. Det hann bli många skolor, nya lärare och aldrig kamratskap riktigt på djupet. Den tid som känns viktigast bodde jag i Hudiksvall - till andra ring på gymnasiet. Men jag minns egentligen inte namnen på fler än en, kanske två av mina klasskamrater. De jag umgicks med hittade jag utanför skolan. Vi som hade kul på fester och danserna runt om i Hälsingland kom från många olika håll.

Jag har försökt ta tag i de gamla relationerna under senare år, men jag upplever att det känns besvärande. Inte så mycket för mig, det var bara det första samtalet eller mailet. Men de som jag kontaktar verkar undra. Vet inte varför. Men de verkar ha så mycket med stora familjer, släkten och barnen - barnbarnen. 

Så är det inte för mig. 

I min blogg på helagotland.se skrev jag igår ett sådant där trevligt festreportage med några bilder. Det är också viktigt och sant. Men jag har ju tänkt mer än så på hur det blev med oss unga studenter. Hur vi blev de vi blev. 

Det är klart att jag inte är lika intresserad av alla de andra och varför de blev de tanter och farbröder som nu ansträngt sig för att komma och träffa några av oss gamla kamrater igen. Å andra sidan mötte jag människor där som förvånade mig, gjorde mig nyfiken och som jag tänkte det vore spännande att lära känna mer.

Svårast var ändå att känna igen varandra.

Konstigt nog, eller kanske helt självklart - utom för mig - var det de glada minnena, de roliga historierna från förr som kom upp under kvällen. Men visst, det är härligt att få skratta.

För många fler lyckliga liv skratt måste ni titta på programmet med Mia Skäringer,  som jag själv missade när jag i lördags var ute i min nya pensio-verklighet.  http://svtplay.se/t/165328/dyngkat_och_hur_helig_som_helst.

Var var du när det hände?

Det finns några stora händelser som man alltid vet vad man gjorde och var man var. Som när barnen föddes...

Men när vi talar om särskilda datum som för alltid är ristade i vårt medvetande menar vi i allmänhet historiska  mord, kända personers död och naturkatastrofer som tsunamin 26 december 2004.

Då bodde jag fortfarande i Stockholm men hälsade på hos min mamma på Gotland över julen. Hon hade gett oss båda biljetter till Ainbusk´s julkonsert i tennishallen i Visby på annandag jul. Redan på morgonnyheterna såg vi att det varit en jordbävning och översvämning i Indonesiska ö-världen. Men det kändes väldigt långt borta och som oftast när det gäller så här stora olyckor så får vi till att börja med veta bara skärvor av den stora katastrofen. Mamma och jag åt julmat och tänkte inte så mycket mer på detta. Men när vi satt där i publiken kom en gammal väninna och berättade att hon hört att det fanns gotlänningar i Thailand som omkommit i en jättevåg, en tsunami. Då blev det lite verkligare, kom lite närmare.

Vid mordet på John F Kennedy 22 november 1963 i Dallas hade jag varit på dejt med Max. Vi kom hem till mina föräldrar på S:t Hansgatan i Visby och pappa såg på tv. Han berättade om presidentmordet när vi kom innanför dörren. Vi blev stående bakom honom i soffan och stirrade på tv´n framför. I någon sorts chock. Konstigt nog kändes den amerikanska presidenten och hans fru som familj. Jag var 18 år och stor beundrare av Jackie Kennedy.

Men det var inte i närheten samma panikartade reaktion som 28 februari 1986, när min väninna Jenny och jag var barnlösa över sportlovet. Vi satt i en bar på Teneriffa och fick veta att Olof Palme hade skjutits på Sveavägen i Stockholm. Nyheten nådde oss bara några timmar efter dådet eftersom Jenny ringde hem för att prata med sin nya kärlek. Han var kriminalkommissarie och kom senare att ingå i Palmegruppen under ledning - eller snarare avsaknad av ledning - av Hans Holmér. Vi kände oss så långt hemifrån lilla Sverige. Det var som vårt land var i krig och vi tänkte till och med att vi skulle kunna komma att mötas av pansarbilar på gatorna i Stockholm när vi skulle komma hem några dagar senare. Vi försökte förklara för några andra av bargästerna varför vi plötsligt var så allvarliga och oroliga.

