Konsument - makt, ansvar och bemötande.

Efter lång tid borta från alla bloggar ska jag tala om konsumentmakt, konsumentansvar och konsumentbemötande. Min tid har nämligen varit mycket uppfylld av den sortens frågor senaste tiden. 

Det har handlat om allt från inköp på nätet och byte av skor, bodylotion och dator. Och ett misslyckat cafébesök i Visby.

Varje dag är vi ju konsumenter på ett eller annat sätt. Jag inkluderar matinköp och elförbrukning. Vi konsumerar jämt. Det är inte alltid angenämt. Det kan smaka illa, kosta för mycket och till och med framkalla ångest.

Som härom veckan när jag gick med mamma, 86 på stans café, konditori Siesta i Östercentrum. Det har funnits där i minst tusen år, känns det som. Mamma känner igen sig där och väljer gärna att gå dit och äta sin favoritsmörgås med räkor och ägg. Det blir inte så ofta nu för tiden, men den här dagen efter tandläkarbesöket ville hon variera sig och valde därför rökt lax som pålägg. Tyvärr blev det helt misslyckat för den dyra smörgåsen gick inte att svälja ner ens med en kopp thé. Den feta laxen åkte upp och ner i halsen. Så hon ställde assietten åt sidan och ville försöka få bort den kväljande smaken med en fräsch hallonbakelse. Kaffet till bjuder de säkert på, sa jag och gick fram till disken och köpte en "Bröstcancerbakelse", som Siesta propagerar för.

När jag frågade om de kanske kunde bjuda den gamla vithåriga damen på en kopp kaffe till sötsaken efter den trista upplevelsen med smörgåsen, som jag ställde ner på disken nästan helt orörd. Då snörpte den unga bakom disken på munnen och sa att hon måste tala med chefen. Under tiden hon var borta stod jag och tittade på de båda kaffepumporna på värmeplattan och tänkte på hur mycket kaffe som hälls ut när kvällen kommer. en kopp mer eller mindre betyder nada. Beskedet blev att chefen inte själv hade tid att komma ut i butiken, men hälsade att det inte var något fel på laxen. Därför fanns det ingen anledning för det anrika konditoriet att bjuda damen på en kopp kaffe. En besviken gammal kund var inget som tycktes viktigt på Siesta.

Så nu har Märthas café lite längre bort fått två nya stamgäster.

Läs om fler exempel och pågående ärenden "Shopping&Resor"

Nu är det bara Carin Jämtin som kan rädda S.

Alltid sorgligt att se en människa så totalt sänka sig själv inför öppen ridå, som nu Håkan Juholt  och många, många fler som dras med i den här geggiga bidragshistorien.


Naturligtvis ska inte jag föregå den juridiska processen och vad socialdemokraterna ska sköta själva i sitt solkiga parti, men jag har med fasa noterat hur Håkan Juholt förändrats sedan han tillträdde som partiledare. Då var han antagligen sig själv - glad, bullrig, naiv och som han själv tyckte rolig. Vaddå Kulbo?


Men han verkade äkta. Det verkade vara just det som gick hem hos de människor som känner sig bedragna av politiken och politiker. 


Det dröjde inte länge förrän Håkan Juholt dämpade tonläget, och jag menar bokstavligt. Han började prata långsamt och orden skramlade tomt. Nästan som han talade till ett barn eller några som inte begriper sitt eget bästa. Rösten blev blev både klang- och håglös. 


Han såg inte glad ut, längre. Bekymrad i nästan alla lägen.


Nu har han alla anledning i världen att vara det.


Läs mer under "Ledare"

Buffébesvikelsen är stor.

Under året som gått har jag haft uppdraget att vara testmatlagare för Ica´s tidning Buffé.

Jag tycker det är kul att laga mat och får ofta beröm för vad jag åstadkommer. Även om det bara handlar om vardagens humansksot, som höstfavoriten stuvad vitkål med stekt fläsk. Så när jag sommaren 2010 såg att Buffé sökte nya testmatlagare skickade jag in några rader och berättade om mig själv. Jag hade nästan glömt det när Lina Wallentinsson på Buffé hörde av sig och berättade att jag var en av de sex som tagits ut bland 3800 ansökningar.

Vi utvalda i testlagarpanelen för 2011 bjöds in att träffas för fotografering och middag i Stockholm förra hösten. Gruppen och individerna skulle presenteras för läsarna januarinumret  och dessförinnan lagade vi de tre första recepten som vi fick oss tillsända. Inför premiären var det var viktigt för oss att ha den där dagen i Frihamnen, i en miljö som dessutom var helt fantastisk.