Attentat mot Anna Lindh 10 september 2003 fick jag veta när jag bodde några dagar hos Yung Ja i Kärrtorp utanför Stockholm. Jag låg i hennes soffa och såg varenda sekund som sändes i tv. Jag glömmer aldrig när dåvarande statsminister Göran Persson meddelade dagen därpå på olycksdatumet 11 september att Sveriges utrikesminister avlidit av skadorna hon fått i knivattentatet på NK.

Efter terroratacken i New York 2001 befästes, med tanke på den historiska händelsen i USA,  kring den dagen en ångestfylld och olycksbådande känsla? Och fortfarande är det så. Den finns där tanken "Vad ska hända det här år på dagen 11 september eller blir det ett "överhoppat år?"

Efter svenska Anna Lindh död just 11 september så känns det än mer ödesmättat.

Idag uppmärksammas över hela världen att det är tio år sedan den overkligt fasansfulla katastrofen inträffade på Manhattan, mitt i New York. Offren hedras med minnescermeonier i New York på platsen för attentaten invigs just idag det omdebatterade monumentet som det tagit tio år att få klart.

Själv minns jag som det vore igår att jag var hemma i min lägenhet på Kungsholmen i Stockholm när telefonen ringde. Det var min sin som studerade där borta sedan en tid. Jag väntade ett samtal från honom för vi hade tagit ett viktigt beslut i ett familjeärende och han skulle höra av sig när allt var klart.

Så jag blev inte förvånad, bara glad som varje gång han hörde av sig. Men snabbt hörde jag på hans röst att det handlade om något annat. Han sa inte mycket mer än:

- Slå på CNN, mamma, ett flygplan har kraschat in i World Trade Center!!!

Just när jag fick upp bilden ropade han:

- Nu flyger ett plan till in, i det andra tornet!!

Jag såg det också, samtidigt med honom som befann sig på andra sidan Atlanten, just på Manhattan i sin studentlägenhet flera kvarter bort från tvillingtornen. Men betydligt närmare än vad mitt mammahjärta tålde. Det enda jag tänkte på då, var att få hem sonen. Direkt. Omgående.

- Kom hem!!!!!!

Det kändes som att vad som helst kunde hända i nästa sekund. Katastrof! Panik!

Men sonen agerade akutlugn och lovade ringa igen när han visste mer. Det visade sig dock ganska snart bli omöjligt att få kontakt. Att maila fungerade till och från några timmar till men sedan var ledningarna blockerade. Jag försökte innan det var totalstopp överbevisa min godhjärtade son att han måste försöka ta sig bort från Manhattan. Men han hade en logisk förklaring till varför han inte ville åka ut till Long Island, där fanns ett alternativ med en familj han kunde få bo hos.

- Att bli sittande fast i en biltunnel dit ut och utsätta sig för risken att de kanske bombar den, det är värre än att stanna i lägenheten. Det som har hänt har kan inte hända igen. Åtminstone inte här. 

Så sonen och hans svenska kamrater tillbringade första dygnen efter terrorattentatet mot tvillingtornen sittande på golvet framför tv´n i deras lilla lägenhet. De orkade inte gå ut och handla utan levde på vad de hade hemma som kex och läsk.

Men det dröjde inte länge förrän de tog upp sitt vanliga liv igen. Så gott det gick. En av deras bästa vänner arbetade i en byggnad med utsikt över olycksplatsen och hon hade berättat hur hon sett människor slänga sig ut från de brinnande byggnaderna. Med de hemska upplevelserna på näthinnan kanske det var skönt att återgå till något som liknade vardagsrutiner.

Alla var i chock, men jag fick ändå höra att jag var konstig för jag tyckte det som skedde var som en film. Fullständigt overkligt. Ingen hade ju sett något liknande förut.

Jag fick dölja min oro och respektera min sons beslut. Men jag minns att jag sade till honom att jag hoppades att han när han själv blev förälder aldrig skulle behöva uppleva en sådan fasa som jag nu tvingades genomleva. I år har han blivit pappa till lilla Esther och jag ber att han och hon ska slippa något som på minsta sätt liknar de fasansfulla dagarna i september 2001.

Själv hade jag då inget annat val än att sitta klistrad vid tv´n och försöka förstå något från alla reportage på de olika nyhetskanalerna kring händelserna. Det var så många spekulationer och omänskliga tragedier som skildrades. Tiden nästan försvann, samtidigt som den kröp fram.

Sonen och hans kamrater hade bestämt att de inte skulle resa hem till Sverige. Terroristerna skulle inte få vinna. Ungdomarna tänkte inte bli ivägkörda från sina studier och arbeten, utan fullfölja sina planer.

Jag vet att jag aldrig blev den mamma och människa jag var före 11 september 2001. Det är nog samma för nästan alla som var mer eller mindre direkt personligt berörda av attentaten i USA. Det som hände då för tio år sedan förändrade oss och världen för alltid.

Att inte svika den man var.

Peter Birro - författarbrodern som på senare år kommit i skymundan av sin mediehajpade bror Marcus - sa i Nyhetsmorgon i morse "Det är viktigt att inte svika den man var när man var ung".

I slutet av 1980-talet efter en tuff skilsmässa gick jag i terapi. Första gången vi möttes, den manlige stilige terapeuten och jag, fick jag frågan vad jag ville med min terapi. Och jag svarade ungefär som Peter Birro sa, att jag ville hitta tillbaka till den jag en gång var.

- Jag behöver stöd och hjälp att vara den jag egentligen är, den människa som jag tappat bort de senaste tio åren.

Till min enorma besvikelse och faktiskt rädsla, svarade terapeuten att det inte var vad terapi handlar om.

- Det är att förändras som man jobbar på i terapi!

Idag tror jag att vi kanske pratade om samma sak, men absolut inte förstod varandra. Jag önskar jag hade rest på mig och gått därifrån för att fortsätta letande efter en terapeut där jag kunde känna mig trygg. Den jag nu hade fått (det fanns något som hette Dagmarpengar som finansierade "lyxen") talade också om redan den här första gången att han inte tog med själslig vånda i sitt arbete. Han var noga med att hålla isär kropp och själ.

Om jag hade varit den som jag en gång var den gången, då hade jag naturligtvis insett att den här terapeuten inte skulle räcka till för mig. Men det var ju för att jag saknade den insikten, eller rättare sagt hade tappat kontakten med den unga kvinna som jag tycker så mycket om, som jag vacklade omkring och inte hade någon egen identitet.

Om jag hade trott på vad jag vet idag hade jag nått mitt mål mycket tidigare. Men de två åren hos psykoterapeuten fem trappor upp på Surbrunnsgatan i Stockholm har säkert lärt mig saker som jag haft nytta av. Det viktigaste är ändå att tanken på honom påminner mig om att det för mig är livsviktigt att lita på min känsla. Innerst inne vet jag vad som är bra för mig. Tvivlen finns ändå där ibland, men inte så starkt och inte så ofta.

Det tror jag gäller oss alla. Om vi bara lyckas skala bort det tjocka egot, som inte vill annat än att vi ska stanna i destruktiva mönster och må så dåligt att vi behöver så stora doser av yttre bekräftelse.

När tillfredsställelsen känns äkta inuti, oavsett varför, kan det hålla på riktigt. Jag jobbar på det.

Läs om den utmärkta svt 2-serien "In treatment", spännande terapisessioner  - på Radio/Tv.

Någonstans att sitta.

Var med min mamma 86 år, alltså pensionär senior, på "sta´n" igår. Hon hade tandläkarbesök på Öster centrum.

När hon ändå var där ville hon titta på lite kläder i butikerna runt om. Efter några timmar och besök hos H&M, Lindex och Åhlens var hon ganska trött i benen. Jag också, min rygg värkte illa.

Mamma hade ändå störst behov att sitta en stund, lite då och då medan jag letade runt på galgarna för att hitta det hon sökte, eller kunde tänkas tycka om.

Men inte någonstans - utom i de trånga provrummen - fanns en stol för kunder. Inte en enda affär kunde erbjuda vila för en utmattad men shoppingsugen kund!

I väntan på färdtjänsttaxin fick min mamma helt enkelt placera sin lilla bak på ett skyltpodium bakom de stora fönstren på Åhlens.

Är affärsidkarna rädda att folk ska stanna för länge i deras butiker eller att fel kunder tar plats?

Bara korkat, tycker jag. Och väldigt tröttsamt.

Förändring pågår.