Själva uppdraget går ut på att vi får tre recept varannan månad. Först ska vi laga till maten exakt grammet på efter vad som står och därefter en gång till efter eget huvud och smak. Med tillägg eller förenkling. (Det senare passar mig bäst, det är nästan alltid för mycket onödigt i recept.)

Slutligen har vi skrivit och berättat om våra synpunkter. Texterna - tre i taget - publiceras i samband med recepten i tidningen Buffé. Jag vet att det är mycket populär läsning bland Ica´s stamkunder.

Strax innan vår grupp kom till Stockholm hade de sex som haft uppdraget under 2010 haft traditionsenlig festlig avslutning. Då var det Nyårsmaten som lagades och de våra föregångare avtackades under klang och jubel. Det blev ett riktigt spännande nummer av Buffé, minns jag.

Så skulle det bli också för oss…

Personligen har jag sett mycket fram emot att åter få träffa de andra testlagarna, mina kollegor från året som gått. Men så blev det inte. Buffé har ställt in detta års slutträff och vi sex missar ett viktigt tillfälle att dela med oss av våra erfarenheter från matlagningsjobbet. Inte bara till varandra utan också till Buffé-redaktionen.

Visst har det varit roligt att medarbeta i tidningen, men tyvärr måste jag summera den här tiden med viss besvikelse. Dels har recepten inte alls varit så spännande och nytänkande som jag hade förväntat mig. Dessutom så har det faktiskt varit ekonomiskt belastande. 

Som "ersättning" har fått en bonuscheck varje (nästan) månad från Ica på 750 kronor. De pengarna ska i första hand täcka inköpen av ingredienserna i recepten, gånger två upplagningar för fyra personer var gång. Det finns inte en chans i världen att det ska gå ihop. Speciellt inte den gången det handlade om biff…

Dessutom är det så att vissa recept innehåller alkohol, och mig veterligt tar de inte Ica´s bonuscheckar på Systembolaget. Inte i Visby i alla fall.

Och den som tänker efter inser det raffinerade upplägget med att pengarna går direkt tillbaka till Ica när vi handlar för checken som måste användas i sin helhet vid samma inköpstillfälle. På Ica, alltså. Vi som arbetar med detta för Buffé kostar inget alls.

Redan från starten vibbade det fel, vi fick vänta på checkarna i två månader och göra utlägg ur egen kassa till de första recepten. Ica har, enligt information från Buffé, missat varje år att skicka ut bonuscheckarna i tid!!!!!

Med min lilla kulturarbetarpension hade jag behövt bli informerad i förväg om att arbetet för Ica skulle kosta oss egna pengar.

För mig är det viktigt att berätta detta eftersom varje person jag talat med trott att vi testmatlagare fått ett fett arvode för vårt arbete för Ica-tidningen.

Och nu får jag inte ens träffa Carola igen, den av de övriga fem som jag har haft mest och bäst kontakt med. Vi facebookar ofta och utan hennes stöd under min sjukdomstid hade jag haft det mycket svårare och framför allt tråkigare. Carolas erfarenhet som sjuksköterska med inriktning på rehabilitering av trasiga ryggar och hennes underbara humor har varit ovärderlig.

Med alla sina brev och presenter har hon visat en så genuin omtanke att jag halvt på allvar undrar om jag ska göra allvar av hennes förslag att flytta in hos hennes lilla familj utanför Borås. De behöver en trygg och trevlig dam i huset som kan hjälpa till och passa de små buspojkarna när mamma Carola behöver sover ut efter ett ansträngande nattpass med patienterna.

Men jag blir kvar här på Gotland ett tag till. Jag har ju en egen mamma som behöver mig. Nu är det höstgardiner som ska sys till hennes lilla vindsvåning på äldreboendet. 

Slutrapport från sjukbädden.

Under min sjukdomstid på Visby lasarett skrev jag allt eftersom en sorts dagbok - jag kunde inte göra mycket mer där jag låg i sängen -  om hur jag mådde och vad som hände. Själv har jag inte orkat läsa detta sedan då jag i hast på kuratorns uppmaning lämnade ifrån mig filen med de sjutton långa sidorna, för att hon skulle kunna skicka ut luntan till de tiotal personer som är mer eller mindre direkt ansvariga för att det gick så fel med mina ryggoperationer i april.

Nu hade jag av Visby lasaretts chefläkare Gunnar Ramstedt inbjudits till möte för att gå igenom vad som hänt. Men innan jag skulle möta de tre representanterna från sjukhuset - förutom chefläkaren var kirurgklinikens verksamhetschef Staffan Bjessmo och avdelningsläkaren på ortopeden Inge Beckström kallade - kände jag mig tvingad att komma över motståndet och läsa min historia. Att möta mina egna tunga minnen.

Fortsättningen på "Gotland&Världen"