Rundar av lite här och där i livet, just nu. Förändringsarbetet med den här bloggen pågår - i mitt huvud. En pensionärsblogg för moderna människor - vad nu det är för några - har jag en stark känsla av, behövs. Det ska bli min nya uppgift.

Förslag och idéer mottas medan jag tumlar runt tankarna om hur arbetet med den nya bloggen ska se ut.

Ny fas i livet.

Man säger ju så när man på ett eller annat sätt lämnar sitt gamla invanda. Att bli pensionär, det är något som  jag inte funderat så mycket över. Inte förrän beskedet från ppm kom i brevlådan.

Nu gäller det att ställa om. Att gilla läget och uppskatta de små sakerna i livet. Men att inte mer än absolut nödvändigt ge avkall på kvalitet. Särskilt vad gäller relationer.

Att bo på Gotland innebär också på många sätt att vara ständigt omgiven av skönhet. Jag blir fortfarande - efter 64 somrar på ön - lycklig av den natur som finns så nära. Den är oftast så självklar att vi inte tänker på den men i sommar har jag gjort en sådan där klassisk turistutflykt från norr till söder, väst och öst.

De vackraste minnesbilderna bär jag med mig genom den höst och vinter som nalkas.

Det blev en Lex Maria.

Jag blir nog tvungen nog ta en time out från mitt bloggande. Det har varit lite glest länge ändå - jag skyller på min hälsa - men nu verkar det bli mer långvarigt uppehåll. Min kära Mac Book ska lämnas in till mac-doktorn i morgon och jag befarar det värsta.

Datorn ramlade ju i golvet min sista kväll på lasarettet, då när S(c)amres vägrade köra hem mig för att det skulle vara något fel på min trappuppgång. De sade att det var för trångt för att kunna komma upp med en bårstol till min lägenhet på tredje våningen.

Jag har försökt kolla upp hur det är möjligt att Samres kunde agera så. Det finns ju ett upphandlingsavtal mellan Region Gotland och Samres, som har sitt säte på fastlandet. Men det problemet har för mig kommit lite i skymundan för mitt allvarligaste bekymmer - smärtan i benet efter den misslyckade ryggoperationen.

Läs mer "Hälsa"!

S(c)amres på Gotland.

Samres på Gotland har problem. De har - vad jag lite ouppmärksamt noterat tidigare - fått kritik för sitt sätt att sköta Färdtjänst och Sjukresor på ön. Företaget finns i Småland och det är dit man kommer när man gör sin beställning från Gotland.

Nu har också jag - så klart - drabbats av deras märkliga sätt att arbeta. På grund av deras anmärkningsvärda agerande kunde jag inte komma hem från Visby   lasarett när läkarna ansåg mig så medicinskt färdigbehandlad att jag skulle kunna fortsätta min rehabilitering hemma.

Samres förtjänar verkligen att heta Scamres, som min väninnan av "misstag" kallade dem. Det tycker inte bara jag utan samtliga inblandade i försöket att få en sjuktransport till mig i onsdags, en taxibil som kunde ta en bår och köra från Visby lasarett till Neptungatan. Det stupade på bärhjälpen upp för mina tre trappor.

Vi var många trötta, upprörda och förvånade som fick se dag övergå till natt utan att något hände när S©amres vägrade ta beställningen. Lamslagen sjukvårdspersonal, andra transportföretag, hemtjänsten och inte minst den nyopererade patient som behövde mitt rum undrar vad Region Gotland bestämt med Samres.

Men jag ska börja från börja från början.

Läs mer på "Gotland".

Onödigt lidande.

Idag är det precis en vecka sedan jag lades in på Visby lasarett för ny operation. Jag måste säga att jag var i ganska dåligt skick när jag kom dit. Ett trasigt metallstag i ryggen och läckande sår gav ordentliga smärtor de sista två dygnen, men jag brukar kunna stå ut när jag vet att det snart går över.

Jag ska inte gå in på några detaljer kring själva ingreppet och den medicinska situationen, för den lär jag få återkomma till eftersom den opererande läkaren från Huddinge anmält sig själv och sjukhuset till Patientskadeförsäkringen. Åtminstone sade han så när vi sågs vid återinskrivningen i Visby.

Fortsättning "Hälsa"

Det blev ett misslyckat genrep.

Nu är jag inte bara beroende av smärtstillande morfintabletter utan också av vännernas omtanke och av att hemtjänsten och distriktssköterskan kommer. Jag flögs med räddningshelikoptern till Visby lasarett i lördags för en vecka sedan. I torsdags kom jag hem med bårtransport och ska nu vara hemma till på torsdag. Då är det dags igen att läggas in igen.

Den stora omfattande ryggoperationen som gjorde 12 april på Huddinge sjukhus av deras mest erfarne ortopedkirurg misslyckades.... Eller rättare sagt han misslyckades. Om det var slarv eller rent misstag (!) vet jag inte. Han och jag har inte pratat om detta. Men ortopederna på Visby lasarett trodde på mig när jag berättade att jag hört en smäll i ryggen dagen efter operationen. Ingen på Huddinge hade tagit mig på allvar (det verkar finnas standardsvar på allting) men i Visby begärde de från Huddinge ner röntgenbilderna som togs efter operationen. Läkarna här såg direkt felet och kom in till mig, slängde ner bilden på sängen och sa: "Patienten hade rätt"!!!

Läs mer på "Hälsa"

Vem ska man tro på?

Läste om gotlänningen Thomas Wickman i Västerhejde som ringde 112 när hans lilla dotter låg i kramper på golvet. Ambulanslarmen på Gotland sköts av SOS-Alarm i Eskilstuna. Det är dit man kommer när ringer 112.

Operatören hade ingen lokalkännedom om Gotland och ambulansen körde helt fel.

Jag kan lätt sätta mig in i den panik som Thomas måste känt när han på telefon försökte beskriva vägen och flickan låg medvetslös på golvet.

Det väckte också ett gammalt minne, som jag aldrig kommer att glömma. Det var när jag vid 21-års ålder skulle föda mitt första barn.

Läs mer på "Hälsa"

Operation Rygg!

Bloggande blir det tyvärr inte så ofta numera. Men desto mer när det väl sker, för jag tänker text och skriver i huvudet varje dag. Mest handlar det om operationen av min rygg som nu har fått ett datum (som i och för sig kan ändras).

Men avsikten är att 12 april ska kirurgen Thomas Reigo, överläkare på Huddinge sjukhus ortopedklinik, öppna mig i nedre delen av ryggen. Han ska justera den kotförskjutning på nästan en decimeter som sitter mellan femte kotan och bäckenet. I samma region finns ett ganglion (en knuta av nervcellskroppar) som måste bort liksom lite artros. Inte så mycket så att det var för sig skulle motivera ett så allvarligt ingrepp men alla tre defekterna i kombination gör det oundvikligt. Om jag ska klara mitt fortsatta liv utan ökande smärta och starka mediciner.

Det är i alla fall därför jag vågar göra detta. Jag måste tro att det blir bättre efteråt. Annars skulle jag inte låta någon sätta kniven i ryggen på mig. Jag vet, det låter drastiskt men det gör ordet steloperation också.

Läs mer på "Hälsa"

Zlatan har vårkänslor.

Zlatan har varit orolig och jobbig senaste veckan. Särskilt dagarna innan den enorma jordbävningen i Japan. Det är sant och låter kanske konstigt, men dagen efter utbrottet och tsunamin då var han plötsligt utan anledning alldeles lugn och bara sov. Vi kan lita på djuren när det gäller jordens vibrationer. Det är jag säker på. Även om inget hände just här så känner den känslige av spänningarna i atmosfären långt innan. Utan att vara seismolog.

Men svaret på Zlatans rastlöshet och ihärdiga jamande kan ju vara så enkel som att det är kattmånaden Mars!

Nu har jag fixat till på balkongen och äntligen tagit bort julgranen vi fick att Kalle Krieg. Den var jättefin. Inte ett barr!

När man bor högt uppe som vi gör, då är det inte lätt att hitta en lösning som är både trygg och trevlig. Både innekatten och matten ska ju trivas. Men vi har äntligen hittat en lösning - eller rättare sagt Helikopter-Björn har byggt in balkongen så snyggt och säkert.

Innan dess har jag försökt med olika bra lösningar för att Zlatan åtminstone skulle kunna vara ute i friska luften.

Zlatan berättar mer i sin dagbok!